Bojkotta EU-valet: "EU ger oss mindre makt"

Fler än 60 procent av väljarna bojkottade valet till Europaparlamentet år 2004. Särskilt stor var andelen EU-skeptiker bland arbetare och ungdomar. Av LO-medlemmarna avstod över 70 procent från att rösta och i åldersgrupperna mellan 18 och 44 år över 80 procent.

Förtroendet för EU verkar inte vara större i år och allt tyder på att valdeltagandet kommer att bli mycket lågt. Proletären träffade några arbetare och ungdomar i Stockholm för att ta reda på hur de tänker. Alla står för en medveten och aktiv bojkott av EU-valet.
Lissabonfördraget

– Att rösta i EU-valet är att legitimera ett i grunden odemokratiskt parlament, säger Olof Rydström, tidningsutdelare och medlem i Transportarbetarförbundet. Systemet är obegripligt och svåröverskådligt. Luddigheten urholkar demokratin, stänger ute folk och gör dem politiskt passiva.

Han får medhåll av Johanna Emanuelsson som studerar dramatik och växlar med att arbeta i äldreomsorgen.

– Vår möjlighet att påverka genom EU är minimal, säger hon. Unionen ger oss mindre makt, mindre att säga till om. Jag ser det som en aktiv politisk handling att bojkotta parlamentsvalet. Det är ett sätt att visa att vi ifrågasätter hela EU-projektet som sådant.

– Titta på EU-parlamentarikernas inkomster, fortsätter Olof Rydström. Deras löner och ersättningar gör att de kan leva på en ekonomisk nivå som är helt främmande för arbetarklassen. Hur ska de kunna fatta beslut som handlar om vanliga människors vardag?

Det har hunnit flyta en del vatten under broarna sedan det förra Europaparlamentsvalet. Förslaget till en ny konstitution för unionen förkastades genom två folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Drömmen om Europas Förenta stater saknade folkligt stöd i två av de ursprungliga kärnländerna.

Efter att ha genomgått några smärre kosmetiska förändringar lanserades konstitutionen som Lissabonfördraget. Även detta röstades ner av folket, denna gång på Irland. Liksom i de flesta andra EU-länder fick folket i Sverige inte säga sitt. Istället antogs fördraget i tysthet av riksdagen hösten 2008. Vad det hela slutar är ännu oklart. En ny folkomröstning ska hållas på Irland i höst.

– Många inser inte vad Lissabonfördraget innebär, säger David Nygren, sjuksköterska och medlem i Vårdförbundet. Det är inte vi som kommer att styra EU, utan tvärtom. De nationella parlamenten får ännu mindre att säga till om än idag. Den svenska riksdagen blir betydelselös.

Många av argumenten för EU har handlat om att unionen, den inre marknaden och euron skulle vara nödvändiga av ekonomiska skäl. Den globala finanskrisen och den djupa internationella lågkonjunkturen har ställt detta på sin spets. Har EU bestått provet?

– EU bygger på nyliberalismen och har högerpolitiken som grundlag, säger Håkan Sörle, busschaufför och medlem i Kommunal. Därför kan unionen inte lösa krisen. Arbetslösheten stiger i alla länder.

Nedskärningar
Krisen slår hårt mot den offentliga sektorn. Kommuner och landsting aviserar kraftiga nerskärningar vilket naturligtvis drabbar de anställda. EU:s budgetregler hindrar regeringen från att föra en expansiv och stimulerande politik som skulle kunna förhindra detta.

– I förra EU-valet var det mycket färre kommunalarbetare än akademiker som röstade, fortsätter Håkan Sörle. Nu försöker de att tjata arbetarna till valurnorna. Kommunal har gått ut med en kampanj på temat “nu ska vi slå Saco”. Det känns som rena skämtet.
EU:s inre marknad gör det möjligt att söka jobb inom hela unionen. Många arbetare från de nya medlemsländerna i Östeuropa har kommit till Sverige för att finna sin utkomst. Ofta erbjuds de lägre löner och sämre anställningsvillkor än de svenska arbetarna.

– Ett ökat utbud av en vara leder till lägre priser, fyller Olof Rydholm i. Det gäller även varan arbetskraft. Så funkar det per definition i en marknadsekonomi. Att använda folk från andra länder som låglöneslavar är rasistisk exploatering som också slår mot de svenska arbetarna.

Folkpartiet skriver på sina val-affischer att de inte ska skicka några gnällspikar till Bryssel. Men några mer rostiga och krokiga spikar än folkpartisterna får man leta efter. Partiet vill ha en ny folkomröstning om EMU trots att det svenska folket sa Nej till valutaunionen redan 2003.

