Att köpa upp och sälja ut hälsovården

Efter åtskilliga år utanför klinisk verksamhet återvände jag för att testa förmågan som sjukgymnast. Jag fick först ett sex veckors vikariat hos kommunen med rehabilitering av äldre och några månader senare ytterligare sex veckor följt av en längre period deltid hos två olika, privata vårdbolag.

Att vara med vårdtagare igen var rena kicken, det värmde och stimulerade. Likaså var det en glädje att se engagemanget och arbetsförmågan hos många i vårdpersonalen.

Chocken var desto större att tvingas ägna halva tiden eller mer åt annat: administration, dokumentation, registreringar, faktureringar på det att en enhet i kommunen (utföraren) skulle få betalt av en annan enhet i samma kommun (beställaren).

New Public Management, det var detta som präglade verksamheten. Begreppet har importerats hit eller pådyvlats oss från USA på åttiotalet och innebar att marknadslösningar applicerades på den offentliga sektorn.

Hur kom det sig att en amerikansk term fick beskriva hur svensk välfärdspolitik ska skötas? ”New” som i reklamen ”ny tandkräm”, ”ny mobiltelefon”. ”Public” i betydelsen ”offentligt”, men förment något pålitligt, solitt som i ”public service”-radio. ”Management” förtjänar ingen ytterligare förklaring. 

På ett sjukgymnastmöte i november redovisade en kollega sitt forskningsarbete om KOL som han disputerat på. Han inledde ungefär så här: ”Jag har ju varit borta från patientarbetet de senaste fyra åren och nu när jag kom tillbaka upptäckte jag att det har skett enorma förändringar. Nu måste vi anpassa oss till marknaden.” 

P4 Skaraborg rapporterade 14 september 2014 att vårdval rehab som hade införts i Västra Götalandsregionen hade fått kritik från fackföreningen Fysioterapeuterna. Man kände sig mycket stressad och patientsäkerheten drabbades, likaså hade kvaliteten på vården urholkats enligt facket. 

Min placering var i ”Affärsområde sydost” och dem jag behandlade, tränade och gav hjälpmedel skulle kallas ”kunder”. Jag vägrade. Även bland sköterskorna och undersköterskorna fanns sådana som fortsatte säga ”vårdtagare”, ”boende” eller ”patient” men inte ”kund”.

I arbetet ingick att besöka äldre med rörelsesvårigheter i deras hem. Till ändamålet hade jag en tjänstebil modell pickup och den var så nersmutsad att det var svårt att lasta rollatorerna och toaförhöjningarna utan att förstöra ytterkläderna. Dessutom fungerade inte vindrutetorkaren ordentligt. Vid anmälan till driftsledaren fick jag en förklaring: 

”Jag vet att bilen skulle behöva ett par reparationer och en ordentlig rengöring. Men vi är bundna till anbudsförfarandet, därför måste vi köra till en verkstad i sta’n (fem mil bort) som kommunen slutit avtal med. Verkstaden som vi har på andra sidan vägen skulle gärna göra jobbet men den får vi inte anlita.” 

Fem datorprogram skulle öppnas, loggas in i med olika användarnamn och lösenord och fyllas i varje dag: Förskrivarportalen, Siebel, Prator, Phoniro care och e-posten förstås. 

Dessutom fanns två statistikdokument för Socialstyrelsen, det ena rörande utdelade hjälpmedel och det andra för varje ny vårdtagare i den kommunala vård och omsorgen.

Förskrivarportalen gällde hjälpmedel. Om någon haltande person hade slutat halta och inte längre behövde sina kryckkäppar skulle hen lämna tillbaka dem eller så skulle sjukgymnasten hämta dem. När de väl var i vårt förråd, skulle jag registrera dem som återlämnade och sedan skulle de hämtas av Hjälpmedelscentralen.

När någon ny person med stukad fotled behövde kryckkäppar var det bara att förskriva och beställa sådana från Hjälpmedelscentralen, vilket jag gjorde med en ny registrering i Förskrivarportalen och de skickades inom några dagar. Sedan lämnade jag ut dem till den nya personen och gjorde en ytterligare registrering i programmet.

Att lämna ut kryckkäpparna direkt från vårt förråd i stället för att skicka in dem till centralen och rekvirera dem tillbaka – fotledsstukningar är ju vanliga och de läker inom en månad eller två så kryckkäppar behövs hela tiden – kom inte på fråga.
Hämtningen och leveransen blev två betalningar och minst fyra registreringar (två hos beställaren och två hos utföraren). 

Prator var ett slags kommunikation för att uppmärksamma berörd personal på sådant som att en viss vårdtagare flyttats till deras inrättning eller att man förväntades gå på ett möte rörande en bestämd vårdtagare. Där kunde personalen meddela vad man gjort eller vad man önskade att den andre skulle göra.

Jag meddelade en hel del, men det kom aldrig någon reaktion. Å andra sidan fick jag meddelanden om åtgärder som inte hade med mig att göra. Det visade sig att någon överordnad glömt att tilldela mig behörighet. Jag kunde skriva på i god tro under två veckor och inget av det jag skrev nådde fram. 

