Hoppa till huvudinnehåll
Av
Forskningsassistent

Ledarkrönika: Vem tjänar på ojämställdheten?

Om arbetarklassens ensamstående mödrar fått bestämma hade det knappast sparats in på välfärden.


Patriarkala normer uttrycks lite olika beroende på kontext, men i ”ett av världens mest jämställda länder” får ju vi kvinnor utbilda oss, rösta, äga mark, köra bil, ligga runt och klä oss som vi vill. Men vem ger oss då den rätten, eller tar den ifrån oss?

Ojämställdhet är skadligt för kvinnor, män, ja hela samhället. Men vem tjänar egentligen på den?

Låt mig ta ett exempel: Min vän A är ensamstående, bor i en större svensk stad och jobbar skift i omsorgen. Hon vänder på varje krona, skriver på sitt examensarbete på kvällarna och hoppas att de jobb som utbildningen öppnar för ska ge henne mer tid med sitt barn.

Efter att ha blivit misshandlad av sin sambo blev hon och barnet tvungna att flytta från hennes lägenhet då sambon vägrade flytta. Eftersom ekonomin är begränsad låg det bästa boende hon kunde ordna på andra sidan stan, så hon tvangs pendla tre-fem timmar per dag till och från förskolan. På grund av långa köer pågick detta i 10 månader innan hon äntligen fick plats på en förskola i sitt område.

A är driftig, intelligent, kreativ och principfast. Hon har en stark och ärlig röst, fötterna på jorden och hjärtat till vänster, men finns det tid att engagera sig i samhällsfrågor? Knappast.

Tänk en stund på alla de röda kvinnoröster som tystas av det ekonomiska läckage som leder samhällets resurser ner i redan djupa fickor och fonder. Den förödande ojämna fördelningen kan bara lösas med omfördelningspolitik baserad på solidaritet och jämställdhet

I sammanhanget kan det tyckas futtigt att klaga på ojämlika löner eller att någon välmenande klappar en på armen och utbrister ”men lilla gumman då” när man av någon anledning är upprörd. Men sådana händelser är symptom på samma sjukdom som lett till A:s situation.

Ett sjukt system som graderar vårt värde efter ytliga attribut – som vad vi har mellan benen – för att vi ska tävla mot varandra istället för att stå enade.

Tänk om arbetarklassens ensamstående mödrar hade samma möjlighet att påverka politiken som näringslivsföreträdarna och finanskapitalisterna. Hade det då sparats in på barn- och äldreomsorg, vårdplatser och skola? Hade Rot och Rut funnits? Hade kollektivtrafik, vård och skola privatiserats?

Hade allmännyttan sålts ut? Hade man ens tänkt tanken att höja pensionsåldern och urholka Las?

Så prata med varandra. Diskutera. Analysera. Slå hål på den borgerliga myten om nödvändigheten av nedskärningar i välfärden.

Samma individer som övertygat klassen om bristen på offentliga medel lever samtidigt gott på det värde vi skapar. Men detta kan vi då rakt inte beskatta, för då är det plötsligt orättvist…