Hoppa till huvudinnehåll

Felmeddelande

  • Notice: Undefined index: field_byline i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).
  • Warning: Invalid argument supplied for foreach() i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).

Arbetarsamling mot EU:s krispaket – fackligt möte i Grekland

Europas arbetare reser sig mot privatiseringar och välfärdsslakt. Förra veckans massdemonstrationer och generalstrejker i Grekland och Frankrike får denna vecka sin efterfölj i Spanien, Portugal och utanför EU-högkvarteret i Bryssel. Bakom de organiserade protesterna står ofta radikala fackföreningar som öppet tar ställning mot den EU-dikterade nyliberala politiken. En av dessa är grekiska Alla arbetares militanta front (PAME) som kallade till en europeisk facklig konferens i Aten 17-18 september. Proletären var på plats.


– Denna konferens hålls i en tid när den kapitalistiska krisen förvärras, när problemen för arbetarklassen ökar. Vi känner alla av det i våra länder, och vi i PAME menar att det kommer att bli värre i Grekland och i alla EU-länder. Strategin är densamma i hela EU.

George Perros håller inledningsanförandet. Han är ordförande för den fackliga fronten PAME, konferensens värd och initiativtagare.

De grekiska arbetarna vet vad stålbadspolitik innebär. Den socialdemokratiska Pasok-regeringen har tillsammans med EU och Internationella valutafonden drivit igenom lönesänkningar, sänkta pensioner, höjd pensionsålder och en rad andra kännbara åtgärder. Och mer är på gång. Omfattande privatiseringar står på programmet liksom att riva upp landets gällande kollektivavtalsmodell.

Runt borden i möteslokalen sitter fackliga aktivister från fjorton europeiska länder. Några tillhör ledningen för massorganisationer, som Portugals största landsorganisation som utlyst flera generalstrejker mot den egna regeringens krispaket. Andra sitter i styrelsen för förbund eller klubbar. Många av dessa är anslutna till Fackliga världsfederationen, WFTU, vars representanter spelar en framträdande roll på konferensen. Det som förenar de närvarande är att de tillhör vad de själva benämner som klassorienterade fackliga organisationer.

– Det är tydligt att det finns två olika linjer i den fackliga rörelsen, säger George Perros.

Å ena sidan finns de gula, reformistiska fackföreningarna. Dessa stöder direkt eller indirekt regeringarna och kapitalet då de accepterar lönesänkningar, flexibla anställningar och avskedanden som lösning på krisen.

Å andra sidan finns de klassorienterade facken, som fördömer kompromisser med de nationella regeringarna, EU och kapitalet. Arbetarna ska inte betala för en kris de inte orsakat. Krisen, menar George Perros, måste istället mötas genom olydnad och motattack. Genom att ta strid mot monopolen och de multinationella företagen med målet att avskaffa det system som tillåter en människa att exploatera en annan. Genom att kämpa för fasta jobb, 35-timmars arbetsvecka, sänkt pensionsålder, gratis utbildning och vård och mot privatiseringar.

– Krispaketen som läggs i Europa syftar till att rädda profiterna, till att tjäna kapitalets behov, säger George Perros och pekar på EU:s centrala roll i det som nu drabbar oss.

Kritiken mot EU, mot Maastrichtfördraget, Lissabonfördraget och direktiven om avregleringar och privatiseringar är något som förs fram från många av talarna under de två dagarna.

– Med Maastrichtfördraget lades grunden för kapitalets samordning av angreppen på arbetarklassen. För kapitalet är EU en union för att förbättra profiterna. För folken betyder EU privatiseringar, lönesänkningar, arbetslöshet, kris och till och med krig, summerar George Perros och fortsätter:

– De som säger att EU kan bli bättre, bli en union för folket, har fel. I EU är det monopolen som styr. Vi får inte ha illusioner om att kunna skapa ett bättre EU eller en bättre kapitalism. Vi menar att de kapitalistiska ägandeförhållandena helt och hållet måste avskaffas. Det är lösningen på folkets problem.

