Hoppa till huvudinnehåll

Felmeddelande

  • Notice: Undefined index: field_byline i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).
  • Warning: Invalid argument supplied for foreach() i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).

LO-ledningen ljög

Lavaldomen bevisar att LO-ledningen ljög om kollektivavtal.

Inför förhandlingarna om medlemskap i EU i början på nittiotalet formulerade LO-ledningen en diger lista med krav. Bland annat krävdes att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas när utländska företag utför arbete i Sverige och att facket vid behov ska kunna sätta in stridsåtgärder (Lex Britannia).

EU-minister Ulf Dinkelspiel (M) framförde också dessa krav till EU-kommissionen när förhandlingarna om medlemskap inleddes i februari 1993. Tillsammans med arbetsmarknadsdepartementet gjorde LO, TCO och SAF i slutet av oktober 1993 en uppvaktning av EU-kommissionen i Bryssel för att försöka vinna acceptans för kollektivavtalsmodellen.

I början av november 1993 fick arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (C) ett brev från EU-kommissionären Padraig Flynn där han lovade att ”Maastrichtavtalet inte på något sätt kräver att svensk praxis på arbetsmarknaden ändras”. Problemet var att Flynns brev bara uttryckte hans egen, eller i bästa fall EU-kommissionens, välvilliga tolkning av Sveriges eventuella möjligheter i förhandlingarna.

Detta problem var Sveriges EU-förhandlare uppenbarligen införstådda med och försökte därför att på något sätt få Flynns brev bekräftat i förhandlingsprotokollet. Resultatet blev ett ensidigt uttalande från svensk sida. ”Det var omöjligt att komma längre”, förklarade Jörgen Hettne, jurist på utrikesdepartementets rättsavdelning.

Enligt ett uttalande från LO:s styrelse hörsammades också de fackliga kraven i Bryssel: ”EG [har] garanterat att man inte vill störa eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i förhand-lingsprotokollet.” Men det enda i anslutningsavtalet som LO:s styrelse kunde hänga upp kollektiv-avtalen på var förklaring nummer 47.

Det var en ensidig svensk förklaring. Sådana förklaringar saknar helt juridiskt värde och är att betrakta som en politisk åsiktsyttring.

Inte heller Padraig Flynns brev har någon praktisk betydelse. Det är inte EU-kommissionen som tolkar hur EU:s lagar ska tillämpas i praktiken. Det gör EU-domstolen.

Och EU:s höga jurister i Luxemburg är inte bundna av ensidiga deklarationer från ansökarländer eller enskilda kommissionsledamöters populistiska utspel i samband med folkomröstningskampanjer. Detta påpekades innan den svenska folkomröstningen av till exempel Ronnie Eklund, professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet: ”Det fribrev för den nordiska kollektivavtalsmodellen som [...] Sverige fått har inget stöd i Romtraktatet. Därför måste frågan prövas i EU-domstolen.” (Göteborgs-Posten, 31 maj 1994)

I höst är det tio år sedan fackförbundet Byggnads med stöd av Elektrikerförbundet blockerade det lettiska byggföretaget Laval un Partneri vid ett skolbygge i Vaxholm. Syftet var att teckna ett svenskt kollektivavtal och därmed förhindra lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Byggnads och Elektrikerförbundets konfliktåtgärd hade stöd i svensk lagstiftning, Lex Britannia.

Men via en EU-dom 2007 ändrades spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden – precis vad nejsidan hade varnat för inför EU-omröstningen. Byggnads och Elektrikerförbundets konfliktåtgärder var olagliga hinder på EU:s så kallade inre marknad, slog den allsmäktiga EU-domstolen i Luxemburg fast och krävde därmed att den svenska lagstiftningen skulle EU-anpassas.

Lex Laval som trädde i kraft 2010 innebär att fackförbunden inte kan kräva kollektivavtal eller ta till stridsåtgärder mot företag från andra EU-länder som uppfyller vissa minimikrav för lön och övriga anställningsvillkor. Därmed banade Lavaldomen väg för den lönedumpning som idag breder ut sig alltmer på den svenska arbetsmarknaden.

Bland de värsta exemplen finns Stockholms Parkerings parkeringshus i Råcksta, där polska byggnadsarbetare hade timlöner på 35 kronor.

– Men vi träffar ofta på utländska företag ute på byggena där folk jobbar för 60-70 kronor i timmen, säger Byggnads Stockholmsordförande Christian Bengtzelius.

Lavaldomen och den efterföljande Lex Laval bevisar att jasidan ljög inför folkomröstningen. Det fanns inget undantag såsom de påstod.

Jag vågar påstå att denna lögn var en av de frågor som avgjorde folkomröstningen till EU-anhängarnas fördel. Hade svenska folket i allmänhet och medlemmarna i fackföreningsrörelsen i synnerhet vetat vad vi i dag vet om EU-medlemskapets antifackliga konsekvenser, hade det blivit en nejmajoritet i folkomröstningen.
Hugo Torstensson