EU och den nationella frågan - 2: EU och den nationella självbestämmanderätten
Hösten 1990 utbröt en valutakris i Sverige. Den var inte särskilt allvarlig, knappt mer än en tidningsanka, men den socialdemokratiska regeringen fick i alla fall stora skälvan, åtminstone på låtsas.
Finansminister Allan Larsson skyndade sig därför
att sy ihop ett av 90-talets många krispaket. Det innehöll givetvis
nedskärningar i de offentliga utgifterna, fattas bara annat. Men
nedskärningarna var inte det viktiga. I en bisats gav Allan Larsson
också "en klar signal till näringslivet om att regeringen nu är för ett
svenskt medlemskap i EG".
Dessa små ord i en bisats i ett krispaket i oktober 1990 utgör
startsignalen till det mest omfattande politiska systemskifte som
genomförts i Sverige i modern tid. Fram till dess hade socialdemokratin
avvisat tanken på ett svenskt medlemskap i det som idag är EU, det
gjordes rentav så sent som på den socialdemokratiska partikongressen en
månad före Allan Larssons famösa bisats. Men nu gjorde socialdemokratin
helt om och det i en rasande fart. Redan i december fattade riksdagen
med stor majoritet beslut om att ansöka om medlemskap i dåvarande EG
och redan i juni året därpå for Ingvar Carlsson till Haag i Holland för
att överlämna ansökningshandlingarna till det holländska
ordförandeskapet i EU.
Hur var det då med valutakrisen? Ja, när riksbanken redovisade fakta om
valutautflödet i oktober 1990, som inte var särskilt stort och inte
särskilt dramatiskt, så visade det sig att krisen skapats av det
svenska monopolkapitalet. Det var ABB, Volvo, Ericsson, Electrolux och
gräddan av svenska storföretag som spekulerat mot kronan.
I sammanhanget intervjuades finanschefen vid ABB i Sverige, Peter Fallenius, i tidningen Veckans Affärer.
"Som finanschef kan jag inte ta något ansvar för nationen. Det är politikernas uppgift", förklarade han.
Det finns ingen anledning att moralisera över detta uttalande. Att de
svenska storföretagen sätter egna profitintressen före Sverige och det
svenska folkets väl och ve är bekant sedan tidigare och har bekräftats
många gånger sedan Fallenius klädde monopolkapitalets nationella
nihilism i ord, som när Ericsson lade ner i Norrköping och flyttade
jobben utomland eller som när nationalklenoden Volvo PV såldes till
amerikanska Ford. Strävan efter maximal profit är kapitalismens
grundlag och denna strävan väjer inte för några hänsyn, varken
mänskliga, miljömässiga eller nationella. Fallenius kan helt enkelt
inte resonera på annat sätt, han kan inte ta ansvar för nationen, ty de
intressen han representerar, det transnationella ABB och dess
aktieägare, står över nationen, står över Sverige. Monopolkapitalet är
inte längre nationellt, utan kosmopolitiskt; har bara en lojalitet, den
till profiten, och är för den berett att sälja ut nationen, de
nationella värdena och den nationella självbestämmanderätten till den
imperialistiska världsmakt som för tillfället betalar bäst.
Det anmärkningsvärda i sammanhanget är därmed regeringens och
riksdagens agerande, är att den politiska makten föll undan för det
öppet ansvarslösa monopolkapitalet och gick det till mötes genom att
ansöka om medlemskap i EU. För märk väl, det var det sk näringslivet
som skulle blidkas genom Allan Larssons klara signal. Fraserna om fred,
samarbete och inflytande är ett senare kapitel, är politikernas försök
att drapera den verkliga avsikten med EU-medlemskapet i en mer
tilltalande kreation.
*
Medlemskapet i EU representerar en avgörande politisk och klassmässig
förändring i Sveriges historia. Tidigare var den svenska borgarklassen
som klass betraktad nationellt inriktad, den värnade Sverige och de
svenska intressena - för sin egen skull. Det var en viktig faktor i
Sveriges förvandling från efterblivet, halvfeodalt jordbruksland till
modern industrination.
I ett tidigt skede övergav monopolkapitalet det nationella för profiten
Ð inte för inte var Sao Paulo i Brasilien redan på 1950-talet Sveriges
fjärde industristad i storleksordning. Basen fanns dock i Sverige och
politiskt fanns hos borgarklassen fortfarande en nationell inriktning.
I oktober 1990 tog dock denna inriktningen en dramatisk vändning. Den
svenska borgarklassen följde monopolkapitalet i spåren och
europeiserade sig, beslutade att på monopolkapitalistiskt vis fusionera
sina intressen med borgarklasserna i övriga EU-länder.
Det skall understrykas att denna nya linje inte har ett skvatt med
internationalism att göra. Det förhåller sig precis tvärtom. Själva
syftet med EU är att nationernas frihet, självbestämmande och lika
rätt, som är internationalismens innehåll, upphävs och fullständigt
underordnas monopolkapitalens gemensamma profitintressen.
