Nej till privat assistans i Alingsås

"Vi vann – vi stoppade utförsäljningen av våra jobb!"

Publicerad 30 januari 2017
När Monica Flotvik (tv), Anne-Li Sporron-Wingfors (näst längst tv) och Monica Lundberg (näst längst th) träffar Proletären är de mitt uppe i striden mot privatiseringen av den kommunala personliga assistansen. En vecka senare är segen ett faktum!
När Monica Flotvik (tv), Anne-Li Sporron-Wingfors (näst längst tv) och Monica Lundberg (näst längst th) träffar Proletären är de mitt uppe i striden mot privatiseringen av den kommunala personliga assistansen. En vecka senare är segen ett faktum!

Personliga assistenter i Alingsås har satt stopp för utförsäljning av den kommunalt drivna assistansen. De privata assistansbolagen försämrar för både brukare och assistenter.

Fakta och bakgrund
LSS – viktig rättighet till assistans
  • LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, trädde i kraft 1994.
  • Personlig assistans kan beviljas av kommunen eller Försäkringskassan. Kommunen finansierar dock alltid de 20 första timmarna.
  • I november 2016 fanns det 15738 personer med assistansersättning från Försäkringskassan. Dessa hade i genomsnitt 127,63 assistans-timmar/vecka.
  • De 4300 som får personlig assistans beviljat av kommunerna har i genomsnitt 42 assistans-timmar per vecka.
  • Försäkringskassan betalar ut ersättning enligt ett schablonbelopp per assistanstimme, detta ligger i år på 288 kronor.
  • Allt fler kommuner väljer att låta privata företag bli kommunala utförare av personlig assistans.
  • Mellan 1994-2015 ökade assistanskostnaderna från 1,77 till 29,7 miljarder kronor.
  • Det finns nu 1118 assistansanordnare i Sverige.
  • 33 procent av brukarna har sin assistans i kommunal regi, 54 procent anlitade ett assistansföretag, 9,2 procent ett assistanskooperativ och cirka 2,3 procent var egna arbetsköpare.
Relaterade artiklar

”Problemen gäller inte bara personlig assistans utan all vård. Man ska känna sig trygg även som gammal.”

Efter två månaders intensivt arbete med att förmå politikerna att ändra sitt förslag om att sälja ut kommunens personliga assistans har de lyckats. Men glädjen hos de personliga assistenterna är blandad med en god portion ilska.

– Vi borde fira i champagne, säger Anne-Li Sporron-Wingfors när Proletären ringer för att gratulera efter att det avgörande beslutet är taget i kommunfullmäktige.

– Fast egentligen är det skandal att de inte undersökte frågan mer innan de drog igång en så allvarlig sak. Som vi slitit för att få dem att förstå! Att oroa anhöriga, brukare och anställda helt i onödan, det är oförskämt.

Sedan november, när de fick veta att kommunens personliga assistans skulle säljas ut, har de personliga assistenterna kämpat för att rädda verksamheten.

Bakgrunden till förslaget var att socialförvaltningen ålades att spara och då sågs den kommunala personliga assistansen som en möjlig verksamhet att privatisera. De fackliga avtalen i kommunen ger högre lön, längre semester och framför allt en betydligt högre jourersättning än de privata assistansbolagen.

Det började med att facket kallade arbetsplatsombuden till möte. Efter det startade de en Facebookgrupp där assistenterna kunde diskutera, samla kunskap och organisera sina protester.

De jämförde kollektivavtalen för kommunal och privat assistans. De pratade med personliga assistenter som arbetar i privata bolag. Snart stod det klart för dem hur förödande det skulle bli både för brukarna och för dem själva om verksamheten privatiserades.

Assistenterna protesterade vid socialnämndens möte i november. De gick till Alingsås Tidning för att informera kommuninvånarna om konsekvenserna.

De kontaktade politiker och försökt få dem att förstå. De stödde varandra och de fick stöd i insändare, bland annat från Kommunistiska Partiet.

Proletären fick möjlighet att träffa några av de engagerade kvinnorna när de stod mitt i striden.

– Vi har sett att man försöker privatisera i många kommuner, säger Monica Lundberg.

– Även människor utanför Alingsås behöver få veta varför man måste göra vad man kan för att stoppa privatisering. För problemen gäller inte bara personlig assistans utan all vård. Man ska känna sig trygg även som gammal.

De personliga assistenternas kamp mot privatisering gäller deras brukare i minst lika hög grad som arbetsvillkoren. De arbetade i vården långt innan Lagen om stöd och service, LSS, genomfördes, så de vet vad den har betytt.

– Det var en oerhört viktig reform, säger Monica Flotvik. Den har betytt att våra brukare fått ett liv som är värt att leva. Många är psykiskt sköra och saknar förmåga att själva förmedla sina behov och önskningar. De är helt beroende av att ha kvar sina assistenter som de känner sig trygga med. Vi vill inte ens tänka på hur deras situation skulle bli om de får nya, oerfarna assistenter.

– Ändå kommer ingen av oss följa med över till en privat arbetsgivare om privatiseringen går igenom. De privata assistansbolagens avtal innebär en lönesänkning för mig med 30 procent och bara 25 dagars semester. Det finns inget som hindrar dem från att göra om våra heltider till deltid. Anställningstryggheten blir dessutom obefintlig.

Det är lätt att förstå varför de personliga assistenterna ser så allvarligt på privatisering. Arbetet är ansvarsfullt med dygnetruntschema.

Det kräver förmåga att vara följsam mot brukaren. Det kräver förmåga att kunna arbeta med det mest intima på ett ödmjukt sätt, utan att brukaren känner sig generad.

Det är ofta ett fysiskt tungt arbete med obekväma arbetsställningar. Ofta ingår även avancerad sjukvård och hantering av medicintekniska apparater, som respirator.

Vem som helst kan förstå att det är mycket integritetskränkande och riskfyllt för brukaren att utsättas för personal som inte kan rutinerna eller saknar utbildning.

– Det är verkligen allvarligt att personlig assistans har blivit ett genomgångsyrke, säger Anne-Li Sporron-Wingfors.

– Orsaken är dåliga anställningsvillkor och i princip obefintlig utbildning. I kommunen anställs bara personer med utbildning och de ger oss nödvändig fortbildning.

– Det är mycket oroande att kommunen ens tänker tanken att lämna ut en så känslig verksamhet som assistansen till ett privat bolag, anser Monica Flotvik.

När Proletären träffar de personliga assistenterna är det en vecka kvar till det avgörande beslutet i kommunfullmäktige och de är fast beslutna att fortsätta kampen.

– Tänk om det kan stå ”Vi vann!” i rubriken på artikeln i Proletären.

Elsa-Lena Åström