Hjörne på Stampen

Mediekoncernen Stampen står vid den ekonomiska ruinens brant och ansökte i förra veckan om rekonstruktion. Stampens flaggskepp Göteborgs-Posten har alltid varit den ivrigaste försvararen av kapitalismen.

Ledarsidans järngarde under Alice Teodorescus ledning har i allt mer extremistiska ordalag hyllat kapitalismens förträfflighet och fattiga människors och länders tarvlighet. Så sent som förra sommaren motsatte sig GP:s ledarsida varje tanke på skuldavskrivning för det plågade Grekland, att ”skriva av Greklands skulder skulle förstås ge signaler till andra länder att det lönar sig att först låna och sedan obstruera” (6/7-15). Nu pekar allt på att Stampen ska be om skuldavskrivning, medan tystnad råder på ledarredaktionen.

Stampen ser ut att falla på eget grepp, offer för det kapitalistiska systemets egen logik. Det spelar nämligen ingen roll om varuproduktionen handlar om nyheter, bilar, barnkläder eller mat. Systemets logik är densamma, driven av kravet på maximal avkastning åt ägarna.

När ägarna kräver snabba och ständigt stegrande utdelningar töms bolag på pengar. Plundringen tvingar fram den vansinniga rationaliseringshets som snart sagt alla anställda upplever oavsett om de jobbar
på Volvo, Sahlgrenska eller inom Stampen.

För att klara sig gäller det att slå ut konkurrenter och växa sig stor för att fördela investeringskostnader och uppnå samordningsvinster. De stora äter de små och den så omhuldade konkurrensen ersätts allt mer av monopol.

Eftersom ägarna vid varje kvartal tömmer bolagen på pengar uppstår den absurda situationen att företag som gör gigantiska rekordvinster samtidigt måste skuldsätta sig för att göra investeringar eller köpa upp konkurrenter. Samma kapitalistiska logik gäller i allt större utsträckning även inom länder.

Varje vrå av mänskligt liv öppnas upp för kapitalistisk exploatering. Vinster privatiseras medan förluster och skuldsättning hamnar hos det allmänna. Statsmakter förvandlas till bolagsstyrelser som har att ta ansvar för marknadens förtroende, dvs avkastningskrav.

Om det vore familjen Hjörnes förmögenhet och förtroende som stod på spel skulle det inte finnas anledning till något beklagande. Men Hjörne och de andra ägarna sitter dessvärre tryggt och klasslagstiftningen är sådan att kapitalister kan stryka ett streck över sina skulder genom att gå i konkurs.

Medan grekiska arbetare och pensionärer tvingas sälja allt de äger – för att inte skicka fel signaler till andra länder, enligt GP – så kan Peter Hjörne lugnt stanna kvar i sin nästan 700 kvadratmeter stora villa.
Peter Hjörne kan behålla de 120 miljoner kronor som han plockat ut ur bolaget i form av lön och aktieutdelningar under de år då Stampen skuldsatte sig upp över öronen i försöket att monopolisera medielandskapet. Sådan är kapitalismen, som Fred Åkerström sjöng, det är de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön.

Om Stampen försätts i konkurs betalas priset för Hjörnes äventyrligheter av de anställda som förlorar jobben. Teodorescus järngarde får säkert andra jobb hos den kapitalistklass för vilken de tjänar som försvarsadvokater, men bland de vanliga anställda hotas tusentals av arbetslöshet.

Priset vid en eventuell konkurs blir också ytterligare likriktning och Stockholmskoncentration av det svenska medielandskapet. Snart är det bara Schibsted, Stenbeck och Bonnier kvar.

Häromåret lade Bonnierkoncernens TV4 ner sina lokalredaktioner och koncentrerade verksamheten till Stockholm, och om Stampen drar med sig de tidningar som företaget äger i sitt fall innebär det en massmedial digerdöd på västkusten. Ännu en landsända hamnar i medieskugga, reduceras till TT-telegrammens notistillvaro och får endast synas vid våldsbrott, förortsbråk eller kändisbesök.

Klyftan mellan vanliga människor som vill göra sin röst hörd, till exempel ett protesterande arbetarkollektiv, och tidningsredaktionerna kommer att vidgas ytterligare. Vi har inga illusioner om GP-redaktionen – de har genom åren visat sig mycket duktiga på att tysta ner arbetarprotester i Göteborg – men den lokala förankringen och viljan att ha någon form av trovärdighet även inom arbetarklassen har gjort att de inte kan blunda helt.

Peter Wolodarski och Dagens Nyheter kommer inte att bry sig ett skvatt om strejkande hamnarbetare, protesterande sköterskor eller vad som händer bland arbetarna på Volvo eller SKF.

I helgen slog Expressen/GT upp nyheten att Proletären finns bland de som har fordringar att kräva från Stampen. Det är sant och beror på att en liten del av Proletärens upplaga varje vecka distribueras genom ett av Stampens dotterbolag för försäljning på Pressbyrån.

Men det rör sig om en mycket liten del av den sålda upplagan, resten sköter vi själva genom ett nätverk av avdelningar, medlemmar och sympatisörer som vecka efter vecka säljer Proletären på jobben, i bostäder och på gator och torg.

Alldeles oavsett vad som händer med västkustens medielandskap efter Stampens rekonstruktion och möjliga konkurs, har vi fått ännu ett bevis på varför arbetarklassen måste lita till egna medier och aldrig får lämna detta i händerna på kapitalistiska storföretag.