Hoppa till huvudinnehåll
Av
Plåtslagare

Nej, Ylva Johansson, frågan om utstationering är inte avgjord

Utstationeringen är i grunden orättvis och skapad för att spela ut arbetare mot varandra. Och vad är det som säger att de nya reglerna skulle uppfyllas när inte ens dagens minimala krav upprätthålls?


Nu är de sista hindren undanröjda. Den segslitna frågan om regler för arbetare som skickas till andra EU-länder är avgjord, hävdade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i förra veckan.

Bakgrunden är det förslag till nytt utstationeringsdirektiv som en majoritet av EU:s arbetsmarknadsministrar ställt sig bakom. Om detta blir verklighet kommer det tidigare kravet på minimilöner att ersättas med principen lika lön för lika arbete.

Sedan den uppmärksammade konflikten kring de lettiska byggnadsarbetarnas löner vid ett skolbygge i Vaxholm 2004 har frågan varit en av de största arbetsmarknadsfrågorna.

Med de nya reglerna kan facket, enligt Ylva Johansson, kräva ett avtal på samma sätt som för svenska arbetare. ”Sedan är det en sak för facket att driva att lönesättningen blir på samma sätt”, avslutar hon.

Trots att det redan finns EU-regler och lagstiftning som i alla fall på pappret skall förhindra att gästarbetare utnyttjas har Sverige som land delegerat ansvaret för att detta efterlevs till fackföreningarna.

De ska alltså se till att hundratusentals gästarbetare har rätt lön och arbetsvillkor. För detta ansvar, som borde ligga på en myndighet, får facken inte något stöd från samhället.

Med nuvarande regler skall utstationerade arbetare ha minst minimilönen i avtalen, högst den längsta tillåtna arbetstiden och kortaste vilotiden och rätt till minsta antalet betalda semesterdagar per år. Inte ens dessa minimala krav uppfylls idag. Vad är det som säger att de nya reglerna skulle uppfyllas?

Sedan Vaxholmskonflikten och Lavaldomen har antalet utstationerade arbetare i Sverige, inte minst inom byggbranschen, mångdubblats. Exemplen på hur oseriösa och rent kriminella företag utnyttjar arbetare från framförallt Östeuropa är många. Systemet med utstationering av arbetare är riggat av EU för exploatering av människor som befinner sig i underläge och beroendeställning.

Lönerna i hemlandet är mycket lägre, arbetslösheten högre och det sociala skyddsnätet sämre. Därför lockar löner och villkor som är långt under det normala i Sverige.

Arbetsdagar på 10-12 timmar 6 dagar i veckan är inte ovanligt. Inte heller löner på mellan 40 och 80 kronor i timmen. Dessutom är jobben otrygga och hot om uppsägning för den som klagar är mer regel än undantag. Men i brist på bättre alternativ tvingas även skickliga hantverkare svälja detta.

Företagen som förmedlar eller anställer gästarbetare undviker ofta skatter och sociala avgifter. Uppfinningsrikedomen är enorm. Det handlar om i vilket land företagen är registrerade i eller att företagen gör sina anställda till falska delägare eller egenföretagare på pappret.

Pengar luktar som bekant inte. Så trots larm om både skatteskulder och dålig behandling av anställda kan man hitta både kommuner, landsting och stora byggföretag som NCC, PEAB och Skanska bland kunderna.

Situationen är alltså kritisk på flera sätt. Det skapas en press nedåt på lönerna liksom på arbetsvillkor, skydd och säkerhet. Stat och kommuner går miste om skatteintäkter och seriösa företag förlorar jobb i konkurrens med företag som gjort oschyssta villkor till affärsidé.

Det är svårt att dela Ylva Johanssons entusiasm över de nya reglerna. Om de nu passerar ministerrådet och EU-parlamentet och blir av. Utstationeringen är i grunden orättvis och skapad för att spela ut arbetare mot varandra. Detta känns mer som ett försök att putsa upp och normalisera ett ruttet system.

Arbetare skall självklart kunna jobba i andra länder än i sitt eget, och företag med olika kompetenser ska kunna ta uppdrag utomlands. Men då skall det ske efter arbetsmarknadsprövning, behov och på förhand bestämda, tydligt reglerade och schyssta villkor.