Här är det nödvändigt att för ett ögonblick stanna till och granska
EU-projektets grundläggande karaktär. EU omges av en skog av vackra ord
- det är fred och folkförbrödring, samarbete och öppna gränser,
gränsöverskridande lösningar på gränsöverskridande problem och allt vad
man nu kan hitta på. Men detta är bara yta. Fras. EU-projektet handlar
inte om nödvändigt internationellt samarbeta, utan om något helt annat.
Medlemskapet i EU representerar en avgörande politisk och klassmässig
förändring i Sveriges historia. Tidigare var den svenska borgarklassen
som klass betraktad nationellt inriktad, den värnade Sverige och de
svenska intressena - för sin egen skull. Det var en viktig faktor i
Sveriges förvandling från efterblivet, halvfeodalt jordbruksland till
modern industrination.
I ett tidigt skede övergav monopolkapitalet det nationella för profiten
Ð inte för inte var Sao Paulo i Brasilien redan på 1950-talet Sveriges
fjärde industristad i storleksordning. Basen fanns dock i Sverige och
politiskt fanns hos borgarklassen fortfarande en nationell inriktning.
I oktober 1990 tog dock denna inriktningen en dramatisk vändning. Den
svenska borgarklassen följde monopolkapitalet i spåren och
europeiserade sig, beslutade att på monopolkapitalistiskt vis fusionera
sina intressen med borgarklasserna i övriga EU-länder.
Det skall understrykas att denna nya linje inte har ett skvatt med
internationalism att göra. Det förhåller sig precis tvärtom. Själva
syftet med EU är att nationernas frihet, självbestämmande och lika
rätt, som är internationalismens innehåll, upphävs och fullständigt
underordnas monopolkapitalens gemensamma profitintressen.
Här är det nödvändigt att för ett ögonblick stanna till och granska
EU-projektets grundläggande karaktär. EU omges av en skog av vackra ord
- det är fred och folkförbrödring, samarbete och öppna gränser,
gränsöverskridande lösningar på gränsöverskridande problem och allt vad
man nu kan hitta på. Men detta är bara yta. Fras. EU-projektet handlar
inte om nödvändigt internationellt samarbeta, utan om något helt annat.
*
Man skall komma ihåg att idŽn om Europas Förenta Stater inte är ny, den
lanserades redan under första världskriget och fick då stöd inom vissa
delar av den socialistiska rörelsen. Detta tvingade Lenin att
polemisera mot den.
"Med hänsyn till imperialismens ekonomiska betingelser, dvs
kapitalexporten och världens uppdelning mellan de «framskridna« och
«civiliserade« kolonialmakterna, är Europas förenta stater omöjliga
eller reaktionära", skrev han 1915 i artikeln "Om parollen Europas
förenta stater".
Lenin var 1915 skeptisk till om det överhuvudtaget var möjligt att
stadigvarande förena de europeiska kolonialmakternas konkurrerande
intressen i ett statsförbund, för det ansåg han de skilda intressena
för stora och den olikmässiga utvecklingen för stark. Men han uteslöt
inte tillfälliga överenskommelser.
Snart 100 år senare har Europas stormakter förlorat sina forna
ledarställningar till USA samtidigt som Japan i ekonomisk mening är en
allvarlig utmanare om andraplatsen i imperialismens världshierarki.
Utifrån denna deklassering är en överenskommelse redan ingången mellan
monopolkapitalen i Europa - av nödvändighet och revanschism. Men om
vad? Låt oss citera ett stycke ur Lenins artikel "Om parollen Europas
förenta stater" för att få hjälp med svaret:
"Självfallet är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och
mellan makterna möjliga. I denna mening är också Europas förenta stater
möjliga som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna ...
om vad? Endast om hur de gemensamt skall kväsa socialismen i Europa,
gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika, som
känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av
kolonierna och som under det sista halvseklet ökat sina krafter
ojämförligt snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder
multnande Europa. /.../ På den nuvarande ekonomiska grundvalen, dvs
under kapitalismen, skulle Europas förenta stater innebära en
organisering av reaktionen för att hämma Amerikas snabbare utveckling."
Om vad är EU-överenskommelsen ingången? var frågan. Ett svar skulle
kunna formuleras ungefär så här: Om att organisera reaktionen i Europa
mot den sk välfärdstaten och mot allt som det minsta lilla inskränker
kapitalets absoluta företrädesrätt; om att pressa tillbaka
arbetarklassen fackligt, politiskt och socialt; om att skärpa
utsugningen av de länder i Östeuropa och tredje världen där europeisk
imperialism ännu har eller är på väg att skaffa sig ett dominerande
inflytande; för att därigenom på allvar kunna utmana USA och Japan om
herraväldet på den kapitalistiska världsmarknad som efter den sk
realsocialismens sammanbrott åter är världsomspännande och enhetlig.
Man skall komma ihåg att idŽn om Europas Förenta Stater inte är ny, den
lanserades redan under första världskriget och fick då stöd inom vissa
delar av den socialistiska rörelsen. Detta tvingade Lenin att
polemisera mot den.
