Uttömmande om klass

Katalysprojektet Klass i Sverige har nu krönts med en bok med samma titel. Det är en tegelsten om 750 sidor som på ett allsidigt och uttömmande sätt beskriver dagens svenska klassamhälle. Vad analysen ska användas till är dock mer oklart. 

Klass i Sverige består av 26 relativt självständiga essäer som ryms inom nio avgränsade temablock. Essäerna är undantagslöst skrivna av akademiska forskare av olika slag, men med några undantag är de ändå lättillgängliga, åtminstone för den som inte räds statistiska tabeller och diagram.

Något lustigt är att livs levande arbetare lyser med sin frånvaro i denna tjocka bok; utöver två insprängda intervjuer finns de bara som siffror i de statistiska tabellerna. Så blir det när analysen överlämnas åt vetenskapen. Den subjektiva sidan av saken får belysas i andra forum. 

För Proletärens läsare är det mesta i boken välkänt; vi har tjatat om de växande klassklyftorna och det brutaliserade klassamhället i gott och väl 30 år. Men det är ändå välgörande när det som varit styckevis och delat sammanställs till en obarmhärtig helhet. Är det verkligen så här som en folkmajoritet vill att samhället ska se ut?

I ett större samhälleligt sammanhang är boken än mer välgörande, inte för att den är en ögonöppnare för de flesta – av den publicerade statistiken framgår att 81 procent av svenskarna anser att Sverige är ett klassamhälle, absolut eller i någon mån. I samhällsdebatten har klassfrågan trots det hamnat i skymundan till förmån för andra gruppindelningar, vilket lett till att arbetarklassen osynliggjorts för sig själv.

Arbetare kan identifiera sig själva som arbetare, men när det kommer till klass ser hälften sig som medelklass. Det är inte ställningen i produktionen, utan det egna konsumtionsmönstret som bestämmer den subjektiva klasstillhörigheten.  

Lägg därtill att arbetarklassens mest utsatta skikt i debatten allt oftare bryts ut som ”prekariat” eller ”marginaliserade” och osynliggörandet blir också  splittrande.

Huruvida Klass i Sverige kan bidra till att bryta osynliggörandet låter jag vara osagt. Men boken ger åtminstone argument för oss som anser att klassfrågan är central i varje klassamhälle, varvid en förutsättning för social och politisk förändring till det bättre är att arbetarklassen blir medveten om sig själv som klass. Arbetarklassen är fortsatt kapitalismens främsta dödgrävare. 

Det går inte att i en recension gå in på detaljer i en bok av detta omfång och slag. Men några nedslag kan vara på sin plats.

Vad gäller själva klassanalysen figurerar olika sifferuppgifter i boken, framförda av olika författare, men jag går på det bärande första kapitlet, som är skrivet av Göran Ahrne med flera. Ahrne har tidigare medverkat i den tre gånger utgivna ”Klassamhällets förändring” och eftersom han fortsatt använder samma analytiska metod, inlånad från den amerikanske sociologen Erik Olin Wright, blir siffrorna från 1990 jämförbara med de som presenteras gällande åren 2014-2015. Så här ser de senare siffrorna ut i SVerige:

Arbetarklass 49,3 procent

Mellanskikt 41,1 procent

Företagare 9,6 procent

Till denna sammanställning ska först sägas att till arbetarklassen räknas grupper av lägre tjänstemän ”utan makt över andras arbete”, en faktor som i Wrights metod utgör avgränsningslinjen mellan arbetarklass och mellanskikt. I gruppen ”företagare” ingår såväl rena kapitalister som kvarvarande bönder och småskuttar av olika slag. Denna grupp är alltså mycket heterogen, vilket jag ska återkomma till. 

Här ska vi intressera oss för arbetarklassen, som alltså utgör knappt häften av de förvärvsarbetande i Sverige. Men då ska noteras att de långtidsarbetslösa, som utgör en växande grupp, inte ingår i statistiken. Enligt Ahrne med flera är arbetare överrepresenterade bland de långtidsarbetslösa och om de läggs till utgör arbetarklassen gott och väl 50 procent av befolkningen i Sverige, en majoritet som är bortträngd i såväl media som politik.

Boken ger åtminstone argument för oss som anser att klassfrågan är central i varje klassamhälle.

Likväl är arbetarklassen i numerär tillbakagång. I undersökningen från 1990 utgjorde den 60,5 procent. Orsaken till denna tillbakagång är dels den tilltagande utflyttningen av framförallt industrijobb till låglöneländer i det globala Syd, där drygt 80 procent av världens industriarbetare idag slavar för svältlöner; dels en utveckling där lågutbildad arbetskraft ersatts av högutbildad inom inte minst kvinnodominerade sektorer som skola, vård och omsorg. 

När undersköterskor utbildar sig till sjuksköterskor och barnskötare till förskollärare hamnar de i vad Wright kallar ”motsägelsefulla klasspositioner” (genom makt över andras arbete). I hans och Ahrnes klasschema tar de därmed steget över i lägre mellanskikt.

