Hoppa till huvudinnehåll
Av
Gymnasielärare

”Marxismen är vårt hopp”

På tvådagarskonferensen Marx 2013 i oktober i Stockholm framträdde den amerikanske marxisten John Bellamy Foster. I en intervju för Proletären utvecklar han sin syn på aktuella frågor som klimatkrisen, imperialismen, oilpeak och USA:s supermaktsroll.


• Vi har ett klimatproblem orsakat av stora utsläpp i framför allt vår del av världen men vi har också ett globalt fattigdomsproblem med många människor som ställer krav på en högre levnadsstandard. Hur ska vi förhålla oss till dessa två problem?
– Det är inte de fattiga länderna med störst befolkning som utgör problemet bakom klimatförändringarna. Det är de rika länderna. Det är vi som måste rekonstruera våra egna ekonomier. Men när ett stort land som Kina växer får det globala miljöeffekter.

– Alla människor har rätt till ekonomisk utveckling. Därför måste vi stödja de fattigaste länderna i detta. Men utvecklingen måste vara hållbar, inte av det slag som vi har haft i det förflutna. Kapitalistisk utveckling är ekologiskt destruktiv och ineffektiv att möta folks behov.

– Rätten till utveckling gäller upp till en viss nivå. Det reser frågan om de rika välmående länderna. Har de gått utöver denna nivå? Håller de på med ekonomiskt slöseri snarare än att tillfredsställa verkliga behov.

• Du säger att Marx är nödvändig för att förstå och ta itu med klimatfrågan. Men behöver vi i Lenins anda föra analysen ett steg vidare och inkludera begrepp om imperialismen för att lösa klimatfrågan på en global nivå?
– Ja, definitivt. Och inte bara imperialismen i traditionell mening. Vi behöver konkretisera analysen med begreppet ekologisk imperialism. Världen behöver ett jämlikt ekologiskt utbyte. Idag rånar länderna i norr länderna i syd samtidigt som deras miljöskräp skickas söderut.

– Kapitalismen bär på flera motsättningar. Imperialismens andra problem finns fortfarande kvar. Den militära dominansen, nykolonialismen och det ojämlika ekonomiska utbytet. Lönenivåerna skiljer sig mer än produktiviteten. Dagens socialister har många frågor att lösa.

• Men var landar vi konkret? Behöver vi en global planekonomi eller ska vi kämpa för någon slags internationella överenskommelser, typ Kyotoavtal, för att begränsa utsläppen? Vilka dagskrav kan vi ställa på nationell nivå?
– Vi har inte mycket tid! Därför ser jag en lösning i två steg. Vad kan vi göra just nu för att undvika att vi går utöver kanten på stupet? Vilka förändringar är nödvändiga på sikt som en del av en fullskalig ekologisk revolution?

– Vi måste väldigt snabbt få ner koldioxidutsläppen. En möjlighet vore en koldioxidskatt som ger tillbaka 100 procent av intäkterna per capita. Det skulle arbetarklassen tjäna på, men kapitalisterna och de som finns högre upp skulle förlora. Eftersom de använder mer koldioxid.

– Detta kräver att befolkningen mobiliseras. Alla måste uppmuntras till att lösa problemet i massomfattning. Det mesta vi konsumerar är skräp. Vi behöver spara och börja tänka på koldioxid. Här kan vi åstadkomma mycket på kort sikt.

– Men detta ställer frågor om hur och vad det är vi producerar. Vilken roll spelar företagen? Vad ska vi göra av allt avfall? Vem fattar besluten? Detta innebär att politisera frågan och det är farligt för den existerande ordningen.

– På sikt kräver hela processen att vi stöper om våra sociala relationer. Att vi ställer frågor om produktion och behov. Att vi går vidare med teknologin, till exempel solenergi, och för in mer planering i produktionen. Naturligtvis på demokratisk grundval.

• Hur påverkas peak-oil (det faktum att oljan är en begränsad resurs som kan ta slut) av den så kallade skiffergasrevolutionen i USA? Och hur påverkar detta i sin tur klimatfrågan?
– Vi har nått en peak för den konventionella billiga oljan. Resurserna håller på att ta slut. Om vi håller oss till traditionell råolja och naturgas kan vi klara det globala tvågradersmålet och stabilisera koldioxidutsläppen inom gränserna för vad klimatet tål.