"Med hänsyn till imperialismens ekonomiska betingelser, dvs
kapitalexporten och världens uppdelning mellan de «framskridna« och
«civiliserade« kolonialmakterna, är Europas förenta stater omöjliga
eller reaktionära", skrev han 1915 i artikeln "Om parollen Europas
förenta stater".
Lenin var 1915 skeptisk till om det överhuvudtaget var möjligt att
stadigvarande förena de europeiska kolonialmakternas konkurrerande
intressen i ett statsförbund, för det ansåg han de skilda intressena
för stora och den olikmässiga utvecklingen för stark. Men han uteslöt
inte tillfälliga överenskommelser.
Snart 100 år senare har Europas stormakter förlorat sina forna
ledarställningar till USA samtidigt som Japan i ekonomisk mening är en
allvarlig utmanare om andraplatsen i imperialismens världshierarki.
Utifrån denna deklassering är en överenskommelse redan ingången mellan
monopolkapitalen i Europa - av nödvändighet och revanschism. Men om
vad? Låt oss citera ett stycke ur Lenins artikel "Om parollen Europas
förenta stater" för att få hjälp med svaret:
"Självfallet är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och
mellan makterna möjliga. I denna mening är också Europas förenta stater
möjliga som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna ...
om vad? Endast om hur de gemensamt skall kväsa socialismen i Europa,
gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika, som
känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av
kolonierna och som under det sista halvseklet ökat sina krafter
ojämförligt snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder
multnande Europa. /.../ På den nuvarande ekonomiska grundvalen, dvs
under kapitalismen, skulle Europas förenta stater innebära en
organisering av reaktionen för att hämma Amerikas snabbare utveckling."
Om vad är EU-överenskommelsen ingången? var frågan. Ett svar skulle
kunna formuleras ungefär så här: Om att organisera reaktionen i Europa
mot den sk välfärdstaten och mot allt som det minsta lilla inskränker
kapitalets absoluta företrädesrätt; om att pressa tillbaka
arbetarklassen fackligt, politiskt och socialt; om att skärpa
utsugningen av de länder i Östeuropa och tredje världen där europeisk
imperialism ännu har eller är på väg att skaffa sig ett dominerande
inflytande; för att därigenom på allvar kunna utmana USA och Japan om
herraväldet på den kapitalistiska världsmarknad som efter den sk
realsocialismens sammanbrott åter är världsomspännande och enhetlig.
*
Svaret kan kanske låta oxkommunistiskt, men var och en som bryr sig det
allra minsta om att betrakta EU bortom frasen, skall se att det är just
detta det handlar om.
De fyra sk friheterna är kapitalets frihet att harmonisera fackliga och
sociala rättigheter på lägsta möjliga nivå; det elitistiska och
byråkratiska beslutsystemet är monopolkapitalets offensiv mot den
borgerliga demokratin och dess lilla utrymme för folkliga opinioner att
göra sig gällande; valutaunionen EMU är metoden att överföra det
avgörande inflytandet över den ekonomiska politiken till av
monopolkapitalet kontrollerade organ; militariseringen av EU är de
imperialistiska bourgeoisiernas förberedelse för att dominera och med
våld underkuva sina intressesfärer.
Allt tal om att EU utgör ett samarbete mellan folken i Europa är en
monstruös efterhandskonstruktion. EU är ett projekt som påtvingats
folken ovanifrån, av monopolkapitalet och dess politiska
representanter. Folkviljan efterfrågas inte och har från första stund
hållits på behörigt avstånd från allt var insyn och inflytande heter.
Hemlighetsmakeriet och odemokratin i EU är inget olycksfall i arbetet,
är ingen skönhetsfläck, utan en nödvändig följd av att EU utgör just en
överenskommelse mellan kapitalisterna, en slags politisk
affärsuppgörelse.
I EU:s kärnländer har folkviljan efterfrågats vid ett enda tillfälle.
Det var i Frankrike 1992, då kapitalisterna med nöd och näppe lyckades
få till stånd ett ja i folkomröstningen om Mastrichtavtalet. Det sker
blott en gång och aldrig mera...
EU är monopolkapitalens överenskommelse om att organisera reaktionen Ð
det är det avgörande och grundläggande, själva grundbulten i
EU-konstruktionen. Ett EU utan reaktion är inte möjligt, ty ett EU utan
reaktion skulle omedelbart upphäva överenskommelsen och driva de
ingående monopolkapitalen att söka nya vägar att säkra sina ställningar
och profiter. "Ett rött EU" eller ett "Folkens EU" är illusioner, är
att blunda för EU:s grundläggande karaktär.
Svaret kan kanske låta oxkommunistiskt, men var och en som bryr sig det
allra minsta om att betrakta EU bortom frasen, skall se att det är just
detta det handlar om.
De fyra sk friheterna är kapitalets frihet att harmonisera fackliga och
sociala rättigheter på lägsta möjliga nivå; det elitistiska och
byråkratiska beslutsystemet är monopolkapitalets offensiv mot den
borgerliga demokratin och dess lilla utrymme för folkliga opinioner att
göra sig gällande; valutaunionen EMU är metoden att överföra det
avgörande inflytandet över den ekonomiska politiken till av
monopolkapitalet kontrollerade organ; militariseringen av EU är de
imperialistiska bourgeoisiernas förberedelse för att dominera och med
våld underkuva sina intressesfärer.