Phoniro tog priset! En pensionerad undersköterska som arbetat inom äldrevården hela sitt liv utbrast: ”Vi kräks på fåniro!” 

Här skulle jag som sjukgymnast (Sg) markera med kryss vilken typ av insats hos ”kunden” som jag utfört: Direkt tid eller Indirekt tid eller Direkt tid grupp eller Tillfällig tid, vad det nu var. Under mina sex veckor lyckades vare sig arbetsterapeuten eller jag komma på det. Motsvarande förväntades av sjuksköterskan (Ssk) och arbetsterapeuten (At).

För Direkt tid fanns alternativen Normal, Onormal, Särskild. Det bjöd mig emot att sätta kryss i ”Sopor” högre upp i samma spalt.

Phoniro gav automatiskt underlag för fakturan och där skrev jag in mitt arbetspass – hur länge jag varit hos en viss vårdtagare – hur lång tid resan hade tagit dit och hur lång tid tillbaka och om det fanns något hjälpmedel i bagageutrymmet, annars skulle restiden inte tas upp. Just detta ändrades dock under mina månader så att inga resor över huvud taget skulle räknas.

Phoniro fanns också som app i tjänstemobilen och den fungerade som nyckel. Först logga in i telefonens Phoniroprogram, sedan hålla mobilen mot en manick vid vårdtagarens dörr så att den öppnades och påbörjat arbete registrerades.

Om flera vårdgivare skulle in i samma hus/lägenhet skulle alla hålla sin inloggade mobil mot manicken i tur och ordning. Dörren öppnades dock bara en gång och sedan stängdes den när man loggade ut, men stängs gjorde den flera gånger för varje utpasserande personal.

I bästa fall låste Phoniro upp dörren vid inträde och låste vid utträde, men det blev lustiga effekter när flera vårdgivare/personal i grupp besökte samma vårdtagare. Den som gick in först måste också gå ut först annars uppfattades den som gick in efter denne som att ha gått ut. 

Det var inte några större skillnader om den som ansvarade för driften var kommunen eller en privat vårdgivare. Alla administratörer var fångna i marknadsparadigmet! 

En privat vårdföretagare befanns vara så vinstinriktad att den blev fråntagen ”sitt” äldreboende. Kommunen slöt avtal med en annan utförare. De uppgifter om vårdtagarna som det privata företaget lagrat blev dock inte tillgängliga för efterträdarna.
Det var väl en hämnd för att inte heller den privata vårdföretagaren fått tillgång till kommunens journaler tidigare. Kommunen kan i sin tur bli fråntagen sina tre centra vid nästa upphandlingsomgång.

Det är nämligen inte alls självklart att kommunen i första hand sluter avtal med det kommunala vårdföretaget, och vid kaffet diskuterade personalen vem som skulle få gå vid ett skifte och vem som skulle få följa med. 

”Vi kanske blir uppköpta vid nästa upphandling”, klagade en av sjuksköterskorna i fikarummet. 

”Ingen vill nog ha oss”, tröstade distriktssköterskan som satt bredvid. 

Jag var smärtsamt medveten om att mina patienter, brukare, vårdtagare skulle ha glatt sig och ha fått lindring och tröst och kanske ökad funktionsförmåga om jag gått till dem, men då skulle min chef ha klagat och klandrat mig att jag inte hade suttit kvar vid datorn.

Det var nämligen min uppgift att på minuten registrera utförda sjukgymnastiska åtgärder med förutbestämda rubriker som ”Vårdplanering” eller ”Status”; tre listor där jag skulle välja det som närmast motsvarade det jag hade gjort eller skulle ha kunnat göra och som var gångträning, utprovning av en rollator eller mjukdelsbehandling av en gammal människas ömma muskler. 

Det låter rakt, enkelt och logiskt med en beställare och en utförare. Men vem är vad i denna härva med K (kund), G (vårdarbetare), V (Vårdföretag), B (Bemanningsföretag) och S (samhälle-kommun).

G är kontrakterad av B som betalar lön till G för dennas arbete hos V. G hoppas på en hög lön och ett drägligt arbete som inte gör henne överansträngd eller utbränd.

V leder G:s arbete och vill att denna ska göra litet så att hen inte ska behöva betala så mycket till B, men samtidigt vill V att G:s arbete ska se mycket ut hos S för att få mycket betalt från densamma.

I motsats därtill vill S att V ska utföra det som är nödvändigt för K men inget därutöver för att betala så litet som möjligt till V.

Alla dessa manövrer kräver kontroller: att hen gör det som hen uppgivit. Alla misstror varandra. Vart tar patienten-vårdtagaren vägen? 

Det arbetssätt inom äldrevård och omsorg som beskrivits sätter kontroll och administration i centrum, inte patienten/vårdtagaren. Denna prioriteras ner i stället och tiden som finns för behandlingar och vårdinsatser blir kortare. 

Föreläsningar och diskussioner i Nätverket för Gemensam Välfärd som jag deltagit i har stärkt min övertygelse att den svenska välfärden kräver en katastrofinsats om den alls ska överleva. 

Gábor Tiroler