Kapitalismen i vägen för barncancermedicin

Publicerad 10 maj 2017
Profitintresset i läkemedelsindustrin går före utvecklingen av nödvändiga mediciner.
Profitintresset i läkemedelsindustrin går före utvecklingen av nödvändiga mediciner.

Läkemedelsjättarnas ovilja att satsa på forskning och produktion av barncancermediciner visar på nödvändigheten av att förstatliga läkemedelsindustrin.

Fakta och bakgrund
Barncancer
  • I Sverige drabbas omkring 300 barn av cancer varje år.
  • Det är den vanligaste dödsorsaken bland barn mellan ett och fjorton år.
  • De vanligaste cancerformerna hos barn är olika former av leukemi, hjärntumörer, lymfom (tumörsjukdomar i lymfsystemet), Wilms njurtumör, sarkom (cancer i skelett, brosk, bindväv med mera) och neuroblastom (tumörer i nervvävnad).
Läkemedelsindustrin
  • Enligt Lif finansieras cirka 68 procent av den medicinska forskningen i Sverige av privata intressen.
  • Världsmarknaden för mediciner beräknas vara värd 1600 miljarder US-dollar år 2020.
  • Enligt Aftonbladets granskning betalade läkemedelsindustrin ut 47 miljoner kronor till svenska läkare och vårdpersonal år 2015.
  • Ersättningen till olika hälso- och sjukvårdsorganisationer, i form av donationer och sponsoravtal, uppgick samma år till hela 124,2 miljoner kronor.

Det bästa för samhället – och den enda etiskt försvarbara lösningen – vore att nationalisera läkemedelsindustrin.

Barncancerfonden meddelar att forskningen kring nya mediciner för behandling av barncancer har stagnerat. Även om många nya cancermediciner har kommit de senaste åren så är de skräddarsydda för äldre patienter och verkar mot cancertyper som i huvudsak vuxna drabbas av.

Den största orsaken är att det helt enkelt inte är lönsamt att utveckla cancermediciner för barn. Marknaden är för liten och vinstutsikterna därmed för små för att läkemedelsjättarna ska rikta resurser till att framställa nya mediciner.

Kerstin Sollerbrant, forskningschef på barncancerfonden, föreslår att EU skulle kunna tvinga läkemedelsbolagen att tänka mer på barnen när de utvecklar sina mediciner. Hon tillägger dock att Barncancerfonden ändå tror att man inte bara kan ”arbeta med piska på läkemedelsbolagen” och menar att alla måste inse att företagen behöver ekonomiska incitament.

Med denna bisats slår hon, om än omedvetet, huvudet på spiken.

Framställning av läkemedel är en särskilt illa lämpad verksamhet för privata företag, då det i många fall är produkter som människor är helt beroende av för sin överlevnad. Sådan verksamhet kräver en typ av planering som är oförenlig med den kapitalistiska kvartalsekonomin, där snabba vinster prioriteras.

Och vinsterna skyddas med alla tänkbara oetiska och olagliga metoder. Läkemedelsjättarna fifflar med patent för att hålla läkemedel som skulle kunna göra stor nytta borta från marknaden (ur ett globalt perspektiv missgynnas till exempel läkemedel mot fattiga länders folksjukdomar), undviker att producera läkemedel som inte är lönsamma, trots att det finns ett behov av att göra dessa tillgängliga – som i fallet barncancermediciner – och mutar läkare och annan vårdpersonal för att rekommendera just deras produkter.

Läkemedelsindustrins kunder är till stora delar offentligt finansierade vårdinrättningar, vilket bäddar för korruption. Till exempel avslöjade Aftonbladet tidigare i vår att läkemedelsbolagen betalade ut enorma summor till läkare och forskare för att skriva rapporter som visar positiva resultat för deras läkemedel.

Det bästa för samhället – och den enda etiskt försvarbara lösningen – vore att nationalisera läkemedelsindustrin.

När apoteken förstatligades skedde det tack vare en stark opinion mot privata vinstintressen i läkemedelshanteringen, där bland annat Neurosedynskandalen 1961 spelade stor roll. Med 68-vänsterrörelsen som blåslampa genomförde den socialdemokratiska regeringen förstatligandet under åren 1969-1970.

Detta skedde utan större motstånd från kapitalet – Svenska arbetsgivarföreningen, Svenskt Näringslivs föregångare, tycktes acceptera reformen, då den inte hotade tillverkningsindustrin och kapitalets dåvarande ”huvudverksamheter”. Från apoteks-ägarna kom inte heller några klagomål – överenskommelsen blev till och med en ekonomisk vinning för dem.

Apoteken placerades i anslutning till sjukhusen och de framväxande vårdcentralerna. Den offentligägda vårdkedjan hade varit komplett om inte läkemedelsindustrin förblivit orörd – trots programmatiska krav på förstatligande av denna, för samhället viktiga, verksamhet gick inte Socialdemokraterna hela vägen.

Apoteksmonopolet avskaffades 2009 under regeringen Reinfeldt, vilket fick allvarliga konsekvenser för såväl läkemedelspriserna som tillgängligheten och sortimentet. De nyöppnade privata apoteken plockade förstås russinen ur kakan och struntade i folkhälsoarbetet.

Avregleringen, som satte försäljningen i fokus, gjorde också att läkemedelsbolagen nu, på forskningens bekostnad, satsar mer och mer på marknadsföring av sina receptfria produkter, vilket bland annat lett till överkonsumtion av receptfria läkemedel. Nettoomsättningen på dessa har gått upp med 5,4 procent bara de tre senaste åren.

Åren före och efter avregleringen försvann även delar av den inhemska läkemedelstillverkningen eller köptes upp av internationella läkemedelsjättar.

Till följd av detta upphörde Sverige till exempel att vara självförsörjande på flera typer av vaccin, vilket blev tydligt under svininfluensan 2009. Vaccinet Pandemrix köptes då in av brittiska Glaxosmithkline och visade sig senare orsaka narkolepsi.

Även primärvården drabbades av den nyliberala doktrinen. De privata vårdcentraler som ploppade upp som svampar mellan 2006-2014 fungerar likadant som de privata apoteken – de tar hand om de ”lönsamma” patienterna medan det offentliga får det tunga vårdansvaret.

Marknadens lag, att inte tillverka produkter eller erbjuda tjänster som inte lönar sig (trots att de är nödvändiga), kan inte kringgås, utan måste avlägsnas. Vården, apoteken och läkemedelsindustrin är verksamhetsområden som inte ska drivas i privat regi.