Allt tal om att EU utgör ett samarbete mellan folken i Europa är en
monstruös efterhandskonstruktion. EU är ett projekt som påtvingats
folken ovanifrån, av monopolkapitalet och dess politiska
representanter. Folkviljan efterfrågas inte och har från första stund
hållits på behörigt avstånd från allt var insyn och inflytande heter.
Hemlighetsmakeriet och odemokratin i EU är inget olycksfall i arbetet,
är ingen skönhetsfläck, utan en nödvändig följd av att EU utgör just en
överenskommelse mellan kapitalisterna, en slags politisk
affärsuppgörelse.
I EU:s kärnländer har folkviljan efterfrågats vid ett enda tillfälle.
Det var i Frankrike 1992, då kapitalisterna med nöd och näppe lyckades
få till stånd ett ja i folkomröstningen om Mastrichtavtalet. Det sker
blott en gång och aldrig mera...
EU är monopolkapitalens överenskommelse om att organisera reaktionen Ð
det är det avgörande och grundläggande, själva grundbulten i
EU-konstruktionen. Ett EU utan reaktion är inte möjligt, ty ett EU utan
reaktion skulle omedelbart upphäva överenskommelsen och driva de
ingående monopolkapitalen att söka nya vägar att säkra sina ställningar
och profiter. "Ett rött EU" eller ett "Folkens EU" är illusioner, är
att blunda för EU:s grundläggande karaktär.
*
Åter till Sverige.
Allan Larssons lilla bisats i krisprogrammet hösten 1990 innebar att
det svenska monopolkapitalet anslöt sig till den överenskommelse som
sedan tidigare slutits mellan de ledande monopolkapitalen i Europa.
Givetvis skedde det av egenintresse. Genom att ansluta sig till den
organiserade europeiska reaktionen såg de svenska kapitalisterna en
möjlighet att lättare ta tillbaka vad som givits arbetarklassen i form
av reformer under den epok som präglades av att kapitalismen utmanades
av ett konkurrerande samhällssystem. Det är detta vi såg bara alltför
många prov på under 1990-talet och det är detta som går igen i all
politik i det tidiga 2000-talet, allt tal om att det går så herrans bra
för Sverige till trots.
Givetvis såg det svenska monopolkapitalet också en möjlighet att genom
EU hävda sina globala intressen genom att ansluta sig till ett
imperialistiskt block i vardande. Därför överges neutralitetspolitiken,
som inte längre svarar mot monopolkapitalets behov; därför rustar
försvarsminister Björn von Sydow en svensk legohär som tribut till den
europeiska imperialismen, att sättas in varhelst någon av de allierade
monopolkapitalen kan behöva den.
Monopolkapitalet är kosmopolitiskt i den meningen att det frigjort sig
från allt nationellt ansvar. Svensk industri säljs gladeligen till
utländska konkurrenter, jobb exporteras utan minsta hänsyn till sociala
konsekvenser, huvudkontor flyttas utan prut till Europas finanscentra
och den del av välfärden som anses olönsam slaktas utan betänkligheter.
Vad utförsäljning och välfärdsslakt betyder för Sverige och det svenska
folket spelar inte minsta roll - profiten är den enda lojaliteten och
för direktörerna kvittar det lika om de huserar i Stockholm, London
eller Paris. De flyter ovanpå var de än befinner sig.
För arbetarklassen står frågan helt annorlunda. Arbetarklassen är
nationell i den meningen att den har intresse av fasta och säkra
arbetsplatser, av trygghet i det sociala livet och i den nationella
kulturen, av bra skolor och harmonisk skolgång för sina barn, av närhet
till familj och vänner, av att kunna kommunicera på hemspråket osv.
Detta gäller arbetare i alla länder. Att värna möjligheten att arbeta
och leva i sitt eget land och i sin egen kultur är ett internationellt
arbetarintresse, har inget att göra med nationell inskränkthet, utan
utgör en gemensam strävan i förhållande till monopolkapitalens
kosmopolitism.
Kapitalet må rusa över gränserna genom ett enkelt knapptryck på ett
tangentbord och kapitalets ägare och förvaltare må rusa efter i vetskap
om att överklassen är sig lik världen över, att ägandet bjuder dem ett
gott liv varhelst på klotet de befinner sig, men för arbetarklassen är
ett liv som hemlandslöst resandefolk inget att trakta efter Ð är
påbudet att "flyta med" det gränslösa kapitalet ett tvång, inte en
frihet.
I frågan om nationen står idag två klassintressen mot varandra. Å ena
sidan monopolkapitalet och dess politiska representanter, vars enda
lojalitet är profiten och som i dess namn övergivit allt ansvar för
nationen och all respekt för nationernas suveränitet; å andra sidan
arbetarklassen och arbetarklassen närstående skikt, som har intresse av
en politik som sörjer för arbete och välfärd i hemlandet och som
försvarar det nationella oberoendet, den egna nationens likaväl som
alla andras.
