Nollränta visar på fortsatt kris
I förra veckan sänkte Riksbanken den svenska reporäntan från 0,25 till 0,00 procent, den lägsta reporäntan i svensk historia. Sänkningen visar att den kapitalistiska ekonomin alls inte håller på att återhämta sig efter finanskrisen, som utbröt 2007-2008.
Först: reporäntan är en ränta mellan riksbanken och affärsbankerna. Repurchase agreement, förkortat repa (därav repo-ränta), är ett så kallat återköpsavtal, där Riksbanken köper eller säljer och sedan säljer eller köper värdepapper till respektive från bankerna.
Avsikten är att påverka bankernas tillgångar på pengar och därmed deras möjlighet att låna ut. Genom att ändra reporäntan vill Riksbanken påverka affärsbankernas räntor. Reporäntan påverkar alltså bara indirekt hushåll och andra som lånar i en bank.
I samband med den senaste sänkningen av reporäntan har bankerna i Sverige deklarerat att de har för avsikt att sänka till exempel bolåneräntorna, dock inte lika mycket som reporäntan sänkts. För den som har ett bolån på en miljon kronor kan det bli en sänkt ränta före skatteavdrag på 85-90 kronor i månaden.
Riksbanken är bekymrad över prisutvecklingen i Sverige. I stället för att stiga – som Riksbanken vill – tenderar priserna att ligga still eller till och med sjunka. Sjunkande priser är ett tecken på att efterfrågan i ekonomin är låg, och sjunkande priser tenderar dessutom att leda till ytterligare sänkt efterfrågan.
Tillväxten uteblir, arbetslösheten ökar och ekonomin går bakåt. Sänkta räntor skall sätta fart på köpandet och få fräs på ekonomin. Priserna skall stiga, helst med två procent per år. Det är det eftersträvade inflationsmålet.
Fråga är om det fungerar.
Flera stora kapitalistiska ekonomier har redan nollränta, till exempel Japan och USA, utan att det nämnvärt påverkat deras ekonomier.
Men inte bara det. Centralbankerna i världen har pumpat ut enorma mängder med nya pengar för att få fart på efterfrågan. SE-bankens chefekonom Robert Bergqvist har enligt Göteborgs-Posten/TT (20/10) räknat ut att centralbankerna försett ekonomierna med nya krediter på 14 650 miljarder dollar, motsvarande ungefär 100 000 miljarder (100 000 000 000 000) kronor de senaste åren.
Och inte har det fått fart på konjunkturen. Det mesta har gått till att köpa aktier och boenden – där har priserna ju stigit! Och skuldsättningen har stigit motsvarande. Det har skapats finansiella bubblor utan att konjunkturen har fått någon skjuts.
Kapitalisterna vill helt enkelt inte investera i jobbskapande verksamheter, om inte profitutsikterna blir bättre. Och utan investeringar inga nya jobb. Och med fortsatt massarbetslöshet blir det ingen ökad efterfrågan i ekonomin.
Den kapitalistiska ekonomin, styrd uteslutande av kapitalisternas profitanspråk, sitter fast i krisen.