Hoppa till huvudinnehåll
Av

LO lovar låga löner

LO:s rapport inför kongressen 2016 efterlyser miljardsatsningar på offentlig verksamhet och full sysselsättning. Men villkoret är att lönerna hålls nere så att företagens vinster blir fortsatt höga.


LO:s projekt ”Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik” har resulterat i en 428 sidor lång rapport med titeln ”Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner” som släpptes i början av juni.

Uppdraget från kongressen 2012 var att ta fram diskussionsunderlag för en bred diskussion inom fackföreningsrörelsen inför kongressen 2016, med syfte att ”modernisera den solidariska lönepolitiken med särskilt fokus på ojämlik lönespridning, jämställda löner, löneglidning och internationell konkurrenskraft”.

Rapporten förordar vad man kallar en kickstart av ekonomin med investeringar i bostadsbyggande, infrastruktur, skola och omsorg på mellan 60 och 120 miljarder kronor.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har känt av att det blåser keynesianska vindar bland ekonomer och han vädrar morgonluft för en aktivare reformpolitik.

– Nu pratar också Världsbanken, OECD, IMF och många andra om att investeringar i stället för besparingar är vägen ut ur krisen, säger han till tidningen LO-Aktuellt och fortsätter:

– Sverige har en av de starkaste ekonomierna i Europa och kan därför absolut göra stora investeringar.

Vidare förordar rapporten att a-kassan höjs och sätter som mål att få ner arbetslösheten till mellan 2 och 4 procent.

Offentliga investeringar på upp till 120 miljarder kronor är visserligen välkomna men det finns förstås en hake. I stil med Marlon Brando i Gudfadern säger Karl-Petter Thorwaldsson till LO-tidningen:

– Vårt löfte om att hålla lönebildningen i schack är ett erbjudande som regeringen inte kan avvisa.

I Industriavtalet som först undertecknades 1997 och förnyades 2011 är arbetsköparnas organisationer och facken inom industrin överens om att industrilönerna ska vara normen i avtalsrörelserna. Inga fackförbund ska förhandla sig till större procentuella löneökningar än vad IF Metall först fått till stånd i sina förhandlingar med arbetsköparna.

Nu vill LO ha arbetsgivarorganisationerna Svenskt näringsliv och Sveriges kommuner och landsting, SKL, till hjälp att kontrollera att inga fackförbund bryter mot denna gyllene regel.

Ingen grupp ska kunna ”ta för sig lite extra i hopp om att det inte ska märkas”, som LO-tidningen skriver.

Det är den här kontrollen av arbetarlönerna som framhålls som det mest centrala för att skapa full sysselsättning.

– Vi vet att detta är en känslig fråga, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson i LO-tidningen. Men vår trovärdighet står och faller med att kunna kontrollera löneökningstakten oavsett konjunktur.

Om det är LO:s trovärdighet gentemot sina medlemmar eller mot arbetsköparna och de borgerliga ledarsidorna han menar får läsaren själv bedöma.

I rapporten fastslår författarna att i lågkonjunktur ska reallöneökningarna hålla samma takt som ökningen av det ekonomiska välståndet, den så kallade produktivitetsutvecklingen.

Men löneökningarna får inte hota Riksbankens inflationsmål som enligt socialdemokratisk politik är viktigare än sysselsättningen sedan tidigt 1990-tal.

I högkonjunktur är det sedan fackets uppgift att se till att lönerna inte ökar för mycket och hotar de svenska företagens internationella konkurrenskraft, vilket i sin tur skulle göra att företagen investerar mindre och produktiviteten sjunker.

Resonemanget är allmänt vedertaget bland många tongivande ekonomer men håller trots allt inte för en närmare granskning.

Som journalisten Erik Sandberg visar i sin bok Lönesänkarna – som också finns som dokumentärfilm med samma titel – har reallöneökningarna legat långt efter produktivitetsökningen ända sedan 1976.

Med andra ord betyder det att allt mindre av landets inkomstökning går till löner, och allt mer går till vinster åt kapitalisterna.

När Svenskt näringsliv och även LO använder de senaste årens reallöneökningar som argument för att löneökningarna måste hållas nere låter de bli att nämna att vinsterna ökar i snabbare takt.

Detta trots att det sedan 1980-talet förts en politik i Sverige för att hålla lönerna låga och vinsterna höga.

Av Socialdemokraterna bland annat genom devalvering och skattesänkningar, av alliansregeringen genom jobbskatteavdrag, och av fackföreningsrörelsen genom Industriavtalet.

Det finns flera skäl till att de tillbakahållna löneökningarna inte har blivit till investeringar i ny produktion och fler jobb.

En ökande del av vinsterna betalas ut till aktieägarna istället för att återinvesteras i företagen och förs ut ur landet till olika skatteparadis eller går till finansiell spekulation. Kapitalismen finansialiseras.

Det är inte heller bara i Sverige som man håller nere lönerna för att vinsterna ska bli större. Sedan andra halvan av 1970-talet har löneandelen av inkomsterna sjunkit i stora delar av den industrialiserade världen och då också i merparten av de länder Sverige exporterar till. Konkurrensfördelen för svenska kapitalister går om intet.

Trots att de senaste decennierna alltså bevisat motsatsen, går LO fortfarande på linjen att låga löner i förlängningen gynnar arbetarklassen. LO:s ekonomer köper helt Svenskt näringslivs prat om att det finns ett begränsat löneutrymme, och att de olika fackförbunden får slåss inbördes om fördelningen.

Offentliga investeringar på 120 miljarder i all ära, men när villkoren är att arbetarklassen ska hålla igen på lönekraven är det dags att dra öronen åt sig.
Fakta

LO lovar låga löner

LO:s Kongressrapport 2016
Ekonomisk politik • Ökade statsbidrag till kommunerna för att möta behoven i välfärden. • Nyinvesteringarna i trafikinfrastrukturen bör höjas med 1 procent av BNP och drift och underhåll med 0,1-0,2 procent av BNP. Ökade investeringar i bostadsbyggande samt snabbare byggprocess och större rörlighet på bostadsmarknaden. • Mer resurser till skolan, utbyggd vuxenutbildning och bättre bemanning i förskolan. Arbetsmarknad • Bättre omställning, kompetensutveckling och jobbmatchning för arbetslösa. • Fler ska omfattas av arbetslöshetsförsäkringen och ersättningarna ska höjas. • LO ska hålla nere löneökningarna för att säkra svenska företags konkurrenskraft. • LO, Svenskt näringsliv och SKL ska gemensamt kontrollera att inga löneökningar utöver de centrala avtalen – så kallad löneglidning – sker.