Vad gäller Sverige och EU är denna motsättning glasklar. Minns Peter
Wallenbergs närmast profetiska målsättningsdeklaration från 1992: "EG
kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100
år Ð ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom
offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom
samhällsservicen."
Det svenska monopolkapitalet drev in Sverige i EU för att med EU:s
hjälp kunna inleda sin offensiv mot den sk svenska modellen, mot den
svenska typen av välfärdsstat. I den postsocialistiska era som då
inletts hade Wallenberg & Co inte längre behov av välfärdsstatens
klassamarbete och njugga klasskompromiss - den svenska modellen hade
förvandlats till blott en hämsko för det ohämmade profitintresset.
Därav medlemskapet i EU, därav prisgivandet av den nationella självbestämmanderätten.
Åter till Sverige.
Allan Larssons lilla bisats i krisprogrammet hösten 1990 innebar att
det svenska monopolkapitalet anslöt sig till den överenskommelse som
sedan tidigare slutits mellan de ledande monopolkapitalen i Europa.
Givetvis skedde det av egenintresse. Genom att ansluta sig till den
organiserade europeiska reaktionen såg de svenska kapitalisterna en
möjlighet att lättare ta tillbaka vad som givits arbetarklassen i form
av reformer under den epok som präglades av att kapitalismen utmanades
av ett konkurrerande samhällssystem. Det är detta vi såg bara alltför
många prov på under 1990-talet och det är detta som går igen i all
politik i det tidiga 2000-talet, allt tal om att det går så herrans bra
för Sverige till trots.
Givetvis såg det svenska monopolkapitalet också en möjlighet att genom
EU hävda sina globala intressen genom att ansluta sig till ett
imperialistiskt block i vardande. Därför överges neutralitetspolitiken,
som inte längre svarar mot monopolkapitalets behov; därför rustar
försvarsminister Björn von Sydow en svensk legohär som tribut till den
europeiska imperialismen, att sättas in varhelst någon av de allierade
monopolkapitalen kan behöva den.
Monopolkapitalet är kosmopolitiskt i den meningen att det frigjort sig
från allt nationellt ansvar. Svensk industri säljs gladeligen till
utländska konkurrenter, jobb exporteras utan minsta hänsyn till sociala
konsekvenser, huvudkontor flyttas utan prut till Europas finanscentra
och den del av välfärden som anses olönsam slaktas utan betänkligheter.
Vad utförsäljning och välfärdsslakt betyder för Sverige och det svenska
folket spelar inte minsta roll - profiten är den enda lojaliteten och
för direktörerna kvittar det lika om de huserar i Stockholm, London
eller Paris. De flyter ovanpå var de än befinner sig.
För arbetarklassen står frågan helt annorlunda. Arbetarklassen är
nationell i den meningen att den har intresse av fasta och säkra
arbetsplatser, av trygghet i det sociala livet och i den nationella
kulturen, av bra skolor och harmonisk skolgång för sina barn, av närhet
till familj och vänner, av att kunna kommunicera på hemspråket osv.
Detta gäller arbetare i alla länder. Att värna möjligheten att arbeta
och leva i sitt eget land och i sin egen kultur är ett internationellt
arbetarintresse, har inget att göra med nationell inskränkthet, utan
utgör en gemensam strävan i förhållande till monopolkapitalens
kosmopolitism.
Kapitalet må rusa över gränserna genom ett enkelt knapptryck på ett
tangentbord och kapitalets ägare och förvaltare må rusa efter i vetskap
om att överklassen är sig lik världen över, att ägandet bjuder dem ett
gott liv varhelst på klotet de befinner sig, men för arbetarklassen är
ett liv som hemlandslöst resandefolk inget att trakta efter Ð är
påbudet att "flyta med" det gränslösa kapitalet ett tvång, inte en
frihet.
I frågan om nationen står idag två klassintressen mot varandra. Å ena
sidan monopolkapitalet och dess politiska representanter, vars enda
lojalitet är profiten och som i dess namn övergivit allt ansvar för
nationen och all respekt för nationernas suveränitet; å andra sidan
arbetarklassen och arbetarklassen närstående skikt, som har intresse av
en politik som sörjer för arbete och välfärd i hemlandet och som
försvarar det nationella oberoendet, den egna nationens likaväl som
alla andras.
Vad gäller Sverige och EU är denna motsättning glasklar. Minns Peter
Wallenbergs närmast profetiska målsättningsdeklaration från 1992: "EG
kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100
år Ð ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom
offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom
samhällsservicen."
Det svenska monopolkapitalet drev in Sverige i EU för att med EU:s
hjälp kunna inleda sin offensiv mot den sk svenska modellen, mot den
svenska typen av välfärdsstat. I den postsocialistiska era som då
inletts hade Wallenberg & Co inte längre behov av välfärdsstatens
klassamarbete och njugga klasskompromiss - den svenska modellen hade
förvandlats till blott en hämsko för det ohämmade profitintresset.
Därav medlemskapet i EU, därav prisgivandet av den nationella självbestämmanderätten.
