Krönika: Verklig förändring i upprorens tid

Världen är i uppror. Libanon och Chile. Men också Iran, Irak och Hongkong. I Europa firar de gula västarna ett år av uppror mot makteliten.

Protesterna är välkomna. Fler människor behöver uttrycka sin åsikt och ta till gatorna. Det gäller inte minst i Sverige, där vi i decennier varit tysta trots att korrupta politiker monterar ned vår välfärd mitt framför ögonen på oss.

Men den som följer medias bevakning av protesterna världen över märker snart att något inte stämmer. Demonstranter i Venezuela, Bolivia och Hongkong kallas för fredliga demokratiaktivister, trots att de förespråkar imperialistiska interventioner, sätter eld på politiska motståndare och stöttar fascistiska statskupper.

Men när Chiles folk gör uppror mot en högerregering stödd av USA låter det annorlunda. Trots att regeringen sätter in militären mot demonstrerande ungdomar, och ett tjugotal döda, får det inte i närheten av uppmärksamheten som protesterna i Venezuela eller Hongkong fått.

När högern i Bolivia demonstrerar mot vänsterpresidenten Evo Morales beskrivs det som ett folkligt och fredligt uppror mot en auktoritär president. När fattiga tågar ner från arbetarkvarteren i El Alto för att protestera mot statskuppen mot sin president, då är det ”våldsamma upplopp”.

På samma sätt beskrevs de gula västarna i Frankrike länge som korkade lantisar, rasister och ligister – för att de vände sig mot liberalernas favorit Macron. Kort sagt, demonstrerar du mot regeringar som hotar storföretagens och USA:s makt är det bra, demonstrerar du mot regeringar som står på storföretagens och USA:s sida är det dåligt (eller så finns du inte).

En verklig revolution mot det system som är grunden till korruptionen och orättvisorna kräver mer än demonstrationer.

Medias och maktens förhållande till upproren är rent hyckleri. Men hur är det med Proletärens rapportering? 

Gör inte vi också skillnad på uppror och uppror? Har inte arbetarna i Hongkong eller Iran rätt att göra uppror?

Nog finns det all anledning att demonstrera i det råkapitalistiska Hongkong eller den religiösa diktaturen Iran. Men den som menar allvar med att förändra samhället i grunden får inte bli demonstrationsromantiker.

Ett folkligt uppror som låter sig utnyttjas av imperialismen eller reaktionära krafter är inte bara dömt att misslyckas – det riskerar att ödelägga alla möjligheter för verklig progressiv förändring. Se bara på Libyen och Syrien.

Att demonstrationer och uppror är ledarlösa och spontana, utan politiska partier i ledningen, är ingen garant för att de är genuina och folkliga. Det kan lika gärna vara tvärtom.

För att ett folkligt uppror ska lyckas måste det organiseras och politiseras. En verklig revolution mot det system som är grunden till korruptionen och orättvisorna kräver mer än demonstrationer. Den kräver en politisk rörelse med ett mål och en strategi, och en gemensam klasskamp i alla samhällssektorer.

När den tidiga arbetarrörelsen lyckades förena de spontana upproren i 1800-talets Europa med marxismens ideologi och organisation blev resultatet en revolutionär rörelse som hotade hela det politiska och ekonomiska systemet i grunden. Det är en sådan rörelse vi behöver idag.