Bojkotta EU-valet: Inga kollektivavtal med EU

”Svenska kollektivavtal ska gälla fullt ut för alla som jobbar i
Sverige”, säger Marita Ulvskog, Socialdemokraternas toppkandidat i
EU-valet. ”Fackliga rättigheter ska alltid gå före den fria rörligheten
på EU:s arbetsmarknad.” Uttalandet i Dagens Nyheter (22 maj) låter bra, ungefär som de löften
som gavs före folkomröstningen i november 1994. Problemet är bara att
EU-domstolen i Lavaldomen från december 2007 har kommit fram till
diametralt motsatt uppfattning.

Den fria rörligheten för tjänsteföretag, till exempel ett lettiskt byggbolag, har företräde framför svenska lagar och avtal. Det enda som svenska fackförbund kan kräva är att de utländska tjänsteföretagen betalar sina anställda en lön som motsvarar en minimilön som idag inte finns i svenska kollektivavtal.

Att som Byggnads och Elektrikerna gjorde i Vaxholm, det vill säga tillgripa konfliktåtgärder för att tvinga Laval att skriva under ett kollektivavtal med löner motsvarande genomsnittslönen i branschen, är inte förenligt med den fria rörligheten, enligt EU-domstolen. Så här formulerar sig juristerna: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster…”

Att Marita Ulvskog, liksom fackföreningsrörelsen och hela den politiska vänstern i Sverige, har en annan uppfattning spelar i sammanhanget ingen som helst roll. Det hjälper inte om svenska folket så väljer arton stycken ”maritaulvskogar” och skickar dem till Bryssel, eftersom EU-parlamentet inte kan rucka en millimeter de antifackliga domar som den enväldiga EU-domstolen i Luxemburg har levererat.

Röstade ja
För att ändra det av EU-domstolen fastställda rättsläget, det vill säga att fackliga rättigheter är underordnade den fria rörligheten på EU-marknaden, krävs det ändringar i fördragen – EU:s grundlagar. Den möjligheten hade den svenska riksdagen i november 2008, då den behandlade Lissabonfördraget. Riksdagen kunde satt som villkor för att godkänna Lissabonfördraget, att fördragstexten skulle omförhandlas eller kompletteras med ett protokoll med innehållet, såsom Marita Ulvskog formulerar sig i Dagens Nyheter, att ”fackliga rättigheter alltid ska gå före den fria rörligheten på EU:s arbetsmarknad”.

Men vad gjorde den socialdemokratiska riksdagsledamoten Marita Ulvskog? Jo, hon röstade ja till Lissabonfördraget tillsammans med nästan alla andra socialdemokrater, moderater, kristdemokrater, folkpartister och centerpartister.

Trots vädjanden från Byggnads, Transport och andra fackförbund om att använda sig av riksdagens möjlighet att blockera Lissabonfördraget, för att försöka upphäva konsekvenserna av Lavaldomen och andra antifackliga EU-domar, så röstade Marita Ulvskog, den före detta EU-kritikern, villkorslöst ja till Lissabonfördraget.

Och inte nog med att hon försatte chansen att i riksdagen göra det hon nu säger sig vilja göra i EU-parlamentet. Genom att rösta ja till Lissabonfördraget har Marita Ulvskog faktiskt sagt ja till Lavaldomen.

Blir bindande
Lissabonfördraget innebär nämligen att EU:s så kallade stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande. I rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa: ”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”

Sa ja till Laval
Texten kan uppfattas som ett kvitto på Marita Ulvskogs vallöften, men det är precis tvärtom.

Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.

I en förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden (...)”

De rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt förklaringen till artikel 52, begränsas med hänvisning till den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i Vaxholmsfallet.

Genom att säga ja till Lissabonfördraget har Marita Ulvskog sagt ja till den antifackliga Lavaldomen. En framtida karriär i EU-parlamentet förändrar ingenting, även om Marita Ulvskog i socialdemokraternas jakt på EU-kritiska röster försöker inbilla oss något annat.

Om Lissabonfördraget träder i kraft, kommer EU-parlamentets redan minimala möjligheter att påverka rättsläget när det gäller löntagarnas rättigheter kontra marknadsfriheterna inom EU att helt gå förlorade, eftersom Lissabonfördraget grundlagsfäster Lavaldomen och de andra antifackliga EU-domarna.

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 22, 2009