*
Det kan invändas att Wallenberg & Co hade suttit i orubbat bo också
EU-medlemskapet förutan, att det var kapitalet som bar fram
självbestämmanderätten när den politiska makten satt i Stockholm och
att det därvid kan kvitta arbetarklassen lika att den nu sålts ut till
Bryssel. Man kan inte förlora något man inte har.
En sådan ståndpunkt är att blanda bort korten. Av flera skäl.
Ett första är givetvis att nationell självbestämmanderätt på ett
globalt plan är vad demokratin (också den borgerliga) är på ett
nationellt, dvs den handlar om att erkänna alla nationers lika rätt och
politiska jämlikhet i det internationella samfundet, oberoende av
storlek, ekonomisk styrka och kulturell utveckling. Som påpekades i den
första delen av denna artikel (se Proletären nr 11) har arbetarklassen
ett egenintresse i att undanröja alla former av nationell ojämlikhet
och nationellt förtryck, då varje känsla av nationell överordning eller
underordning bidrar till att fördunkla klassförhållandena och därmed
inverkar negativt på arbetarklassens kamp.
Lenin ägnade mycket tid åt dessa frågor och han underströk alltid det
absolut nödvändiga i att formulera ett revolutionärt program och en
revolutionär taktik beträffande alla demokratiska krav, därav inte
minst viktigt kravet på nationell självbestämmanderätt.
"Den sociala revolutionen är inte en enda drabbning utan en hel epok av
drabbningar i alla frågor rörande de ekonomiska och demokratiska
omgestaltningarna, vilka kan fullbordas endast genom bourgeoisiens
expropriering. Det är just för detta slutmåls skull, som vi måste ge
vart och ett av våra demokratiska krav en konsekvent revolutionär
formulering", skrev han.
Det viktiga med detta är att det är oriktigt att sätta kampen för
nationellt självbestämmanderätt i motsättning till klasskampen och
kampen för socialismen. Tvärtom förenar marxister kravet på varje
nations rätt att själv bestämma över sitt öde med kravet på
arbetarklassens rätt att göra det, dvs med tanken på "arbetarklassens
konstituering av sig själv som nationens ledande kraft", för att nu
låna en klassisk formulering.
Kravet på att Sverige skall lämna EU utgör ett demokratiskt krav. Men
det är ingalunda neutralt i klasskampen. Tvärtom. Det bärs fram av
arbetarklassen Ð och av skikt i arbetarklassens närhet Ð i öppen strid
mot det kosmopolitiska monopolkapitalet och mot en borgarklass som sålt
ut Sveriges nationella suveränitet för euron. Sverige ut ur EU! är på
en gång ett demokratiskt krav och ett klasskrav, ett arbetarkrav.
Fienden är på en gång EU och den svenska borgarklassen, som genom EU
förenat sig med den europeiska reaktionen.
Det kan invändas att Wallenberg & Co hade suttit i orubbat bo också
EU-medlemskapet förutan, att det var kapitalet som bar fram
självbestämmanderätten när den politiska makten satt i Stockholm och
att det därvid kan kvitta arbetarklassen lika att den nu sålts ut till
Bryssel. Man kan inte förlora något man inte har.
En sådan ståndpunkt är att blanda bort korten. Av flera skäl.
Ett första är givetvis att nationell självbestämmanderätt på ett
globalt plan är vad demokratin (också den borgerliga) är på ett
nationellt, dvs den handlar om att erkänna alla nationers lika rätt och
politiska jämlikhet i det internationella samfundet, oberoende av
storlek, ekonomisk styrka och kulturell utveckling. Som påpekades i den
första delen av denna artikel (se Proletären nr 11) har arbetarklassen
ett egenintresse i att undanröja alla former av nationell ojämlikhet
och nationellt förtryck, då varje känsla av nationell överordning eller
underordning bidrar till att fördunkla klassförhållandena och därmed
inverkar negativt på arbetarklassens kamp.
Lenin ägnade mycket tid åt dessa frågor och han underströk alltid det
absolut nödvändiga i att formulera ett revolutionärt program och en
revolutionär taktik beträffande alla demokratiska krav, därav inte
minst viktigt kravet på nationell självbestämmanderätt.
"Den sociala revolutionen är inte en enda drabbning utan en hel epok av
drabbningar i alla frågor rörande de ekonomiska och demokratiska
omgestaltningarna, vilka kan fullbordas endast genom bourgeoisiens
expropriering. Det är just för detta slutmåls skull, som vi måste ge
vart och ett av våra demokratiska krav en konsekvent revolutionär
formulering", skrev han.
Det viktiga med detta är att det är oriktigt att sätta kampen för
nationellt självbestämmanderätt i motsättning till klasskampen och
kampen för socialismen. Tvärtom förenar marxister kravet på varje
nations rätt att själv bestämma över sitt öde med kravet på
arbetarklassens rätt att göra det, dvs med tanken på "arbetarklassens
konstituering av sig själv som nationens ledande kraft", för att nu
låna en klassisk formulering.
