Hoppa till huvudinnehåll
Av
Chefredaktör

”Det går inte att vara neutral”

I söndags lämnade trålaren Marianne Göteborgs hamn. Men uppdraget är ett helt annat än fiske. Den lilla fiskebåten är Ship to Gazas senaste försök att bryta Israels blockad mot palestinska Gazaremsan. Några dagar innan avfärd träffar Proletären Charlie Andreasson, matros på Marianne. Han var med på Ship to Gazas båt Estelle 2012 och var på plats i Gaza vid bygget av Gazas ark förra sommaren när Israel anföll.


– Det har varit intensivt, nu ska det bli riktigt skönt att komma iväg, säger Charlie Andreasson när vi frågar om han har resfeber. Vi träffar honom på trålaren Marianne som ännu ligger i Klippans småbåtshamn i Göteborg. Han är matros i den fem man starka besättningen.

På båten råder full aktivitet och överallt möter vi aktivister och frivilligarbetare som lastar, snickrar, städar, mekar, donar eller bara ser allmänt stressade ut. Om bara två dagar måste den vara klar och om en dag ska en avfärdsfest hållas.

– Vi har haft ont om tid. Vi är ju en del av Freedom Flotilla som kom igång sent den här gången, säger Charlie Andreasson och förklarar att Marianne ska stråla samman med minst tre båtar till i Medelhavet.

Innan vi sätter oss ned i den nyligen iordninggjorda mässen blir vi visade runt. Trånga utrymmen där det tidigare lastats fisk har blivit till kabyss, alltså kök, och trånga skansar, där de 13 passagerarna ska sova.

Vi får tränga oss förbi elektriker, snickare och andra som hjälper till med det som behövs. Charlie Andreasson berättar om båtens bakgrund som dansk trålare, byggd 1977.

Vi hälsar på Mohammed Tafesh och Hassem Mohsen som båda är från Gaza och nyligen fått uppehållstillstånd i Sverige. Deras yrkeskunskaper som snickare kommer väl till pass. De är bara två av de många som hjälpt till på ett eller annat sätt.

– Folk kommer hit med två tomma händer och vill hjälpa till, berättar Charlie Andreasson.

Här finns både de med viktiga yrkeskunskaper, som de båda snickarna, men också de som hjälper till med det som behövs. Charlie Andreasson berättar om en ambulansförare som kom ner till båten och tog tag i en sopkvast, och om en annan kille som kommit till båten varje dag innan skolan för att hjälpa till.

Det är en liten båt, mindre än tidigare. I de trånga utrymmena finns bara plats för det nödvändigaste. För att komplettera de annars trånga utrymmena för hygien ska saltvattensduschar installeras på däck.

Det begränsade utrymmet innebär förstås mindre material att ta med och färre passagerare. Samtidigt är det ingen slump att båten är just en fiskebåt.

– Fiskebåtar beslagtas och beskjuts hela tiden av ockupationsmakten. Så de har stort behov av sådana i Gaza.

Ett praktiskt behov men också symboliskt. Gazas fiskebåtar är förbjudna att gå längre än 3 sjömil från kusten. Ett hårt slag mot den viktiga fiskenäringen.

Efter att vi fått kika in i båtens alla utrymmen sätter vi oss i den lilla mässen, som ser ut att ta högst en tredjedel av besättningen åt gången. Även här pågår förberedelserna och matvaror görs iordning och packas.

Resan är inte Charlie Andreassons första med Ship to Gaza. Han var med 2012 när israelisk militär gick ombord på Estelle.

– Vi hade övat inför bordningen för att möta dem med icke-våldsmetoder. Det gav viss trygghet när man stod inför beväpnade soldater. Men jag hade ju aldrig innan blivit misshandlad med elpistoler.

Estelle bordades på internationellt vatten, och precis som vid den blodiga attacken på Frihetsflottan och det turkiska skeppet Mavi Marmara två år tidigare, då nio aktivister dödades, var det därmed att beteckna som ett piratanfall.

