Vänsterpartiet blundar för imperialismen

V:s nya utrikespolitik får beröm av Carl Bildt

Publicerad 4 september 2014

Vänsterpartiet har under 2000-talet gett sitt stöd till samtliga svenska krigsinsatser i USA-imperialismens tjänst. Dessa ställningstaganden är ingen slump, de beror på en omläggning av utrikespolitiken.

I februari i år höll Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde ett anförande i riksdagen om en ny svensk utrikespolitik grundad på solidaritet. Det är vackra ord om att angripa klyftorna i världen och utrota fattigdomen och stå upp för fred och mänskliga rättigheter.

Efter valet vill Linde ingå i en rödgrön regering som ska driva ”en utrikespolitik grundad i solidaritet, jämställdhet och fred”.

Inte med ett ord nämns att vi lever i en imperialistisk värld. Att Sverige tillhör ett block av imperialistiska stormakter. Och att svensk utrikespolitik handlar om att skydda den svenska imperialismens intressen utomlands. Med den självklara slutsatsen att en vänsterpolitik i ett imperialistiskt land i första hand måste angripa den egna härskande klassen.

Arbetarrörelsens historia visar att en anpassning till den borgerliga politiken i inrikespolitiken oundvikligen leder till en anpassning till den imperialistiska utrikespolitiken.

Denna kunskap fanns en gång i tiden även hos Vänsterpartiet. 1980, ungefär samtidigt som Jonas Sjöstedt organiserade sig i VPK:s ungdomsförbund, gav VPK ut studieboken ”Marxistisk teori för politisk handling”. Här redogörs för hur ”toppskiktet inom en del imperialistiska länders arbetarrörelse inte förmått föra någon annan politik än den som föreskrivs av den härskande klassens intressen”.

Det exemplifieras med den socialdemokratiska fackföreningsrörelsens starka band till CIA och med de brittiska och franska arbetarpartiernas stöd till de egna härskarklassernas koloniala och imperialistiska politik.

Idag är Vänsterpartiet ett parti som inte förmår driva någon annan politik än den som föreskrivs av den härskande klassens intressen. Under 2000-talet har Vänsterpartiet vid alla tillfällen som den svenska härskande klassen varit aktivt indragna i krigssituationer utomlands, antingen vacklat eller rent av stött dessa krigsinsatser och sanktioner.

Ett första avgörande steg var när Vänsterpartiets riksdagsgrupp i januari 2002 enhälligt röstade för att sända svensk trupp till USA:s krig i Afghanistan. I den hysteriska situationen efter 11 september-attacken och den massiva propagandan om ett humanitärt krig för demokrati mot terrorismen sveptes Vänsterpartiet med.

När partiet senare ändrade uppfattning och drog tillbaka sitt stöd kunde det inledande stödet uppfattas som ett tillfälligt felsteg. Framtiden skulle visa att så inte var fallet.

Nästa avgörande steg var när Vänsterpartiet i januari 2006 slöt upp bakom Försvarsberedningens plan för att förbättra svensk säkerhetspolitik.

Bland förslagen fanns att skapa ett svenskt CIA genom ökade befogenheter och ett tätare samarbete mellan underrättelse- och säkerhetstjänst. Här fastslogs att den svenska säkerhetspolitiken ska under-ordnas EU. Det öppnades för fler svenska insatser i utlandet och det betonades att svensk militärs ”kärnuppgift [är] väpnad strid, såväl nationellt som internationellt”.

Vänsterpartiets ledamot i beredningen gav sitt stöd till alla dessa punkter, men reserverade sig dock mot att de så kallade Ådalslagarna skulle rivas upp och att svensk militär på nytt ska kunna ställas mot svenska medborgare.

Under 2000-talet, och inte minst under Carl Bildts tid som utrikesminister, har Sverige utvecklats till en av de mest aktivistiska krafterna för EU:s imperialistiska strävanden. Det gäller inte minst i förhållande till Ryssland, sedan landet har kommit på fötter efter 1990-talets fria fall.

Det var ingen tillfällighet att USA:s president Barack Obama valde att som förste USA-president göra officiellt statsbesök i Sverige, i september 2013 när motsättningarna till Ryssland skärptes. I samma veva deltog Sverige i Natos stora krigsövning i Östersjön, något som Vänsterpartiet aldrig motsatte sig i riksdagen, i varje fall inte så att det hördes.

Det stöd till svenskt deltagande i imperialismens militära insatser som Vänsterpartiet 2006 skrivit under på visade sig konkret fem år senare när Vänsterpartiet röstade för att skicka svenska Jasplan att delta i Natos bombkrig mot Libyen.

