BOJKOTTA EU-VALET: EU-parlamentet odemokratiskt
Länge var EU-parlamentet ett maktlöst Kalle Anka-parlament. Så är det inte längre. Beklagligt nog.
EU-parlamentets befogenheter har successivt förstärkts och utvidgats, i synnerhet efter ikraftträdandet av Europeiska enhetsakten 1987, Maastrichtfördraget 1993, Amsterdamfördraget 1999 och Nicefördraget 2003. Idag deltar parlamentet i utarbetandet av EU-lagstiftningen och spelar, vid sidan av kommissionen och ministerrådet, en väsentlig roll i styrningen av EU.
Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, innebär att EU-parlamentet får kraftigt ökat inflytande. Parlamentet blir i det närmaste en med ministerrådet jämställd part i unionens lagstiftningsprocedur. EU-parlamentet påminner alltmer om en politisk församling av förbundsstatssnitt, som Bundestag i Tyskland eller Representanthuset i USA.
Många ser positivt på denna utveckling och menar att ett stärkt EU-parlament eliminerar det omtalade ”demokratiska underskottet” i unionen.
Är det sant? Nej. Ett stärkt EU-parlament innebär tvärtom ett allvarligt hot mot demokratin. Mer makt till EU-parlamentet betyder centralisering till Bryssel, vilket för demokratin kan vara lika illa oberoende av om Brysselmakten utövas mer eller mindre parlamentariskt.
*
En förutsättning för en levande demokrati är en gemensam offentlig debatt, ett någorlunda högt valdeltagande, fungerande demokratiska institutioner, kontakt mellan väljare och valda, samt att väljarna anser sina demokratiska institutioner vara legitima.
Om människor ska kunna påverka de beslut som fattas är det naturligtvis nödvändigt med demokratiska institutioner – men det är inte tillräckligt. Den parlamentariska demokratin i ett land som Sverige bygger på att medborgarna upplever Sveriges som ett naturligt område att besluta över. Vi har samma språk och kultur, vi har gemensamma media, politiska partier, organisationer och debatter når ut över hela landet. Inom EU saknas allt detta. Och så kommer det att förbli under överskådlig tid.
Ett annat problem är avståndet mellan folket och de folkvalda. Med Lissabonfördraget representerar varje parlamentariker 657200 invånare. Svenska riksdagsledamöter representerar 25788 invånare. Skillnaden är ett irreparabelt demokratiskt underskott. Om riksdagens ledamöter skulle representera lika många invånare som EU:s parlamentariker skulle den svenska riksdagen bestå av knappt 14 ledamöter. Det skulle öka effektiviteten, men naturligtvis vara förödande för demokratin.
Det EU-parlament som väljs den 4-7 juni kommer att ha 736 ledamöter. Svenskarna utser 18 av dem. Det är 2,4 procent. Övriga 718 ledamöter, eller 97,6 procent, har svenska väljare ingen som helst makt över. Skulle det se ut på samma sätt i den svenska riksdagen utsåg svenskarna nio ledamöter. Övriga 340 riksdagsledamöter utsågs av någon annan.
Man kan tycka att Sverige bara ska vara en delstat i EU. Men man kan inte låtsas att Sverige både kan fortsätta att vara en självständig stat och lämna över mer och mer makt till ett parlament där vi väljer 2,4 procent av ledamöterna.
Om vi styrs av ett parlament, som till 97,6 procent utses av andra än svenskar, är Sverige, i praktiken, lika osjälvständigt som Gävleborg, Jämtland, Kalmar eller vilket annat svenskt län.
Ett EU-parlament med makt innebär att den svenska demokratin, folkstyret, devalveras.
Sverige får en demokrati till 2,4 procent. Snacka om ”demokratiskt underskott”.
En förutsättning för en levande demokrati är en gemensam offentlig debatt, ett någorlunda högt valdeltagande, fungerande demokratiska institutioner, kontakt mellan väljare och valda, samt att väljarna anser sina demokratiska institutioner vara legitima.
Om människor ska kunna påverka de beslut som fattas är det naturligtvis nödvändigt med demokratiska institutioner – men det är inte tillräckligt. Den parlamentariska demokratin i ett land som Sverige bygger på att medborgarna upplever Sveriges som ett naturligt område att besluta över. Vi har samma språk och kultur, vi har gemensamma media, politiska partier, organisationer och debatter når ut över hela landet. Inom EU saknas allt detta. Och så kommer det att förbli under överskådlig tid.
