Svensk näringsliv bakom AD-dom mot byggfack

Enligt AD:s dom ska fackförbunden Byggnads och Elektrikerna betala 2,5 miljoner kronor i skadestånd och rättegångskostnader till det lettiska byggbolaget Laval med anledning av konflikten i Vaxholm hösten 2004.

– Först beslutar AD att konflikten mellan Byggnads och Laval är lovlig och inte behöver avbrytas. Fem år senare beslutar samma domstol att man nu ska betala ett omfattande allmänt skadestånd. Dagens dom strider mot sunt förnuft. Det är obegripligt att facket ska betala skadestånd när man följt gällande svensk rätt och beslut i AD, säger Byggnads ordförande Hans Tilly i en kommentar till domen.

Arbetsdomstolen har samtidigt kommit fram till att Laval inte kunnat styrka att det har lidit någon ekonomisk skada till följd av konflikten. Facket behöver därför inte betala något skadestånd för ekonomisk förlust.

Allvarlig dom
Arbetsdomstolen är splittrad. Fyra av AD:s sju ledamöter står bakom domslutet. I minoriteten finns bland annat vice ordföranden som anser att facken inte ska betala något skadestånd alls.

– Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet är mycket allvarlig och får i förlängningen stora konsekvenser för svenska löntagare, säger Hans Tilly.

– Men vad som är värre är att hela Lavalmålet, från EU-domstolens dom i Vaxholmsmålet till regeringens förslag till Lavallag, öppnar för lönedumpning, fortsätter Hans Tilly.

För ett par veckor sedan lade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin fram ett lagförslag med anledning av EU-domstolens underkännande av den svenska kollektivavtalsmodellen där bland annat fackförbundens konflikträtt inskränks. (se vidstående artikel)

Svenskt Näringsliv välkomnar föga förvånande domen i Arbetsdomstolen

– Det är positivt att Arbetsdomstolen ålägger de inblandade fackförbunden att betala allmänt skadestånd till Laval. Detta inskärper vikten av att fackförbund respekterar EU-rätten, säger Lars Gellner, arbetsrättsjurist på Svenskt Näringsliv, i en kommentar till domen.

– Det är naturligtvis tillfredsställande att denna fråga nu fått ett rättsligt slut. Att stridsåtgärderna var otillåtna vet vi redan genom EU-domstolens dom, fortsätter han.

Kampanj mot byggfack
I praktiken är det Svenskt Näringsliv som har drivit den juridiska processen mot Byggnads och Elektrikerna eftersom Laval försattes i konkurs den 24 mars 2005.

Svenskt Näringsliv har bland annat finansierat advokaterna Anders Elmér och Martin Agell som varit Lavals juridiska ombud under de drygt fem år som den rättsliga processen pågått.

Självklart ska Byggnads och Elektrikerna vägra att betala något skadestånd till Laval eller rättegångskostnader till Svenskt Näringsliv, helt enkelt därför att de har följt gällande svensk lagstiftning.

Byggnads krävde att Laval skulle skriva under ett svenskt kollektivavtal och när byggbolaget vägrade att göra detta satte Byggnads arbetsplatsen i blockad och strax därefter utlöste Elektrikerna en sympatiåtgärd, helt i enlighet med den så kallade Lex Britannia som riksdagen instiftade 1991. När blev det ett brott att tillämpa gällande svensk lagstiftning?

Om något skadestånd alls ska dömas ut i Lavalmålet så ska det rimligen betalas av den svenska staten, och inte de berörda fackliga organisationerna. Det är ju enligt EU-domstolen den svenska staten som infört lagar som förvandlar svenska medborgare som följer dess lagar till brottslingar.

AD-domen är dessutom ett skolexempel på retroaktiv lagstiftning. Sådan lagstiftning är uttryckligen förbjuden i svensk grundlag. Skälen till det är självklart i en rättsstat. Medborgare som handlar enligt gällande lag ska inte flera år senare kunna dömas efter en nyskriven lag med en helt annan innebörd.

Lika självklart ska Byggnads, Elektrikerna och hela den svenska fackföreningsrörelsen vägra att underordna sig EU-domstolens antifackliga avgörande i Lavalmålet och med alla medel bekämpa de antifackliga lagändringar som den moderatledda regeringen nu med illa dold förtjusning har lagt på riksdagens bord.

