Industrin i EU missbrukar handeln med utsläppsrätter

Den första sammanställningen av handeln med utsläppsrätter inom EU är nu klar.

– Nu har det visat sig att Sverige, liksom de flesta andra EU-länderna,
har missbrukat det här systemet, säger Martina Krüger från Greenpeace i
Stockholm.



Industriernas egna uppgifter låg till grund för hur många
utsläppsrätter de blev tilldelade av sin regering innan EU:s
utsläppshandel inleddes i januari 2005. Då hade drygt 11.500
anläggningar gratis fått sina utsläppsrätter. Varje sådan rätt ger ett
företag rätt att släppa ut ett ton av gasen koldioxid under den första
handelsperioden 2005-2007, om företaget släpper ut mer än sin
tilldelning så blir det böter. Får ett företag utsläppsrätter över kan
det sälja dem till någon annan. Förbränning av biobränslen ingår inte i
handeln.



Bluff och båg

EU:s första sammanställning för 2005 visar att de 720 svenska
anläggningar som ingår i handeln inte har behövt utnyttja 12 procent av
sina utsläppsrätter. Detta trots att energianläggningar endast har fått
80 procent av sitt uppgivna utsläppsbehov. Företagen har helt enkelt
uppgivit att de behöver fler utsläppsrätter än de sedan använt. Martina
Krüger menar att:



– Det är samma sak i hela EU, industrin har tryckt på och sagt att får vi inte mer så flyttar vi ut.



Av de 21 EU-länder som finns med i EU:s sammanställning är det endast
Storbritannien och Irland som haft påtagligt större faktiska utsläpp än
de fått rätter till, de flesta ländernas industriägare har kunnat sälja
utsläppsrätter. Nu finns ”utsläppsbörser” inom EU och en ny sorts
spekulation har uppstått.



– Börsen trodde först på industrins klagan och när handeln började kostade en utsläppsrätt 37 euro, förklarar Martina Krüger.



Priset sjönk senare till 10 euro, idag kostar den 14-15 euro och det finns många fler säljare än köpare.



Svenska Naturvårdsverkets Ulla Jennische anser att en varm vinter och
att mera el och bio-bränslen används av industrin förklarar det svenska
överskottet på utsläppsrätter. Dessutom kanske de kommer att behövas de
två kommande åren, menar hon. Men i så fall skall de svenska utsläppen
öka med över 20 procent båda åren och ställd inför den siffran blir
Ulla Jennische svarslös.



Industrin gynnas

En möjlighet till korrigering hade varit att rejält minska antalet
svenska utsläppsrätter för nästa handelsperiod som är åren 2008-2012.
Så har inte skett, tvärtom har svensk industri för dessa år fått fler
utsläppsrätter. Och den svenska regeringen har inte heller utnyttjat
möjligheten att ta betalt för en del av dessa, alla kommer fortfarande
att vara gratis.



I Sverige omfattas cirka 30 procent av koldioxidutsläppen av handeln
och det industrin inte gör får andra göra om miljömålet ska uppfyllas.



– Det blir hushållen och trafiken som får göra de minskningar industrin inte gör, säger Martina Krüger.



Det finns också andra, sant kapitalistiska, möjligheter för EU:s handel
med utsläppsrätter de kommande åren. Från 2008 kan företag köpa
utsläppsrätter av Ryssland eller Ukraina, som har fått sig tilldelade
stora mängder de inte kan använda. Dessutom kan projekt som EU-företag
finansierar i u-länder få räknas in om de bidrar till en global
minskning av koldioxid-utsläppen.



Finessen är i båda fallen att företagen inte behöver hålla rent i sitt
eget hus om de kan påstå att de städar någon annanstans. För
aktieägarna blir det frestande att göra sådana påståenden antingen de
är sanna eller ej, de blir ändå vinstgivande.



Skall en minskning av växthusgaser i atmosfären kunna bli verklighet
med hjälp av utsläppsrätter krävs naturligtvis att dessa är en
bristvara och inte delas ut i överflöd. Så har inte skett i
storföretagens EU.



LASSE SIMMONS

Proletären nr25, 2006