Vad som sägs är betydligt mer än radikala fraser yttrade inför likasinnade i en sluten möteslokal på ett hotell i centrala Aten. PAME är en organisation som går från ord till handling.

Den kämpande klassfronten har sedan slutet av förra året genomfört närmare femton generalstrejker och nationella protester mot det ekonomiska stålbadet. Flera av dessa har samlat tiotusentals människor på Omonoiatorget, där konferenshotellet är beläget.

– Ingen lag eller institution står över arbetarnas rättigheter, förklarade George Perros när han talade vid en strejkdemonstation i början av året.
PAME har genom sitt kompromisslösa försvar för arbetarnas rättigheter vunnit framgångar. Fler ansluter sig till den radikala fackliga fronten.

– Vi har inte lyckats stoppa åtgärderna, men kampen har lett till att fler arbetare förstår innebörden av dem. Den har hjälpt människor att inse behovet av att skapa en gemensam front mot imperialismen och monopolen. Vi har redan formerat en sådan front, säger George Perros och syftar på den samordning som sker mellan PAME och småbondeorganisationen PASY, små- och egenföretagarna i PASEVE, studentförbundet MAS och kvinnofederationen OGE.

Torsdag 23 september, bara fem dagar efter konferensen, samlades åter tusentals människor på Omonoiatorget. Protesten riktade sig mot en ny serie åtgärder från regeringen, som fördubblad moms på basvaror och kraftiga prishöjningar på el och uppvärmningsolja.

Det var en av 58 demonstrationer över hela Grekland arrangerade av PAME och dess allierade som en del i kampen för att ersätta monopolens makt med folkets egen makt.

Under konferensen uttrycks en stark solidaritet med den folkliga kampen i Grekland. Solidariteten är viktig, för trots en tydlig politisk linje och en imponerande förmåga att mobilisera människor står de kämpande grekerna inför starka fiender. De finns inte bara på hemmaplan och i EU-maktens centrum. Flera delegater vittnar om hur det i deras länder, precis som i Sverige, förts en kampanj med rasistiska undertoner. Grekerna utmålas som lata, arbetsskygga typer,  som andra folk nu måste betala för. Denna propaganda med syfte att splittra folken i Europa måste bemötas och bekämpas.

Ännu viktigare är att följa PAME:s och de kämpande grekernas exempel. Det var också genomgående under de två dagarna i Aten. I inlägg efter inlägg påpekades att arbetarklassens motoffensiv inte kan vänta och deltagarna gav exempel på vad som gjorts och vad som planeras framöver.

Förutsättningarna varierar mellan olika organisationer och länder. Vilket leder till en diskussion om förhållandet till Europafacket (EFS), den europeiska fackliga federation för vilken Wanja Lundby Wedin är ordförande.

Onsdag 29 september, dagen innan denna
tidning kommer ut, mobiliserar Europafacket till en manifestation i Bryssel. Målsättningen är att samla 100.000 personer från hela Europa. Samma dag genomförs generalstrejker i Spanien och Portugal, och i flera andra länder hålls någon form av manifestation.

Officiellt protesterar EFS mot åtstramningspaketen. Men dess agerande är, vilket de radikala fackliga aktivisterna är överens om, förrädiskt mot arbetarklassen. Europafacket stöder EU:s stabilitetspakt, vilken ligger till grund för de offentliga nedskärningar runt om i unionens länder. EFS drev på för att få igenom EU:s grundlag, Lissabonfördraget, och vill stärka EU:s makt över medlemsstaterna ännu mer. I ett uttalande från 4 juni skriver Europafacket att det är bråttom med en stärkt europeisk samordning av skattepolitiken.

– Europafacket vet inget om arbetarklassens villkor, säger Perrakis Alekos, ordförande för grekiska Telekom-arbetarnas förbund. Om vi skulle be de grekiska arbetarna stödja Europafackets aktiviteter skulle de vända sig mot oss. Vi kan inte ge dem alibi, vi ska inte kämpa tillsammans med dem.

Representanter från Spanien svarar att kravet på en spansk generalstrejk 29 september vuxit fram underifrån. De två stora centralorganisationerna CCOO och UGT såg sig tvingade att utlysa den.