Kravet på att Sverige skall lämna EU utgör ett demokratiskt krav. Men
det är ingalunda neutralt i klasskampen. Tvärtom. Det bärs fram av
arbetarklassen Ð och av skikt i arbetarklassens närhet Ð i öppen strid
mot det kosmopolitiska monopolkapitalet och mot en borgarklass som sålt
ut Sveriges nationella suveränitet för euron. Sverige ut ur EU! är på
en gång ett demokratiskt krav och ett klasskrav, ett arbetarkrav.
Fienden är på en gång EU och den svenska borgarklassen, som genom EU
förenat sig med den europeiska reaktionen.
*
EU-frågan handlar om nationell självbestämmanderätt, om möjligheten för
Sverige att föra en politik i enlighet med folkflertalets behov och
vilja. Observera "om möjligheten". Huruvida möjligheten tas tillvara
avgörs givetvis av styrkeförhållandet mellan klasserna, av den kraft
som folkflertalet förmår sätta bakom sina krav. I ett självständigt
Sverige finns möjligheten. I EU-Sverige styr kapitalets frihet över
allt vad folkvilja heter. Det betyder ingalunda att krav inte kan och
bör ställas på regering och riksdag, tvärtom, men väl att
styrkeförhållandet mellan klasserna genom EU på ett avgörande sätt
förskjutits till kapitalets fördel, det är själva poängen med
EU-medlemskapet. Kampen för att få ut Sverige ur EU handlar ur
arbetarklassens synpunkt om att förskjuta styrkeförhållandet i motsatt
riktning.
Men EU-frågan handlar också om demokratin, om den borgerliga demokratin, om försvaret av den borgerliga demokratin.
Vad då, undrar kanske någon. Demokratin är ju en statsform, en form för
den ena klassens undertryckande av den andra. Skall då den borgerliga
demokratin vara något att försvara och kämpa för?
Marxister svarar ja - inte för att idyllisera den form av
klassherravälde som också den borgerliga demokratin utgör, utan för att
just denna form ger de bästa betingelserna för arbetarklassens kamp.
Den borgerliga demokratin innebär ett åtminstone formellt erkännande av
alla medborgares politiska jämlikhet, vilket med Lenins ord "har en
väldig betydelse för arbetarklassens kamp mot kapitalisterna".
Marx vapenbroder och Lenins läromästare Friedrich Engels gick ännu längre.
"Om något står höjt över alla tvivel, så är det att vårt parti och
arbetarklassen kan komma till makten endast under den demokratiska
republikens form", skrev han.
Till delar har historien korrigerat Engels, arbetarklassen har kommit
till makten också under andra betingelser än demokratisk republik, men
tveklöst har han rätt i att den borgerliga demokratin, trots alla dess
begränsningar, utgör den bästa ramen för arbetarklassens organisering
och kamp under kapitalismen. Just därför var arbetarklassen den
drivande kraften i det demokratiska genombrottet. Och inte minst
viktigt - just därför attackeras och inskränks idag demokratin, också
den borgerliga, av de sk fria marknadskrafterna. Medborgarinflytandet
skall inskränkas så mycket det bara går på det att profiten skall ges
ett ännu friare utrymme.
EU-frågan handlar om nationell självbestämmanderätt, om möjligheten för
Sverige att föra en politik i enlighet med folkflertalets behov och
vilja. Observera "om möjligheten". Huruvida möjligheten tas tillvara
avgörs givetvis av styrkeförhållandet mellan klasserna, av den kraft
som folkflertalet förmår sätta bakom sina krav. I ett självständigt
Sverige finns möjligheten. I EU-Sverige styr kapitalets frihet över
allt vad folkvilja heter. Det betyder ingalunda att krav inte kan och
bör ställas på regering och riksdag, tvärtom, men väl att
styrkeförhållandet mellan klasserna genom EU på ett avgörande sätt
förskjutits till kapitalets fördel, det är själva poängen med
EU-medlemskapet. Kampen för att få ut Sverige ur EU handlar ur
arbetarklassens synpunkt om att förskjuta styrkeförhållandet i motsatt
riktning.
Men EU-frågan handlar också om demokratin, om den borgerliga demokratin, om försvaret av den borgerliga demokratin.
Vad då, undrar kanske någon. Demokratin är ju en statsform, en form för
den ena klassens undertryckande av den andra. Skall då den borgerliga
demokratin vara något att försvara och kämpa för?
Marxister svarar ja - inte för att idyllisera den form av
klassherravälde som också den borgerliga demokratin utgör, utan för att
just denna form ger de bästa betingelserna för arbetarklassens kamp.
Den borgerliga demokratin innebär ett åtminstone formellt erkännande av
alla medborgares politiska jämlikhet, vilket med Lenins ord "har en
väldig betydelse för arbetarklassens kamp mot kapitalisterna".
Marx vapenbroder och Lenins läromästare Friedrich Engels gick ännu längre.
"Om något står höjt över alla tvivel, så är det att vårt parti och
arbetarklassen kan komma till makten endast under den demokratiska
republikens form", skrev han.
