Rädda vården i Ludvika: ”Det handlar om din egen mamma"

Jag är på väg till Fredriksberg, ett litet brukssamhälle i västra Dalarna på gränsen till Värmland. Idag bor det omkring 800 personer där.

Jag ska träffa Eva Kvarnström, undersköterska sedan 30 år. Hon är uppväxt och har bott hela sitt liv här.

Eva Kvarnström minns början på 70-talet då samhället hade uppemot 3000 invånare.

– Jag tror det var 1972-73 man lade ned pappersbruket. Jag minns oron därhemma vid köksbordet. Hur skall det gå? Måste vi flytta?

Hon kommer också ihåg klass-kamrater som fick flytta härifrån när bruket bommade igen. Idag är det bara tvätteriet kvar med ett 50-tal anställda och orten befolkas mest av äldre.

– Men jag har stannat kvar, bott här hela mitt 50-åriga liv och jag trivs. Trivs med mitt jobb, med de äldre. Man kan säga att jag brinner för de gamla som behöver vård och stöttning och omsorg.

När hon tänker tillbaka på sitt yrkesliv tycker hon att arbetet med de äldre har utvecklats till det bättre.

– När jag började var vården mer industriell. Lite av löpande band.

Sakta började vi att mer utgå från personens behov, för att idag återigen börja återgå till det mekaniska sättet att vårda. Orsaken heter för lite resurser och personal. Det smärtar såklart oerhört att tvingas återgå till det sämre som vi en gång lämnat.

– Jag känner mig faktiskt som en frontsoldat, tvingas fajtas för de äldres villkor i stort som smått. Som tur är jag inte helt ensam, jag har framförallt en arbetskamrat i vår grupp som står vid min sida.

Eva Kvarnströms engagemang är tydligt och hon fortsätter att berätta om sitt yrke.

– Ofta har ungdomarna en god och inkännande hållning den första tiden i sitt arbete med de äldre. Men inte sällan glider de efter hand in ett mer mekaniskt arbetssätt. Ställer känslan lite vid sidan av, om du förstår vad jag menar. Jag tror de är tvungna för att klara av det.

– Idag leder oss framtiden bakåt, det är en paradox. Jag ser det så här, att vi som personal skall kunna vara en inspirationskälla, kunna ge lust och liv, till de gamla, sjuka och svaga. För mig är det deras självklara rättighet.

Eva Kvarnström hoppas kunna ge sina unga arbets-kamrater mod och få dem att tänka efter själva.

– Jag fick med mig från köksbordet hemifrån vanan att diskutera ifrån mina föräldrar och morföräldrar. Det viktigaste är att kunna säga vad du tycker. Men viktigt är också att ta det ett steg till. Du bör också förstå varför du säger det du tycker. En slags insikt. Våga vara nyfiken, men också ha ett kritiskt tänkande till sig själv. Måhända det är skälen till att jag faktiskt vågar gå mot strömmen.

Vi pratar om att det här i brukssamhället Fredriksberg liksom i många andra brukssamhällen, finns en ”tvärhet”. Man köper inte vad som helst.

Det kan vara en styrka ibland, det beror på hur man använder tjurigheten. Faran är att det negativa blir bitterhet.

Här finns en fostran och historia att fabriken/bruket bestämde folks villkor. Folkmassan var som i ett ledband.

– Man skulle kunna säga att tryggheten bestod av fabriken och folkhemmet.

Den tryggheten gjorde att folk inte behövde tänka själva. Det var ett slags omhuldande som sedan länge visat sig otillräckligt och som genererat att man inte tänker självständigt.

– Trygghet för mig är att vara delaktig och måste innehålla fler hörnstenar än bruket och folkhemspolitiken. Man måste reflektera och våga tänka kritiskt och utanför ibland, annars riskerar man bli handfallen.

• Hur är det att som kvinna vara uppväxt i en bruksort?
– Jag tror det i stort sett är lika här som på andra ställen. Det är nog mest språket och uttryckssättet som skiljer. Man kan nog säga att kvinnan generellt är underordnad och att vår status är lägre. Det är framförallt synen på våra arbeten inom till exempel hemtjänsten. Jag har yngre arbetskamrater som skäms för att jobba inom hemtjänsten. Du vet, man ska bli tv-artist idag och som tjej är det utseendet och sexighet som gäller.

– Det verkar inte hjälpa så mycket med universitetsstudier om genusperspektiv, för vården genererar inte pengar och pengar är ”manna” och måttstocken. Jag tror det är grunden till att vi är underordnade.

• Kommunistiska Partiet har tagit initiativ till en kommunomfattande protest och namninsamling mot de planerade nedskärningarna inom landstinget i Dalarna. Varför ställer du dig bakom den?
– För att det är ett bra initiativ, det räcker nu. Vi måste sätta in frågan på vår egen nivå. Vad blir konsekvenserna? Det gäller din egen mamma eller mormor som tvingas åka alla mil för en enkel provtagning nu när man slår igen vårdcentralen här i Fredriksberg. Det man tagit för givet kommer inte finnas längre.

– Det är dags att reflektera och agera. Jag hoppas åtminstone att våra protester blir en ögonöppnare för folk.

• Kommunisterna fick nio procent av rösterna i höstens val i Fredriksberg. Hur kunde det gå till?
– Återigen vill jag gå tillbaka till bruksorten som är ett historiskt stark sossefäste. Nu känner folk sedan länge att sossepolitiken barkar åt fullständigt fel håll. De som fortfarande har kvar klasskänslan och en del politiska tankar tycker väl att Kommunisternas politik är mer tilltalande. Här kommer den där tjurigheten in igen och hur den används. Det finns de som använder den negativt, en slags bitterhet och negativ trots. Nu ska de få se! Om de skiter i oss så ska de få se vad som händer och lägger sin röst på Sverigedemokraterna, istället för att tänka en vända till.

– Kommunisterna har funnits sedan en tid här i Fredriksberg som ett alternativ med värderingar som liknar åtminstone mina och uppenbart många andras, och framförallt har Kommunisterna varit tillgängliga och inte som de andra, frånvarande.

Kenth Andersson