Ledare: Vad ska vi ha för Sverige efter corona?

Lissabon 1755. Fler än 10.000 dör i den stora jordbävningen som kom att förändra inte bara Portugal utan hela Europa. 

Efter jordbävningen ska en chockad portugisisk kung ha frågat sin rådgivare, markisen av Pombal, vad han skulle göra. Begrav de döda och ge de levande mat, blev svaret.

Lissabon byggdes upp. På ett helt nytt sätt. Borta var medeltidens smala och krokiga gränder. Den som idag besöker Lissabon går runt i Pombals stad med raka gator och stora öppna torg. 

Hur kommer Sverige se ut när pandemin är över? Det är en fråga vi borde tala mer om. Häromveckan infördes pandemilagen som i praktiken innebär inskränkningar i de demokratiska rättigheterna. Den nya förordningen ger regering och myndigheter rätt att stänga offentliga inrättningar och kraftigt begränsa vår rörelse- och mötesfrihet.

Syftet är vällovligt, att ha verktyg för att stoppa pandemin, men samtidigt förskjuts gränsen för det möjliga. Det tillfälliga riskerar att bli permanent.

Naturkatastrofer och pandemier är inget nytt i historien. De kommer att inträffa även i framtiden. Ett mänskligt och solidariskt samhälle tar höjd och planerar för att det kan inträffa. Vid naturkatastrofer och pandemier dör människor. Hur smärtsamt det än är kan vi inte undkomma det. Men vi kan reducera lidandet genom att vara förberedda.

Att Sverige inte varit förberett framgick med all tydlighet i söndagens coronautfrågning, där både Anders Tegnell och socialminister Lena Hallengren (S) skyllde på bristande resurser och eftersatt äldrevård.

Just nu måste den högsta prioriteten vara att stoppa smittspridningen och reducera lidandet för de mest utsatta, både de som smittas av covid-19 och de som kämpar i frontlinjen mot sjukdomen. Men samhället får inte glömma bort dem som överlever coronapandemin, vilket tack och lov de allra flesta kommer att göra. Vi måste, med Pombals ord, ge de levande mat. 

En rad åtgärder måste till redan nu. De sjuka, de i riskgrupper och de vårdanställda står med rätta i centrum som de mest drabbade. Men till de drabbade hör också alla arbetslösa, alla isolerade, alla skolelever med distansundervisning och alla som förlorat en kär familjemedlem.

Den psykiska påfrestningen är mycket stor för många. Oro för framtiden och familjens ekonomi är extra krävande för dem som redan innan pandemin hade svårt att få vardagen att gå ihop. 

Många ungdomar vittnar om svårigheter att reda ut studierna på distans. Det handlar om såväl motivationsproblem som pedagogiska problem när mötet med lärare och kompisar inte kan ske och när man sitter hemma i trånga lägenheter med syskon och hemarbetande föräldrar.

Denna ledarsida ger inga medicinska råd, det överlåter vi till expertisen, men vi ger politiska råd. Forskning tar tid och olika studier måste värderas mot varandra. Det är därför beklämmande att se hur Örebroforskaren Jonas Ludvigsson fått motta hot efter sin studie om att lärare och barn i grundskolan löper liten risk att drabbas av svår sjukdom vid covid-19.

Våra politiska råd i pandemin finns samlade i det coronaprogram Kommunistiska Partiet gav ut redan i april förra året och som vi under hösten uppdaterat till följd av pandemins utveckling. I programmet skriver vi att samhället ska hållas igång. Vi är inga motståndare till skolstängningar och distansundervisning men det måste vara en av de sista åtgärderna att ta till när alla andra är uttömda. 

Det finns andra åtgärder som kan införas innan man stänger ned en skola helt. Som distansundervisning på deltid, förändrad schemaläggning, ändrad gruppsammansättning, uppförande av tillfälliga paviljonger för ökat utrymme, ordna skolskjutsar så elever endast åker med dem de träffar i klassrummet, förlängda lov och förskjutet terminsslut. 

Närvaro i skolan och kontinuitet i undervisningen är avgörande för att barn och ungdomar ska lyckas med studierna. Speciellt i dagens segregerade utslagningsskola. Pandemin riskerar att fördjupa kunskapssegregationen och därmed klassklyftorna.

Det privata näringslivet skulle också kunna göra betydligt mer. Företag kan införa varierande starttider på arbetsdagen för att minska trängseln i kollektivtrafiken. Varför inte genomföra smittskyddsinspektioner med skyddsombuden närvarande för att avgöra om arbetsplatsen kan hålla öppet eller borde stängas ned?

Privata vårdföretag ska inte kunna säga nej till att låna ut personal till den offentliga vården när de får propåer om det. Hela systemet med en privat vård och omsorg där konkurrens i stället för samarbete råder förhindrar en effektiv pandemibekämpning. 

Nu går mycket resurser åt att upphandla vaccinatörer. Tänk om vi hade haft kvar ett primärvårdssystem med geografisk uppdelning. Det hade kunnat användas mycket mer effektivt än det uppdelade system vi har idag.

Personal måste omfördelas till vården. Den befintliga vårdpersonalen måste få rejält med tid för återhämtning, annars har vi ingen sjukvårdspersonal efter pandemin.

Rutiner och utrymmen för hur våra äldre ska kunna träffa sina nära och kära måste skapas. Besöksförbuden är generellt nödvändiga men den mänskliga närheten är också mycket viktig.

Kommuner och landsting bör anställa fler lokalvårdare, för att oftare städa offentliga lokaler och på så sätt minska risken för smitta samtidigt som arbetslösheten minskas.

Fastighetskapitalister har råd att efterskänka hyror, så framförallt privathushåll men även besöksnäringen kan klara ekonomin.

Ungdomsidrotten behöver hållas igång. Nu när kylan kommer bör kommuner anlägga skidspår och spola upp isbanor samt ordna med gratis uthyrning av skidor, skridskor och hjälmar. Kommunerna bör slopa hall- och planhyror så de kan utnyttjas utifrån FHM:s rekommendationer.

Framförallt måste det bli ett slut på den destruktiva nyliberala doktrinen som varit förödande för vård och omsorg. Coronapandemin bekämpar vi genom att hålla avstånd men för att stoppa den nyliberala pandemin måste vi sluta oss samman. För fokus måste vara att ge de levande mat.