Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vi vann!


Vid EMU-valet var jag 17 år och 11 månader. Jag minns hur gärna jag ville att min födelsedag skulle komma lite tidigare. Hur gärna jag ville bli 18 och få rösta. Så här 10 år senare kan jag inte påstå att jag längre längtar så där hett efter att bli ett år äldre. Men annars är det väldigt mycket som jag kände och lärde mig då som jag fortfarande bär med mig.

Jag hade nyss kommit med i RKU-Göteborgs styrelse och på allvar börjat ägna mig åt organiserat politiskt arbete. Vårens antikrigsarbete mot Irakkriget hade varit en ögonöppnare för hur den imperialistiska världen med USA i spetsen inte stannade vid något när det gällde att säkra världsherraväldet och inflytandet över råvarutillgångarna. 10 år senare är det mycket som är sig likt, det är tyvärr bara protesterna som är mindre.

EMU-valet knöt ihop den där frustrationen över en orättvis värld med ett allt mer uppdelat Sverige. Ett Sverige som genom EU-medlemskapet gick mot ökad ojämlikhet. Både klass- och könsmässigt.

EMU-valet gav mig inte bara politiska lärdomar. En viktig erfarenhet som jag bär med mig är glädjen att vinna. Glädjen att bada i fontänen på Järntorget på valnatten och veta att alla de där affischerna vi satte upp, alla skoldebatter och bokbord hade betytt något. Att de inte hade varit förgäves – för vi hade vunnit.

Den känslan är man tyvärr inte bortskämd med som kommunist eller vänster (jag får väl vara glad att jag åtminstone inte är gaisare…).

För de senaste 10 åren har vi i stort sett inte vunnit något. Vi har sett privatiseringar inom offentlig sektor, a-kassan försämras, parallellskolesystemet påbörjas, de tillfälliga anställningarna breda ut sig och steg mot marknadshyror genomföras. För att bara nämna några…

Självklart är det lätt att bli desillusionerad. Att tänka att motstånd och kamp inte betyder något.

Vi ska så klart inte grotta ned oss i sådana känslor, för vad är alternativet till motstånd? Men jag tycker ändå att vi ska ha rätt att ibland känna oss lite nedslagna. För vi har så mycket större målsättningar än vad vi når upp till nu. Vi ska aldrig bli så vana att förlora att vi gör det till målet.

Ibland när vi strävsamt arbetar på i det lilla är det lätt att tänka att det är så politiskt arbete alltid ska se ut. Men målet med vårt arbete idag är ju att stå bättre rustade när vinden vänder. Och det kan gå snabbt. Då gäller det att se tillfällena och inte tro att vi som har rätt alltid måste vara minst. Vår målsättning har aldrig varit någon renlärig elitism, utan den kollektiva breda kampen.

Så 10 år äldre, kanske lite visare. Men fortfarande med samma vilja som då. Jag vill att vi vinner.
Tove Janzon