Hoppa till huvudinnehåll

Recension: Tankeväckande om arv, miljö och fri vilja

Henrik Brändéns bok Själens biologi och vår fria vilja, tar upp både intressanta och kontroversiella ämnen på ett lärorikt och tankeväckande sätt.

Olika delar av hjärnan har hand om olika beteenden och funktioner. Men på ett betydligt mer komplicerat sätt än vad denna frenologiska skiss från 1880-talet antyder.
Public Domain

Har vi en fri vilja? Det är den centrala och återkommande frågan i boken Själens biologi och vår fria vilja av Henrik Brändén.

Boken gör anspråk på att vara en populärvetenskaplig genomgång av hur forskningsläget ser ut kring hur hjärnan, medvetandet och tänkandet fungerar. I grunden en uppgift för en biolog, vilket författaren också är (närmare bestämt molekylärbiolog), men dessa frågor spänner oundvikligen över fler ämnen, som psykologi, sociologi, beteendevetenskap och filosofi, men också kriminologi och genusvetenskap.

Det var också de två sista ämnena som fick mig intresserad av boken. Ett kapitel tar upp frågan om ifall vissa föds aggressiva och om kriminalitet därmed i grunden har med arv att göra. Ett annat handlar om könstillhörighet, könsidentitet och sexualitet. Är kön en social konstruktion eller är det biologiskt?

Hela boken är som ett smörgåsbord (för att använda författarens uttryck) för den som har funderat kring frågor som varför vi agerar på ett visst sätt i vissa situationer, vad känslor och kärlek är för något, varför vi känner oss deprimerade eller lyckliga och så vidare. Många ämnen i boken går att härleda till politiska frågor och det kan noteras att Henrik Brändén själv har en bakgrund i Piratpartiet. Det går också att ana hans egen politiska uppfattning i vissa kapitel, vilket inte behöver vara negativt.

Men låt oss gå direkt på de frågor som gjorde mig nyfiken.

I kapitlet om arv och miljö går författaren in på kontroversiella frågor som inte sällan kopplas till debatten om invandring och kultur. Föds vissa personer mer våldsbenägna eller mindre intelligenta? Är personer från vissa kulturer mer våldsbenägna?

Den som hoppas på enkla och tvärsäkra svar på svåra frågor i dessa ämnen går bet. Som så ofta är det inte antingen eller, det är både och. Ett dialektiskt förhållande.

En mängd olika funktioner och mekanismer i hjärnan ligger till grund för till exempel hur lätt vi har för att bli aggressiva. Det är biologiska skillnader i den mening att vi människor föds med olikheter i hjärnan som påverkar beteendet.

På individnivå förklaras till exempel ungefär hälften av variationen i aggressivitet på gener. Resten är miljö. Forskare har visat att där det råder större klassklyftor, mer konkurrens om resurserna och mindre ordning – där blir människor också själva mer aggressiva.

Det kan tyckas ge vatten på kvarnen för de som menar att en viss typ av våldsbrottslighet hänger ihop med till exempel invandrares kultur. Men när samhällen stabiliseras, välståndet ökar och det finns en organiserad statsapparat – då tycks också våldet minska.

Vi är inte biologiska maskiner med genetiskt inprogrammerade beteenden. Inte heller är vi viljelösa slavar under den kultur vi fötts i. Hjärnan präglas och formas bokstavligen (genom att nya förbindelser i hjärnbarken bildas) hela tiden av vår omgivning och miljö – inte främst av familjemiljön utan den ”unika miljön” utanför familjen. Det innebär att vi har stora möjligheter att komma till bukt med sociala problem genom samhällsinsatser.

Även frågan om könsidentitet och sexualitet anses vara kontroversiella frågor i vissa kretsar. Inte heller här, några enkla svar.

Det finns i grunden två biologiska kön sett till könscellerna, konstaterar författaren. Under fosterstadiet genomgår vi olika processer som tillsammans avgör vilket könsorgan vi får, andra könsrelaterade fysiska egenskaper men också vår hjärna. Även om de allra flesta människor har antingen ett manligt eller ett kvinnligt könsorgan, kan präglingen av olika andra delar av hjärnan ge helt olika kombinationer – som kan förklara både variationen i upplevd könsidentitet och sexuell läggning hos människor.

Det sista kapitlet om empati och moral är hoppingivande, trots att kapitlet kanske är det mest biologistiska. Allt tyder på att empati och moral (i bemärkelsen att skilja på rätt och fel) till allra största delen är medfött och universellt.

Forskningen har vederlagt den (nyliberala) nationalekonomiska teorin om ”Homo economicus”, där individer sägs agera strikt rationellt utifrån vad som ger mest egennytta. Nu lutar de flesta forskare istället mot att vi agerar utifrån något som kallas ”reciprok altruism”. I korthet går det ut på att vi är beredda att osjälviskt dela med oss till, och hjälpa, andra människor som vi inte är släkt med, eftersom vi förväntar oss att själva få hjälp och stöd av andra senare. I gengäld är vi präglade på att stöta ut dem som bryter mot denna grundläggande solidaritet.

Så till sist. Har vi en fri vilja? Här svarar författaren med ett försiktigt ja. Personligen tycker jag nog frågan egentligen är rätt ointressant eftersom det mest är en definitionsfråga.

Nog är vi alla produkter av arv, miljö och omgivning. Men om det inte skulle gå att – med egen fri vilja – bryta sig loss från dessa bojor och påverka sitt eget och samhällets öde, så kunde jag ju lika gärna bete mig som en kossa och vända problemen ryggen, för att travestera en känd 1800-talsfilosof.