Hoppa till huvudinnehåll
Av
Plåtslagare

Ledarkrönika: Vi väljer motståndets väg

På helgens arbetarkonferens diskuterades nutidens problem utifrån klassiska värderingar.


”Det är våra röster som ska höras i samhällsdebatten”, betonade en av deltagarna på helgens arbetarkonferens i Norrköping.

Inläggen från talarstolen var många och atmosfären öppen, respektfull och nyfiken. Här fanns medlemmar från alla LO-förbunden, från SAC, liksom några fackligt oorganiserade.

Politiskt var de flesta närvarande medlemmar i Kommunistiska Partiet eller sympatisörer. Men även partilösa och några från andra partier hade kommit för att diskutera vad som krävs av en arbetarrörelse värd namnet.

Konferensen omgavs av det vackra och historiska industrilandskapet i staden men var inte tillbakablickande. Värderingarna vilar på klassisk grund av solidaritet och organisation. Men uppgifterna ställdes utifrån dagens verklighet och hur vi tar itu med nutidens problem.

Det nya politiska läget med Januariöverenskommelsen och en självutplånande vänster i riksdagen ställer krav på riktig arbetarpolitik.

Flera talare beskrev sin frustration över pampväldet i fackföreningsrörelsen. Den borde vara arbetarstyrd. Istället tar sig högavlönade funktionärer friheten att tala i medlemmarnas namn.

Protesterna mot antistrejklagen gick som en röd tråd genom konferensen. Vi har fått nog av anpassning och samförstånd. Det behövs motstånd för att försvara fackliga rättigheter. Motstånd för att stoppa förslumningen av arbetsmarknaden, bostadssituationen, våra pensioner och annat som drabbats av nyliberalismens härjningar.

Samtidigt pågick Socialdemokraternas 40:e kongress i Örebro. Där uteblev kritiken mot Januariöverenskommelsen. Men den påstådda enigheten tyder mer på stukat självförtroende än på att allt är frid och fröjd i partiet.

Utanför kongresslokalen protesterade hyresgäster och pensionärer. Partiet har tappat många LO-väljare. Röstetalet har sjunkit från 70 procent till knappt 40 procent på tio år.

Fackföreningsmedlemmar i partiet ska värva medlemmar till partiet. Själva verkar de tvivla på att det är möjligt.

De fem fackliga i Göteborgs tolvmannadelegation till kongressen frågar i en debattartikel i Arbetet dagen innan kongressen: ”Är SAP ett parti för oss LO-arbetare?” De tycker att ett arbetarparti ska ”föra en politik som förändrar arbetares situation till det bättre.”

Precis så enkelt är det.

Det känns hoppfullt att gå vidare från arbetarkonferensen i Norrköping. Den antog inga högtidliga deklarationer. Anspråkslöst men målinriktat knöts branschvisa nätverk, öppna för alla som vill bygga en facklig och politisk opposition på arbetsplatserna.

Som en av deltagarna i Metall-gruppen uttryckte det: ”Nu känner jag mig som starkast. Men ska vi känna oss lika starka ute på jobbet måste vi få det här att fungera.”

Tycker du det låter vettigt? Hör av dig. Du behövs!