Ett annat problem är avståndet mellan folket och de folkvalda. Med Lissabonfördraget representerar varje parlamentariker 657200 invånare. Svenska riksdagsledamöter representerar 25788 invånare. Skillnaden är ett irreparabelt demokratiskt underskott. Om riksdagens ledamöter skulle representera lika många invånare som EU:s parlamentariker skulle den svenska riksdagen bestå av knappt 14 ledamöter. Det skulle öka effektiviteten, men naturligtvis vara förödande för demokratin.
Det EU-parlament som väljs den 4-7 juni kommer att ha 736 ledamöter. Svenskarna utser 18 av dem. Det är 2,4 procent. Övriga 718 ledamöter, eller 97,6 procent, har svenska väljare ingen som helst makt över. Skulle det se ut på samma sätt i den svenska riksdagen utsåg svenskarna nio ledamöter. Övriga 340 riksdagsledamöter utsågs av någon annan.
Man kan tycka att Sverige bara ska vara en delstat i EU. Men man kan inte låtsas att Sverige både kan fortsätta att vara en självständig stat och lämna över mer och mer makt till ett parlament där vi väljer 2,4 procent av ledamöterna.
Om vi styrs av ett parlament, som till 97,6 procent utses av andra än svenskar, är Sverige, i praktiken, lika osjälvständigt som Gävleborg, Jämtland, Kalmar eller vilket annat svenskt län.
Ett EU-parlament med makt innebär att den svenska demokratin, folkstyret, devalveras.
Sverige får en demokrati till 2,4 procent. Snacka om ”demokratiskt underskott”.
*
EU-parlamentet saknar den folkliga och demokratiska legitimitet som de nationella parlamenten har. Riksdagens legitimitet och funktion har växt fram genom åren som en frukt av folklig kamp för demokrati, medan EU-parlamentet har skapats uppifrån i syfte att ge EU-systemet en demokratisk fasad.
EU:s ”demokratiska underskott” består inte i att EU-parlamentet har för lite makt. Det uppstår snarare om parlamentet och andra centrala EU-organ tilldelas för stor makt. Av det enkla skälet att det inte finns någon möjlighet till demokratisk förankring som inte går via nationalstaterna och deras parlament.
Slutsats 1: EU kan inte demokratiseras. Naturligtvis kan man skriva teoretiska konstitutioner för en europeisk federation som uppfyller de flesta tänkbara skrivbordskrav på demokrati. Men att skriva en författning som rymmer dessa inslag är inte det samma som att upprätta en fungerande demokrati.
Slutsats 2: Om mer makt förs från länderna till EU:s centrala institutioner leder det ofrånkomligen till att de nationella demokratierna försvagas utan att demokratiförlusten kan kompenseras på EU-nivå. Ett federalistiskt EU är närmast definitionsmässigt ett elitstyrt EU.
Slutsats 3: Det demokratiska underskottet är ingen defekt, det är vitsen med unionsbygget. Med EU:s hjälp frigör sig samhällets överdel ur den nationella demokratin och ett århundrade av eftergifter för folkliga krav.
GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 23, 2009
EU-parlamentet saknar den folkliga och demokratiska legitimitet som de nationella parlamenten har. Riksdagens legitimitet och funktion har växt fram genom åren som en frukt av folklig kamp för demokrati, medan EU-parlamentet har skapats uppifrån i syfte att ge EU-systemet en demokratisk fasad.
EU:s ”demokratiska underskott” består inte i att EU-parlamentet har för lite makt. Det uppstår snarare om parlamentet och andra centrala EU-organ tilldelas för stor makt. Av det enkla skälet att det inte finns någon möjlighet till demokratisk förankring som inte går via nationalstaterna och deras parlament.
Slutsats 1: EU kan inte demokratiseras. Naturligtvis kan man skriva teoretiska konstitutioner för en europeisk federation som uppfyller de flesta tänkbara skrivbordskrav på demokrati. Men att skriva en författning som rymmer dessa inslag är inte det samma som att upprätta en fungerande demokrati.
Slutsats 2: Om mer makt förs från länderna till EU:s centrala institutioner leder det ofrånkomligen till att de nationella demokratierna försvagas utan att demokratiförlusten kan kompenseras på EU-nivå. Ett federalistiskt EU är närmast definitionsmässigt ett elitstyrt EU.
Slutsats 3: Det demokratiska underskottet är ingen defekt, det är vitsen med unionsbygget. Med EU:s hjälp frigör sig samhällets överdel ur den nationella demokratin och ett århundrade av eftergifter för folkliga krav.
GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 23, 2009