– Folkpartiet har aldrig varit några större demokratikämpar, hävdar Håkan Sörle. När de nu återigen vill rösta om euron låter det inte särskilt trovärdigt. Ett Nej är som bekant ett Nej, och resultatet från 2003 ska respekteras.

Att massemedia redogör för opinionsundersökningar som visar på ett ökat stöd för EMU får inte Håkan Sörle att ändra uppfattning:
– Jag tror att det finns människor som går på EMU-grejen nu då det är kristider, fortsätter han. Men det finns ingen större eftertanke bakom detta. Folk låter sig luras av det som verkar tryggt och stabilt. Men hade vi haft euron hade ännu fler förlorat jobbet.

Klimatfrågan
Från och med halvårsskiftet kommer Sverige att ta över ordförandeklubban för EU. Klimatfrågan står högt på dagordningen för det svenska ordförandeskapet och Fredrik Reinfeldt hoppas att få förverkliga sina statsmannadrömmar på FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december.

– Det är dumt att tro att det kommer att hända något med miljöpolitiken när hela Europeiska Unionen bygger på ren och skär marknadspolitik, säger Johanna Emanuelsson. Det grundläggande problemet i klimatfrågan är att ingen tar ansvar för hur produktionen ser ut, utan enbart tänker på den maximala profiten.

– När Moderaterna tar upp klimatfrågan inom EU klingar det verkligen falskt, fortsätter Aron Varhelyi, scentekniker och ansluten till Teaterförbundet. De är inga miljökämpar i min föreställningsvärld. Titta på deras konkreta politik i övrigt. De satsar hellre på ringleder och vägprojekt istället för på bättre och billigare kollektivtrafik.

– EU:s handel med utsläppsrätter är en lösning inom kapitalismens ramar, menar Olof Rydström.  Detsamma gäller olika skatter och avgifter. De slår hårdast mot låginkomsttagarna trots att deras livsstil i regel är skonsammare mot klimatet. Jag saknar den klassmässiga aspekten i klimatfrågan.

– Det handlar mycket om kulisser och mediaspel, tror Aron Varhelyi. EU vill inte sätta åt de stora miljöbovarna. De backar för de stora förändringar som behöver göras i västvärlden och är rädda för utvecklingen i öst och syd. Den kapitalistiska ekonomin framställs som en naturlag.

21 av EU:s 27 medlemsländer är också medlemmar i Nato. Den helt avgörande och dominerande makten inom Nato är USA. Inga av de arbetare och ungdomar som Proletären talade med tror att det går att bedriva en självständig utrikes- och säkerhetspolitik gentemot USA och Nato inom ramarna för EU.

– Är EU ett fredsprojekt? Nej tack, säger David Nygren. Genom att vi är med i EU stödjer vi krigen i Irak och Afghanistan trots att vi inte har haft en ordentlig debatt om det. EU bygger ett gemensamt försvar och där är Sverige i högsta grad indraget.

– Det var många som deltog i protesterna mot stormaktsprojektet EU förra gången Sverige var ordförande 2001, säger Aron Varhelyi.

Sen följde de stora demonstrationerna mot krigen i Afghanistan och Irak. Men politiker och makthavare ville inte lyssna på den breda folkopinionen.

– EU håller på att bygga upp en militär förmåga med gemensamma förband, poängterar Olof Rydström. Dessutom finns det ett långtgående internt polissamarbete vilket jag tycker är nästan lika otäckt.

Bojkott enda sättet
Alla är eniga om att en bojkott är det rätta sättet att visa sitt missnöje med EU. Ingen tror på en röst på något av de EU-kritiska partierna eller missnöjespartierna.

– De flesta håller med om bojkottlinjen, säger David Nygren. Jag har stött på en och annan som tror på Feministiskt Initiativ eller Piratpartiet, men dessa partier tar inte upp den grundläggande frågan om EU. I bästa fall vill de bara påverka enskildheter inom unionen.

– Det verkar som att de få som röstar snarare gör det av plikt än för att de tror på den ena eller den andra politiken, kompletterar Johanna Emanuelsson. Det är i alla fall så liten skillnad mellan partierna och i parlamentet röstar de ändå likadant. Miljöpartiet vill inte längre att Sverige ska lämna EU.

– Att populistiska partier som Sverigedemokraterna och Piratpartiet överhuvudtaget kan ha en chans att ta sig in i Europaparlamentet säger en hel del om hur bristfälligt EU-demokratin fungerar, tycker Aron Varhelyi. Enfrågepartier som Junilistan och Feministiskt Initiativ har inget att hämta i vanliga val.

– Det finns ingen Che Guevara i den här valkampanjen, avslutar Håkan Sörle. EU är borgarnas och kapitalisternas gemenskap. Den vill vi inte ha och det är därför jag uppmanar alla att bojkotta valet till EU-parlamentet.

JOHAN WIMAN
Proletären nr 22, 2009