Det var inte sista gången Charlie Andreasson skulle möta Israels militärmakt. Han var med i Gazas Ark-projektet, där en palestinsk båt skulle bryta blockaden inifrån. Mitt under arbetet med båten anföll Israel Gazaremsan. Ännu en gång.

– Det var ingen situation man längtar efter direkt. Det stod tidigt klart att anfallen var riktade mot civila mål, fiskarnas båtar, fabriker, avloppsanläggningar, sjukhus, bostads-hus och moskéer.

Som medlem i International Solidarity Movement, vars aktivister skyddar palestinska civila med sina kroppar, försökte han hjälpa till så gott han kunde. Eller ta det ansvar som våra ledare inte vill eller vågar ta, som han själv uttrycker det.

• Sist vi pratade med dig befann du sig på ett sjukhus i Gaza, mitt under Israels bombningar, som mänsklig sköld…
– Ja, sjukhuset totalförstördes efter det. Det lyckades vi inte förhindra.

• I telefonen lät du lugn och sansad trots situationen. Var du aldrig rädd om din egen säkerhet?
– Vi hamnade på ett annat sjukhus i Beit Hanoun. Vi skulle evakuera folk. Då fick vi se hur en ambulans sköts sönder och hur israeliska stridsvagnar och soldater närmade sig. Vi insåg att vi var fast därinne.

Charlie Andreasson berättar att de, som alltid, försökte hålla ständig kontakt med media, Röda Korset och ambassader för att skapa uppmärksamhet och för sin säkerhet. Men plötsligt bröts kontakterna. Och beskjutningarna av sjukhuset de befann sig i fortsatte.

– Då tvivlade jag på om jag skulle få se morgondagen gry, säger han med allvarlig min och berättar att beskjutningen öppnade stora hål inte långt från där de befann sig.

– Det var patienter, personal och anhöriga, och så vi två svenskar från ISM. Det var inget misstag att sjukhuset besköts. Efteråt fick vi höra att vi var Hamas-anslutna mänskliga sköldar!

Kriget mot Gaza skördade över 2000 liv och delar av det trångbodda Gaza jämnades bokstavligt talat med marken av israeliska bulldozrar.

– Framtidstron är bortsopad, säger Charlie Andreasson. Hundratusen är hemlösa. Många barn frös ihjäl under vintern.

Kriget mot Gaza och misären som följde förstörelsen leder inte bara till lidande bland de som drabbas direkt. Det förvärrar också en redan katastrofal humanitär situation i hela regionen.

– Det blir givetvis en grogrund för terrorism. Men det leder också till flyktingströmmar. Folk vill fly.

Han berättar om en familj på totalt 23 personer som alla drunknade i försöken att fly över Medelhavet. Israels stängda gränser och blockad gör att människor mer än någonsin vill ta sig därifrån.

– Själva blockaden är i sig en av anledningarna till flyktingbåtarna.

Till skillnad från nästan två miljoner Gazabor kunde Charlie Andreasson till slut ta sig ut ur Gaza. Men det kostade honom jobbet som däcksman på Styrsöbolaget, som han var ledig från.

– Gränsen var ju stängd, jag kunde inte ta mig hem. Jag infann mig inte i tid på arbetet, säger Charlie Andreasson och ler uppgivet över det cyniska avskedet.

– Du vet, kapitalet…

Nu arbetar han extra på en bogserbåt, ett jobb han hoppas kunna fortsätta med.

– Det är ett jättefint jobb, säger han och förklarar att han lastar och ser till att större båtar kommer säkert från och till hamnen.

Sittandes i Mariannes mäss, med palestinaaktivister runt omkring oss, bara några dagar innan ännu en resa för att bryta blockaden mot Gaza undrar vi förstås hur det kommer sig att matros Charlie Andreasson engagerade sig i Ship to Gaza från första början?

