EMU är inget fredsprojekt

”Jag är en stor EU-vän, en stor Europavän”, förklarade Stefan Löfven i sitt tal under Almedalsveckan i början av juli. ”I Sverige tror jag vi underskattar EU:s betydelse för att vi har fred i Europa.”

Samma argument hördes inför EMU-folkomröstningen 2003. Bland annat gavs det ut en skrift med titeln ”Samarbete för arbete och demokrati”. Utgivare var Industrifacket, Pappers och Metall, där Stefan Löfven då var vice ordförande. I skriften påstod man att ”Det politiska huvudsyftet med EMU är att vidareutveckla det hittills framgångsrika arbetet med att väva samman medlemsländerna på ett sådant sätt att freden, demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna säkras.”

Att gemensamma pengar skulle leda till fred mellan nationer är ett mycket märkligt påstående. Det finns ingen som helst garanti för att en överstatlig valuta skapar fred och försoning. Däremot finns åtskilliga historiska och aktuella exempel på motsatsen.

Ett tydligt exempel är inbördeskrigen i det forna Jugoslavien. Uppenbarligen hade inte den gemensamma valutan (dinaren) någon fredsbevarande effekt. Det kanske till och med hade varit så att spänningarna mellan de olika delarna av den sydslaviska unionen hade varit mindre om landet haft flera valutor. Det kan vi inte veta, men påståendet är åtminstone lika riktigt som det motsatta.

Faktum är att de allra flesta krig sker inom länder som har en enda valuta. Mellan 1989 och 1999 fanns det 108 väpnade konflikter i världen. 101 av dessa var inom stater som hade en gemensam valuta. Tre fjärdedelar av dessa konflikter ägde rum i demokratiska eller halvdemokratiska stater till exempel Storbritannien (Nordirland), Spanien (Baskien), Frankrike (Korsika), Indien (Kashmir) och Turkiet (Kurdistan). Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri förekom under år 2000 totalt 27 krig eller väpnade konflikter i världen – 25 av dessa pågick inom statsbildningar med en gemensam valuta.

En analys av orsakerna till väpnade konflikter visar att en gemensam valuta i sig inte förhindrar krig. Krig och konflikter har helt enkelt andra orsaker.

Om nu EMU är ett fredsprojekt, som Stefan Löfven hävdar, så är det ett fredsprojekt oavsett om Sverige är medlem eller inte. Är det överhuvudtaget någon som tror att det skulle bli krig om vi i Sverige behåller en egen valuta? Vad spelar det för roll för freden i Europa om vi köper falukorv med kronor eller euro? Sverige utgör inget hot mot freden och är ej heller hotat. En eventuell krigsrisk påverkas inte det ringaste av vilken valuta vi har i Sverige.

De flesta människor tror inte heller att ett krig mellan Tyskland och Frankrike står för dörren. Det finns ingen seriös bedömare som menar att det är euron som hindrar att tyskarna på nytt drar på sig pickelhuvorna och marscherar iväg för att återta Elsass-Lothringen. Inte heller har risken för att Danmark skulle hamna i krig ökat genom att man röstat nej tre gånger till euron i de hittills enda folkomröstningarna som hållits i frågan förutom den i Sverige.

Snarare än ett fredsprojekt utgör EMU en potentiell konflikthärd. Det finns nämligen mycket som talar för större politisk instabilitet med EMU. Euroområdet är som alla vet, minus Folkpartiledaren Jan Björklund och kanske även Stefan Löfven, ett olämpligt och dåligt fungerande valutaområde. Tittar vi på hur EMU utvecklats sedan starten 1 januari 1999 ser vi att inte ens de mest pessimistiska profetiorna har uppfyllts. Det har blivit ännu värre.

Svårigheterna att föra en ekonomisk politik som passar alla länder i euroområdet har redan lett till spänningar inom valutaunionen. Om spänningarna fick pysa ut genom landspecifika valuta- och penningspolitiska åtgärder skulle problemen vara mer hanterliga och riskerna för konflikter vara betydligt mindre.

Spänningarna inom EMU blir allt större. Stormakterna inom valutaunionen (Tyskland och Frankrike) och EU:s institutioner driver in de klenare länderna i valutaunionens periferi i recessionsliknande tillstånd med växande massarbetslöshet, tvingar fram sociala nedskärningar, privatiseringar och avregleringar som utlöser protestaktioner från de drabbade, särskilt anställda inom offentlig sektor. Se Grekland och Spanien.

Förvärras eurokrisen ytterligare är det inte otänkbart att hela den europeiska kontinenten dras ned i djup ekonomisk kris och destabiliserande politiskt kaos och att EMU-fuskbygget, kanske rent av hela EU-projektet, rasar samman.

”Historien visar att en valutaunion kräver ett mycket kraftfullt politiskt centrum för att fungera”, sade Nils Lundgren, nationalekonom och företrädare för Junilistan, före den svenska EMU-folkomröstningen. ”Jag, och många med mig, vill inte se ett sådant starkt politiskt centrum. Därför tror jag att EMU kommer att gå i kvav inom fem, tio eller femton år i samband med en riktigt svår ekonomisk kris.” (Svenska Dagbladet 29 april 2002.)