Till delar har historien korrigerat Engels, arbetarklassen har kommit
till makten också under andra betingelser än demokratisk republik, men
tveklöst har han rätt i att den borgerliga demokratin, trots alla dess
begränsningar, utgör den bästa ramen för arbetarklassens organisering
och kamp under kapitalismen. Just därför var arbetarklassen den
drivande kraften i det demokratiska genombrottet. Och inte minst
viktigt - just därför attackeras och inskränks idag demokratin, också
den borgerliga, av de sk fria marknadskrafterna. Medborgarinflytandet
skall inskränkas så mycket det bara går på det att profiten skall ges
ett ännu friare utrymme.
*
EU utgör typexemplet på detta. EU är inte en demokrati och kan inte
vara en demokrati, inte ens en borgerlig. En överenskommelse mellan
kapitalisterna om att organisera reaktionen kan inte underställas
medborgarnas prövning, inte ens vart fjärde år; kan inte genomlysas av
offentlighetens ljus, det skulle avslöja för många obehagligheter; får
inte utsättas för folkligt opinionstryck, då finns risk för att
mödosamt framförhandlade kompromisser kullkastas. Därav det elitistiska
och byråkratiska EU-systemet, därav myglet och hemlighetsmakeriet,
därav manövrerandet och stormaktsuppgörelserna på tu man hand, därav
EU:s rädsla för folket.
Det talas om att demokratisera EU, om att medborgarinflytandet skall
garanteras genom en federal struktur. Det är i bästa fall en illusion
och i sämsta ett medvetet bedrägeri. På kapitalistisk grundval kan en
federal statsbildning i det olikmässigt utvecklade och ekonomiskt och
nationellt splittrade Europa bara upprättas på de dominerande
monopolkapitalens grundval, kan en federal statsbildning bara vara
öppet folkfientlig och imperialistisk, inte bara i förhållande till
tredje världen utan också i förhållande till mindre eller outvecklade
nationer inom sina egna domäner.
EU utgör typexemplet på detta. EU är inte en demokrati och kan inte
vara en demokrati, inte ens en borgerlig. En överenskommelse mellan
kapitalisterna om att organisera reaktionen kan inte underställas
medborgarnas prövning, inte ens vart fjärde år; kan inte genomlysas av
offentlighetens ljus, det skulle avslöja för många obehagligheter; får
inte utsättas för folkligt opinionstryck, då finns risk för att
mödosamt framförhandlade kompromisser kullkastas. Därav det elitistiska
och byråkratiska EU-systemet, därav myglet och hemlighetsmakeriet,
därav manövrerandet och stormaktsuppgörelserna på tu man hand, därav
EU:s rädsla för folket.
Det talas om att demokratisera EU, om att medborgarinflytandet skall
garanteras genom en federal struktur. Det är i bästa fall en illusion
och i sämsta ett medvetet bedrägeri. På kapitalistisk grundval kan en
federal statsbildning i det olikmässigt utvecklade och ekonomiskt och
nationellt splittrade Europa bara upprättas på de dominerande
monopolkapitalens grundval, kan en federal statsbildning bara vara
öppet folkfientlig och imperialistisk, inte bara i förhållande till
tredje världen utan också i förhållande till mindre eller outvecklade
nationer inom sina egna domäner.
*
Ur arbetarsynpunkt är det nödvändigt att göra sig av med EU-eländet,
inte för att det automatiskt löser arbetarklassens alla problem, de har
sin grund i det kapitalistiska systemet och i styrkeförhållandet mellan
klasserna, men väl för att EU utgör den organiserade reaktionen i
Europa, nödvändig att driva tillbaka och splittra för att
arbetarklassen skall kunna säkra sina intressen både på kort och lång
sikt. Visst kan arbetarklassen vinna delsegrar också under EU-styret,
åtminstone på sina håll. Men för att ändra den arbetarfientliga
huvudlinjen i samhällsutvecklingen och för att rida spärr mot de
europeiska monopolkapitalens imperialistiska revanschism, måste EU
röjas undan.
Frågan är hur det skall gå till. Enligt vilka linjer skall kampen mot
EU föras för att samla maximal kraft? Den frågan behandlas i den tredje
och avslutande delen av denna artikel.
Anders Carlsson
Proletären 13, 2001
Ur arbetarsynpunkt är det nödvändigt att göra sig av med EU-eländet,
inte för att det automatiskt löser arbetarklassens alla problem, de har
sin grund i det kapitalistiska systemet och i styrkeförhållandet mellan
klasserna, men väl för att EU utgör den organiserade reaktionen i
Europa, nödvändig att driva tillbaka och splittra för att
arbetarklassen skall kunna säkra sina intressen både på kort och lång
sikt. Visst kan arbetarklassen vinna delsegrar också under EU-styret,
åtminstone på sina håll. Men för att ändra den arbetarfientliga
huvudlinjen i samhällsutvecklingen och för att rida spärr mot de
europeiska monopolkapitalens imperialistiska revanschism, måste EU
röjas undan.
Frågan är hur det skall gå till. Enligt vilka linjer skall kampen mot
EU föras för att samla maximal kraft? Den frågan behandlas i den tredje
och avslutande delen av denna artikel.
Anders Carlsson
Proletären 13, 2001