Hoppa till huvudinnehåll
Av

Krönika: Goda argument för lika barnbidrag åt alla

Regeringen höjer barnbidraget och högern passar på att attackera det generella välfärdssystemet.


Regeringens budget för nästa år är en typisk valårsbudget där de mest omfattande satsningarna görs på områden där folk i allmänhet tycker att samhället brister. Det blir bland annat nya miljarder till polisen, förlossningsvården och till förbättring av de vårdanställdas arbetsvillkor. Skatteavdraget för fackföreningsavgiften som regeringen Rienfeldt snuvade Sveriges arbetare på ska återinföras.

Men den största satsningen i pengar räknat och den största snackisen är höjningen av barnbidraget med 200 kronor i månaden till en kostnad av 4,5 miljarder.

Barnbidraget har inte höjts på elva år, så det borde inte vara någon ögonbrynshöjare, men genast ser politiker och tyckare på högerkanten en chans att attackera de generella välfärdssystem som barnbidraget är en del av.

Det allmänna barnbidraget som infördes 1948 är inte behovsprövat. Alla barn, både prinsessor och förortsungar, får 1050 kronor i månaden.

Det generella barnbidraget går att motivera på många sätt. Administrationskostnaderna för staten blir lägre eftersom inga ansökningar ska behandlas. Och fattiga föräldrar slipper stigmatiseras för att de behöver ekonomisk hjälp med att försörja sina barn.

Barnbidraget har också varit ett sätt att stärka kvinnans ekonomiska ställning i familjen. För barn födda före mars 2014 sätts barnbidraget in på mammans konto, vilket kan tyckas rimligt med tanke på att kvinnor fortfarande i mycket större utsträckning än män avstår lön för att vara föräldralediga eller jobbar deltid för att hinna ta hand om hem och barn.

Men det mest grundläggande argumentet för ett generellt barnbidrag är ändå att bidraget i första hand är en omfördelning av samhällets resurser från de som inte har barn till de som har barn.

Som alla föräldrar vet är det förbannat dyrt med barn och det är rimligt att denna ekonomiska börda inte helt läggs på de enskilda föräldrarna. Enligt Försäkringskassan täcker barnbidraget i snitt 25-30 procent av de kostnader föräldrar har för sina barn.

Barnbidraget har alltså inte i första hand varit fattighjälp, även om bidraget naturligtvis minskar risken för barnfattigdom i de familjer som balanserar på gränsen. Barnbidraget är också betydelsefullt för att hålla ensamstående föräldrar och familjer med många barn ovanför vattenytan. Särskilt sedan flerbarnstillägget infördes 1982.

När regeringen nu gör en högst rimlig justering av barnbidragets nivå för att det hjälpligt ska följa med i prisutvecklingen ondgör sig högertyckarna över att även höginkomsttagare, ja till och med kungafamiljen, får bidrag.

Det är ironiskt att samma politiker som gärna sänker skatten för de rika och inte ser några problem med bidrag till städhjälp åt höginkomsttagare hetsar upp sig över barnbidraget.

Det är alltså inte bidrag till de rika i sig som retar upp högern, utan just det generella välfärdssystem som barnbidraget representerar. Högern vill att fattiga familjer ska stå med mössan i hand och ansöka om bidrag för att kunna köpa ytterkläder till sina barn. Så som det var innan 1948.

De vet också att ett slopat generellt barnbidrag ytterligare skulle minska stödet för välfärdssystemet hos de mer välavlönade delarna av befolkningen.

Vi ser redan en utveckling där privata barnförsäkringar ersätter den allmänna sjukvårdsförsäkringen när den offentliga vården försämras. De som kan flyr skeppet och sätter sina egna barns behov i första rummet.

Och varför betala skatt till det gemensamma om man ändå måste betala för privata försäkringar?

Argumenten för att statens utgifter för barnbidraget skulle göra bättre nytta som behovsprövad fattighjälp faller platt. Om högern verkligen vill lyfta barnfamiljer ur fattigdom finns det andra sätt. Höjda kvinnolöner i det offentliga, fler billiga hyresrätter och fler avgiftsfria fritidsaktiviteter för barn och ungdomar. Listan kan göras lång. Det är bara att sätta igång.