Hoppa till huvudinnehåll
Av

En riktig brunkolssoppa

Miljöpartiet sviker sitt vallöfte. Åsa Romson och Gustav Fridolin duckar för kritiken. Grönkål blev brunkol. En riktig brunkolssoppa.

Det var under socialdemokratiskt styre som Vattenfall köpte upp de tyska brunkolstillgångarna. Detta hände sig när chefen hette Lars G Josefsson och statsministern Göran Persson.

När Vattenfall sedan i ett anfall av hybris köpte det holländska kraftbolaget Nuon blev det början till slutet för företagets storhetstid. Då var det en alliansregering som hade ansvaret och när Nuonaffären brakade loss var det Maud Olofsson som, helt rättmätigt, fick bära hundhuvudet. Det kostade det svenska folket ett antal miljarder.

Idag kan innehavet av brunkolstillgångarna visa sig vara som att sitta med Svarte Petter och Vattenfall vill sälja av hela rasket. Nu är det fossilfri energi som gäller. Och den tyska brunkolen, om den förbränns, skulle orsaka utsläpp på hela 1,2 miljarder ton koldioxid. Det är lika mycket som Sverige totalt släpper ut under 24 år!

Förra veckan meddelade företaget: ”Vattenfalls avsikt att sälja gruv- och produktionstillgångar i Tyskland har tidigare aviserats som en del av Vattenfalls strategi för att ställa om sin energiportfölj”. Med försäljningen följer också tillhörande kraftverk och ett antal vattenkraftverk i regionen.

Ansvarig i regeringen är den socialdemokratiske näringsministern Mikael Damberg som på äkta byråkratspråk säger att ”regeringen välkomnar översynen för den tyska brunkolsverksamheten”. Och där kunde historien tills vidare vara slut.

Men också Miljöpartiet har hamnat i den sjudande soppan. I valrörelsen förra året band sig Miljöpartiet mycket hårt vid att brunkolsverksamheten definitivt inte skulle säljas, den skulle avvecklas. En försäljning skulle bara innebära att en ny ägare skulle exploatera brunkolen och fortsätta utsläppen. Endast en avveckling skulle accepteras. Brunkolen skulle bli kvar i jorden.

Svansföringen var mycket hög och Miljöpartiets Gustav Fridolin turnerade runt med en bit brunkol i valkampanjen och lovade att verka för avveckling.

Bara fyra dagar före valet anmälde så Åsa Romson alliansregeringen till konstitutionsutskottet. Hon motiverade anmälan med att ”det blir alltmer uppenbart att regeringen avstått från att sköta sitt energibolag så att det går i linje med de klimatpolitiska förutsättningar som man har sagt att man har”.

Nu blev valresultatet sådant att Stefan Löven ville ha med Miljöpartiet i regeringen, allianspartierna ville ju inte ta emot Lövens utsträckta hand. Och när Miljöpartiets ledning kände vittringen av ministerposter blev avgivna vallöften inte lika viktiga.

De nyblivna miljöpartistiska ministrarna för miljö och finansmarknad, Åsa Romson och Per Bolund, kunde plötsligt tänka sig en försäljning. Vad gör man inte för en plats i regeringen? Men Miljöpartiets medlemmar var av en annan åsikt. På partistämman i juni fick partiledningen ordentligt på pälsen. Kritiken var hård för att man böjt sig för sossarna.

Miljöpartiets styrelse tvingades acceptera stämmans beslut att Vattenfalls brunkolstillgångar inte ska säljas utan behållas och avvecklas. Kolet ska bli kvar i jorden!

När de ledande miljöpartisterna nu står inför fullbordat faktum och Vattenfall bjuder ut brunkolen till försäljning hukar Åsa Romson och Gustav Fridolin först bakom sina pressekreterare och sedan bakom Mikael Damberg.

Miljöpartiet har svikit sitt vallöfte och gett upp den frågan som var den viktigaste. Inte oväntat sjunker Miljöpartiets opinionssiffror. Grönkål blev brunkol, en riktig brunkolssoppa.