– Jag är inte pro-palestinier, jag är pro-mänskliga rättigheter. Jag har alltid studerat och läst om sådant på egen hand. Men sen ville jag veta ännu mer och sökte in på Internationella relationer på Göteborgs universitet för några år sedan. Där fick jag via en lektor höra om Ship to Gaza. Resten är historia, säger han och ler.

Att det blev just Ship to Gaza är kanske inte så konstigt att förstå. Hela sitt liv har han jobbat till sjöss, som matros på lastbåtar, oljebåtar och fiskebåtar.

Han är dessutom född och uppvuxen i Göteborgs skärgård, närmare bestämt Styrsö. På senare tid har han flyttat in i huset han växte upp i. Vi frågar om hans liv till sjöss påverkat hans syn på internationell solidaritet.

– Nja, inte nödvändigtvis, men det är klart att man sett det självklara i att folk ska kunna segla och handla fritt.

Från att tidigare överhuvudtaget inte varit politiskt engagerad eller aktiv i någon solidaritetsrörelse blev han bokstavligt talat så fast i aktivismen att han förlorade jobbet. Och han har inga planer på att sluta vara aktiv i arbetet.

– Det känns väldigt bra att kunna visa solidaritet i handling. Och det känns bra att kunna utnyttja sin yrkesroll. Jag är varken politiker eller diplomat. Men alla människor kan bidra med något.

• Hur har Ship to Gaza förändrats de här åren? Vad har ni lyckats med?
– Den största skillnaden är att det är svårare att hitta meningsmotståndare nu. Det är svårt för den andra sidan att argumentera för blockaden. Och vi har kraftigt bidragit i den debatten, säger han och förklarar att målet fortfarande är detsamma, att bryta blockaden.

– Men vi är bara ett verktyg, ett sätt att bygga en opinion mot blockaden. Om världens ledare skyr ansvaret, då återstår det för oss att axla det.

Charlie Andreasson beskriver känslan av att det inte bara går att se på, att den som inte agerar gör sig till medskyldig.

– När det kommer till mänskliga rättigheter kan man inte vara neutral.

Han ser solidaritetsrörelsen som en helhet bestående av många dedelar. Där andra väljer att informera om blockaden eller situationen i Palestina, eller lindra genom bistånd, vill Ship to Gaza agera och aktivt förändra. Med målet att förstås bryta blockaden.

– Detta skiljer oss från andra palestinasolidaritetsrörelser. Men vi behöver förstås alla delar.

En sådan del är bojkottrörelsen. Ship to Gaza som organisation tar inte ställning för en bojkott av Israel, men själv tycker Charlie Andreasson att det är en bra metod.

– Israel är oroliga. De är ett exportberoende land och de är rädda att det ska bli som för Sydafrika.

Samtidigt som Israel är beroende av export till omvärlden förvägras Gaza så gott som alla exportmöjligheter. Bara tre procent av det som produceras för export släpps igenom blockaden, berättar Charlie Andreasson.

Idén med Gazas ark var just att uppmärksamma denna sida av blockaden.

– Export borde ju inte vara något säkerhetshot, men kanske just därför förstörde de båten.

Om Ship to Gaza når Gazaremsan tänker de på vägen tillbaka ta med en del av de varor som skulle exporteras. Om de kommer fram vill säga.

Mycket kan hända under de sju veckor resan beräknas ta. Förutom risken för sabotage på vägen så kan de förstås bli stoppade militärt, som 2012. Men de seglar för att nå Gaza, påpekar han.

– Med alla till buds fredliga medel. Förr eller senare kommer vi att komma fram!

Tiden har hunnit gå och ännu återstår arbete på båten innan den är klar för avfärd. Innan vi lämnar Marianne frågar vi hur det skulle kännas om de lyckas häva blockaden denna gång. Charlie Andreasson tvekar inte.

– Eufori! Då kan vi lägga ner Ship to Gaza!
Fakta

”Det går inte att vara neutral”

Läs mer!
  • Läs Charlie Andreassons dagbok från Mariannes första etapp i papperstidningen.