En följd av den senare utvecklingen är att kvinnor inte längre utgör en majoritet av arbetarklassen, som 1990. Antalet anställda kvinnor som enligt schemat räknas till arbetarklassen har minskat från 71 till 49 procent.

För anställda män är minskningen mer beskedlig, med resultatet att arbetarklassen idag består av häften män och hälften kvinnor.

Till bokens fördel ska här sägas att den inte sorterar ut arbetarklassens mest utsatta skikt som ett särskilt ”prekariat”, som sociologiprofessorn Guy Standing för tiotalet år sedan pekade ut som en egen klass i vardande. Istället talas om ”prekärt arbete”, det vill säga om anställningar som är särskilt otrygga och utsatta, typ behovs- och timanställningar. I denna grupp är arbetarkvinnor i särklass flest. Hela 25 procent av arbetarkvinnornas har tidsbegränsade anställningar. Med arbetarmän på klar andraplats (18 procent). De otrygga jobben är klassmärkta.   

Så ser det ut. I objektiv mening utgör arbetarklassen fortsatt den största klassen i samhället och det är också den klass som fått utstå störst försämringar i arbetslivet, som genom tidsbegränsade anställningar. Men det är mellanskikten, den så kallade medelklassen, som är i växande. Den samlar idag 41,1 procent av de förvärvsarbetande.

Också mellanskikten är heterogena – de samlar allt från sjuksköterskor och lärare till höga chefer i det privata näringslivet. Ahrne med flera skiljer därför på högre och lägre tjänstemän. 

Här finns dock en annan uppdelning som jag finner mer intressant. Sedan länge har det i klassanalysen talats om ”professionerna”, det vill säga om högt utbildade yrkesgrupper som jurister, läkare, arkitekter med flera. I ”Klass för Sverige” avskiljer Gunnar Olofsson en slags underkategori av denna grupp, benämnd ”välfärdsprofessionerna”. Den handlar då om sjuksköterskor, lärare, förskollärare, fritidspedagoger, bibliotekarier med flera, yrkesgrupper som idag helt domineras av kvinnor (91 procent) och som därför med obeveklig kapitalistisk-patriarkal logik genomgått en löne- och yrkesmässig deklassering. 

Det typiska för välfärdsprofessionerna är att de kombinerar lönearbete med ett etiskt förhållningssätt till själva yrkesutövningen, vilket kolliderar med arbetsköparnas ambition att effektivisera verksamheterna genom kapitalistiska metoder som vinstmaximering i det privata och New Public Management i det offentliga. Som klasskikt hamnar välfärdsprofessionerna därför i obeveklig motsättning till den förda kapitalistiska politiken och de bör därför ses som arbetarklassens närmaste allierade i kampen mot denna politik. 

Några ord också om det översta skiktet, som i Klass i Sverige benämns ”företagarna”, men som Ahrne tidigare kallat ”borgarklassen”. Benämningen kan kvitta. Det viktiga är att i denna grupp ingår den härskande kapitalistklassen, som en liten minoritet i den absoluta toppen.

1980 var Sverige ett av den kapitalistiska världens mest jämlika länder. Idag är samma Sverige ett av de mest ojämlika.

Sverige är i detta avseende världsunikt. Som vi skrivit tidigare i Proletären räknade Sverige 2019 in 206 miljardärer. Ska man tro Dagens industri kommer denna skara att växa till 250 under pandemiåret 2020, detta genom den extrema uppgången på Stockholmsbörsen. Den rikaste hundradelen av befolkningen äger idag 41,9 procent av den samlade förmögenheten i Sverige. 

Men låt mig ta en annan jämförelse. 2017 fanns 32 dollarmiljardärer i Sverige. Bland jämförbara länder överträffas denna siffra bara av skatteparadiset Schweiz, som räknar in 45 dollarmiljardärer per 10 miljoner invånare. I andra länder är dollarmiljardärerna färre. Några siffror: 

USA – 18

Tyskland – 15

Frankrike – 6

Japan – 3

Storbritannien – 8

Belgien – 2

1980 var Sverige ett av den kapitalistiska världens mest jämlika länder. Idag är samma Sverige ett av de mest ojämlika.

Klass i Sverige är förmodligen den mest uttömmande beskrivningen av de objektiva klassförhållande i Sverige som någonsin gjorts. Det finns mycket att begrunda och diskutera i boken och åtskilligt att kritiskt granska. 

Den fråga som dröjer sig kvar efter en noggrann genomläsning är dock vad klassanalysen skall användas till. Det finns ansatser till svar i några av essäerna  – analysen ska användas till att att mobilisera de klasskrafter som har gemensamma intressen i en samhällsutveckling som varit negativ inte bara för arbetarklassen, utan för folkmajoriteten. 

När projektgeneralen Daniel Suhonen tar till orda raderas dock dessa ansatser i en naiv tro på att det socialdemokratiska partiet kan återbördas till den rätta reformistiska vägen om bara Stefan Löfven & Co kan förmås att tala mer om klass. Mer om detta på ledarplats i veckans nummer.