– Vi deltar i strejken, men inte med Europafackets paroller utan med våra egna. Vi tar ställning mot IMF, EU och Europeiska centralbanken, förklarar Josep Bel, från det radikala facket Cobas i Katalonien, norra Spanien.

Debatten mynnar ut i nödvändigheten av att vara flexibel och agera utifrån lokala förutsättningar. Så deltar de belgiska kommunisterna i Europafackets demonstration i Bryssel 29 september. De anser att det ger dem betydligt större möjligheter att nå radikala arbetare än om de inte skulle vara där.

I flera inlägg efterlyses möjligheter för arbetare inom samma bransch att träffa varandra, utbyta erfarenheter och samordna kampen. Till exempel vittnar representanter från Grekland, Storbritannien och Ungern om planerade eller genomförda privatiseringar av järnvägarna.

Mate Komiljovics från ungerska järnvägs-arbetarförbundet berättar att antalet anställda vid järnvägsföretagen minskat från 200000 till bara 50000 på tjugo år. Det privatiserade företagets ägarna finns numera i Österrike.

– Diskussionerna har fyllt oss med optimism att gå vidare och agera, förklarar PAME:s ordförande George Perros i slutanförandet.

Deltagarna har enats kring flera konkreta punkter. Kontakterna och samarbetet mellan de klassorienterade fackliga organisationerna ska stärkas. En ökad samordning ska ske genom Fackliga världsfederationens (WFTU) Europakontor. Dessutom kommer tre branschmöten för arbetare inom transport-, telekom- och livsmedelsindustrin att genomföras.

Målet är, som Valentin Pachu från WTFU:s ledning uttryckte det, inte bara att göra motstånd mot kapitalets nuvarande offensiv, utan också att gå till motattack för ett annat samhällssystem.

– Kapitalismen har ingen framtid att erbjuda arbetarna.

Patrik Paulov
Proletären nr 39, 2010



Fakta|Europeiska fackliga konferensen i Aten

• Den europeiska fackliga konferensen hölls i Aten 17-18 september och arrangerades av grekiska PAME i samarbete med Fackliga världsfederationen (WFTU).
• Delegater kom från Baskien, Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Grekland, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Turkiet, Tyskland, Ungern och Österrike.
• Från Sverige deltog Carolin Evander från styrelsen i SEKO Klubb 119, som organiserar förare inom tunnelbanan i Stockholm samt trafikledare och expeditionspersonal.

Fakta|Fackliga världsfederationen WFTU
• Fackliga världsfederationen (World Federation of Trade Unions, WTFU) grundades 1945 med målet att samla fackliga organisationer världen över i en federation. Fyra år senare bröt sig västvärldens socialdemokratiskt orienterade fack ur WFTU och bildade en egen världssammanslutning. Den går sedan 2006 under namnet Internationella fackliga samordningen (ISF), som har nära samarbete med Europafacket.
• Fram till 1990 var den fackliga rörelsen i det socialistiska blocket anslutna till WFTU. Realsocialismens kollaps innebar stora svårigheter då många medlemsorganisationer lämnade världsfederationen.
• Sedan 2000 har trenden vänt. Enligt WFTU:s ledning representerar dess medlemsorganisationer 72 miljoner medlemmar i 110 länder.
• I Europa står dock WFTU relativt svagt. Inflytelserika medlemsorganisationer finns, som PAME i Grekland, LAB i Baskien och den cypriotiska landsorganisation PEO. Men små steg framåt tas och nya organisationer ansluter sig till WFTU, bland annat i Frankrike och Turkiet.
• När George Mavrikos, WFTU:s generalsekreterare, talade på PAME:s konferens i Aten poängterade han att WFTU vill organisera arbetarna mot kapitalismen och imperialismen, medan ISF vill ena arbetarna för att förändra kapitalismen.
• Ett problem för WFTU är att ISF har mycket pengar och försöker köpa över WFTU:s medlemsorganisationer. Bland andra lovas den palestinska myndigheten stöd om den palestinska landsorganisationen går över till ISF.