EU har ingen rätt att tafsa på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU för 15 år sedan utfästes det garantier från såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, från såväl SAF och Industriförbundet, idag Svenskt Näringsliv, som LO och TCO, att ett eventuellt medlemskap i EU inte skulle påverka kollektivavtalen eller fackföreningarnas konflikträtt. Det hade vi fått garantier för under medlemskapsförhandlingarna.

Kräv garantier
Så sent som när denna text skrivs, onsdagen den 2 december klockan 10.21, hävdade Wanja Lundby-Wedins medarbetare Anders Larsson i ett mejl att ”Sverige (fick) garantier inför medlemskapet i EU att vi skulle få ha vår modell i fred”.

När, om inte nu, ska de fackliga och politiska makthavarna använda sig av dessa garantier och meddela berörda EU-institutioner att vilka lagar och regler som ska gälla på svensk arbetsmarknad bestäms av den folkvalda riksdagen och inte av ickevalda byråkrater och lagvrängare i Bryssel och Luxemburg.
Stå upp för den svenska modellen!

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 50, 2009


Högerregeringen ska lagstadga den antifackliga Lavaldomen
Från april 2010 vill den moderatledda regeringen införa nya regler för hur kollektivavtal ska träffas mellan svenska fack och gästande utländska företag.

Som en följd av EU-domstolens utslag i Lavalmålet – den fackliga blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm – får inte facket vidta konfliktåtgärder för att tvinga gästande företag att betala samma löner och villkor som svenska löntagare har.

Det blir endast tillåtet att kräva minimilön och vissa minimivillkor när det gäller till exempel arbetstid och semester. Kan arbetsgivaren visa, genom ett utländskt kollektivavtal eller lagstiftad minimilön i hemlandet, att minimikraven uppfylls har facket inte rätt att kräva kollektivavtal eller tillgripa stridsåtgärder.

EU-domstolen skriver i Lavaldomen att EU:s utstationeringsdirektiv ska tolkas så att värdmedlemsstaten inte kan kräva ”arbets- och anställningsvillkor som går utöver” de minimiregler som anges i direktivet.

Låglönekonkurrens
En annan tolkning, såsom att kräva normallön och inte enbart minimilön, skulle enligt EU-domstolen ”innebära att direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan”.

Klartext; direktivets ”ändamålsenliga verkan” är låglönekonkurrens.

Regeringen föreslår att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska avtal, ska avskaffas.

Lex Brittania avskaffas
Lex Britannia tillkom i början av 1990-talet efter att Sjöfolksförbundets blockad mot det utlandsflaggade fartyget Britannia förklarats ogiltig av domstol. Lex Britannia gjorde det möjligt för facket att ta till stridsåtgärder mot ett utländskt företag i syfte att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även om det finns ett utländskt kollektivavtal på arbets- platsen.

Lex Britannia underkändes i Lavaldomen eftersom EU-domstolen befann lagen vara direkt diskriminerande mot företag från andra EU-länder – trots att syftet är att motverka social dumpning och att säkerställa principen lika lön för lika arbete.

Så här formulerar sig perukstockarna i Luxemburg: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG.”

Smaka på det; ”mindre lockande”!?

Om regeringen, anförd av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, får som den vill så kommer den svenska fackföreningsrörelsen att vingklippas och den låglönekonkurrens som var fallet i Vaxholm hösten 2004 att sättas i system.

Detta måste fackföreningsrörelsen sätta stopp för, annars gräver man sin egen grav. Vägra att erkänna EU-domstolens antifackliga Lavaldom. Kräv att våra folk- valda politiker slår vakt om de lagar som riksdagen har stiftat.

Det är alldeles utmärkt att även LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin numera tycker att Sven Otto Littorin ska dra tillbaka regeringens Lavalproposition. ”Regeringens nuvarande lagförslag slår undan benen för kollektivavtalsregleringen”, konstaterar Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande.

Tryck underifrån
Men för att sätta kraft bakom kravet måste kampanjen ”Rör inte konflikträtten! Försvara Lex Britannia!” inte bara fortsätta utan intensifieras.

Det är bara trycket underifrån, från arbetsplatserna, arbetslöshetsköerna och de lokala fackliga organisationerna, som kan tvinga Wanja Lundby-Wedin och LO-ledningen att gå från ord till handling.

GT