– Men om vi utvinner icke-konventionella fyndigheter genom djuphavsborrning, fracking och skiffer kommer vi inte att klara detta. Då går vi utöver hållbara ramar. Redan fram till 2040 når vi en punkt utan återvändo. Då kan vi inte längre kontrollera klimatförändringarna.

– Det stora slaget i USA handlar därför om att förhindra användningen av icke-konventionell olja och gas, samt kol. Fackföreningar och miljögrupper protesterar mot de oljeledningar och tågtransporter som ska föra de nya kanadensiska fyndigheterna söderut.

– Det är viktigt att sätta stoppa här, även av rent symboliska skäl, för att hålla oss inom tillåten ”koldioxidbudget”. Om vi förbränner alla fossila bränslen kommer vi att få en isfri värld, förmodligen även fri från mänskliga varelser.

– Kampen i USA pekar ut oljeindustrin som huvudfiende, snarare än kapitalismen. I praktiken en slags folkfrontsstrategi. Men i sin förlängning måste vi angripa det kapitalistiska systemet som sådant.

• Det leder oss över till den kapitalistiska krisen i dagens USA? Vad är dess orsaker och följder?
– De rika och mest avancerade kapitalistiska ekonomierna har stagnerat i flera decennier. Det är klart att den ekonomiska tillväxten har mattats av i USA, Europa och Japan. Den amerikanska ekonomin har hållits under armarna av höga militärutgifter.

– Monopolföretagen drivs av en vinstmaximeringsstrategi som har lett till överackumulation. De finner det inte lönsamt att investera. Istället flyttar de över sitt kapital till den finansiella sektorn. Det har förorsakat bubblor. Men nu tycks till och med finansialiseringen stagnera.

• Världsbankens förre chefsekonom, Justin Lin från Kina, besökte nyligen Sverige. Han pekar ut dollarns ställning som världsvaluta, tillsammans den amerikanska krigspolitiken, som krisens orsaker. Hur ställer du dig till detta?
– Krigspolitiken är en av orsakerna, liksom också dollarns ställning. Tillväxten i Kina har varit möjlig på grund av USA:s starka efterfrågan, framför allt innan krisen. Kina har dragit fördel av den nuvarande valutaregimen och världsordningen.

– USA strävar efter att kontrollera oljan i mellanöstern och Persiska viken. Oljan köps och säljs i dollar. Mer och mer av produktionen förläggs utomlands. Militären säkrar företagens möjlighet att investera. Så länge USA lyckas med detta upprätthålls dess hegemoni.

• Går USA:s globala dominans mot ett slut? Kan vi på sikt vänta oss ett skifte av den globala maktbalansen?
– Tillsvidare fortsätter USA att agera som en global supermakt. Dollarns ställning är oskiljaktigt från detta. Det nya är att USA mer och mer försöker att samla de andra rika länderna, Europa och Japan, som ett block runt sig själv.
– När det gäller produktionen är frågan mer komplex. De flesta av de femhundra största privata företagen är placerade i de rika länderna. Men för dem spelar det ingen roll var produktionen sker så länge de kontrollerar profiterna och dess strategiska aspekter.

– Detta har gjort det möjligt för Kinas och Indiens ekonomier att växa, men inte på ett sätt som vore önskvärt. Men USA kommer aldrig att ge upp sin hegemoni frivilligt. Aldrig så länge landet är styrt av dess kapitalistklass.

– Tillsammans med den ekologiska frågan understryker allt detta vikten av en demokratisk och socialistisk revolution. De som idag styr USA kan ta oss till förödande krig, i värsta fall med kärnvapen. De gör allt för att säkra sin kontroll över strategiska delar av världen.

– Vi lever i en monopolkapitalistisk fas där världen blir mer och mer ojämlik. Kapitalismen producerar för profit, inte utifrån behov. Därför är marxismen civilisationens hopp. Vi behöver samhällsförändring men jag tror att ledarskapet måste komma från syd.