Stödet kläddes in i krigspropagandans ord om att stå upp för demokrati och förhindra folkmord. Förmågan att hålla två bollar i luften – att motsätta sig imperialismens försök att störta regeringar i länder som av olika anledningar är obekväma för västvärlden och samtidigt inte måla upp dessa regeringar som några felfria hjältar – försvann för stora delar av vänstern med Vänsterpartiet i spetsen.

Under krigen mot Jugoslavien och Irak några år tidigare var propagandan den samma, västvärldens humanitära plikt att störta härskare som målades upp som vår tids Hitler. Krigsmotståndarna vägrade att acceptera krigshetsarnas sätt att ställa frågan; att man antingen är diktaturkramare eller för krig. I och med Libyenkriget slöt Vänsterpartiet upp bakom detta sätt att ställa frågan.

Samma sak i fråga om Syrien, då Vänsterpartiet och inte minst dess utrikes-politiske talesperson Hans Linde i inledningsskedet tillhörde de mest aktivistiska rösterna i Sverige.

Linde angrep regeringen och Carl Bildt för att vara allt för mjuka. ”Att sanktionerna skärps är välkommet, men de kunde ha blivit så mycket skarpare om det inte vore för Sverige.”, skrev Linde på SVT Debatt 2 december 2011. Vänsterpartiet placerade sig därmed i den mest aktivistiska fållan inom EU. De krävde en mer aggressiv imperialistisk politik än såväl Angela Merkel som Carl Bildt.

Ju mer hetsen mot Syrien tilltog, desto mer utjämnades skillnaden mellan Vänsterpartiet och borgarregeringen. Något som Carl Bildt påpekade i riksdagen den 14 juni 2013: ”Jag kan skriva under på vartenda ord som Hans Linde här i kammaren framfört. I sammanhanget hör det inte till vanligheterna att jag alltid är helt överens med Vänsterpartiet, men i detta sammanhang är det så vilket jag uppskattar”.

Hans Linde bekräftade enigheten och var glad att Syrienfrågan inte användes som ” inrikespolitiskt käbbel”. Därefter anklagade Linde EU för att inte stå enade bakom vapenembargot mot Syrien och menade att det var mycket illa att EU inte har en gemensam och slagkraftig utrikes-politik. Och tillade att detta strider mot Sveriges uppfattning om att EU:s utrikes-politik är Sveriges utrikespolitik!

Hans Lindes ageranden i Syrienfrågan bekräftar att Vänsterpartiets ledning och riksdagsgrupp tillfullo omfattar Försvarsberedningens förslag från 2006.

Inte ens när Sverige är högst delaktig i att störta regeringar vill Vänsterpartiet angripa de härskande klassernas intressen och förvandla den imperialistiska utrikes-politiken till ”inrikespolitiskt käbbel”. Det visade sig när Ukraina kom upp på tapeten.

Dagarna innan statskuppen i februari 2014 tog Carl Bildt, som hade varit synnerligen aktiv bakom kulisserna, upp frågan i Sveriges riksdag.

DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg konstaterade att motsättningarna om Ukraina var ”nästan obefintliga”. Hela Sveriges riksdag stod alltså bekom den förenklade propagandabild som motiverade statskuppen och som målade upp de liberal-fascistiska kuppmakarna som fredliga och demokratiska frihetskämpar utsatta för oprovocerat övervåld från regeringen.

I efterhand – när krigspropagandans förenklade bild rämnar och när de verkliga syftena bakom och konsekvenserna av den imperialistiska politiken blir allt för uppenbara – brukar Vänsterpartiet som regel byta fot eller i varje fall ändra tonläge.

Vänsterpartiets ledning är idag upprörd över att västvärlden överskred sitt mandat i kriget mot Libyen, men menar fortsatt att det var rätt att stödja insatsen. De skräms över att islamistiska terrorgrupper vunnit mark i Syrien. Och Vänsterpartiet känner stark oro över att fascisterna flyttat fram sina positioner i Ukraina.

Ingen av dessa slutsatser kommer som någon överraskning för den som kan sin historia och som vet hur imperialismen fungerar.

Vänsterpartiet, i varje fall dess ledning, har gått på krigspropagandans vackra ord och inser inte att Sverige är en del av västvärldens imperialistiska kamp för ekonomisk, politisk, militär och kulturell dominans över jordklotet. Därmed gör man sig själv till en del av problemet, istället för att vara en del av lösningen.