Nyliberal politik bakom skandalen i Vattenfall

Redan i februari i år meddelade Vattenfall AB att 2.000 jobb försvinner därför att konkurrensen från förnybar energi blivit för stor. De nu beslutade nedskrivningarna av företagets värde ger röda siffror i bokslutet för andra kvartalet, förlusten skrivs till 25,9 miljarder kronor. Vattenfall ska spara 2,5 miljarder 2014 och ytterligare 2 miljarder året därpå. Dessutom delas Vattenfall i två bolag, ett för den svenska verksamheten och ett för den europeiska.

Så sent som i maj betalade Vattenfall in årets aktieutdelning på 5,8 miljarder till statskassan. Nu är det högst osäkert om Vattenfall kan ge en enda krona i utdelning till staten/skattebetalarna de närmaste åren. Risken är istället fler förlorade jobb, också i Sverige.

Nu pekas Vattenfalls förre vd Lars G Josefsson samt förre näringsministern Maud Olofsson ut som ansvariga bakom Vattenfalls köp av den nederländska gasjätten Neon. Så var moderate finansmarknadsministern Peter Norman snabbt framme och pekade med hela handen mot den numera politiskt döda centerpartisten Maud Olofsson. Men det ger långt från hela sanningen bakom skandalen.

I ett försök att rädda regeringens ansikte hävdade Peter Norman att Maud Olofsson gått bakom ryggen på de andra regeringspartierna och att hon ensam tillsammans med vd och ordförande i februari 2009 godkände Vattenfalls köp av Neon.

Men Peter Normans påstående är en blank lögn, vilket TV4 visade redan i mitten av februari i år då de grävde fram en mötes-promemoria från Näringsdepartementet den 12 februari 2009 där det står att departementet fått en återkoppling om köpet av Nuon från den politiska ledningen efter samtal mellan Maud Olofsson och det inre kabinettet, dvs allianspartiernas ledare.

Visst är Olofssons skuld stor, men hela högerregeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen var kollektivt ansvarig och väl medveten om att Vattenfalls köp av Neon var en osedvanligt usel affär. Också detta är belagt sedan tidigare då Svenska Dagbladet i en omfattande artikelserie med början 7 februari i år om affärerna kring Vattenfalls köp av Nuon kunde belägga att Maud Olofssons egna experter på Näringsdepartementet påtalat att prislappen på 97 miljarder kronor för Nuon var minst 30 miljarder kronor för högt. En annan departementspromemoria varnade för att det skulle ta minst ett decennium innan affären skulle nå upp till Vattenfalls avkastningskrav.

Ändå gav Maud Olofsson och den övriga regeringen klartecken för Vattenfall att genomföra den största kontantaffär som ett svenskt företag genomfört. Med ett förfärande affärsmässigt resultat hittills för ägarna, de svenska skattebetalarna. Nuon-afffären är den senaste i raden av misslyckade affärer från Vattenfall. Hittills har bara det köpet kostat varje svensk över 4.000 kronor. Kärnkraft, kolbrytning och kolkraftverk har orsakat Vattenfall mångmiljardförluster.

Totalt har de senaste fyra årens värden för 70 miljarder kronor utraderats i Vattenfalls utlandsverksamhet. Nuon står för ungefär hälften av nedskrivningarna.

När Vattenfall expanderade utomlands satsade företaget på miljöförstörande kol, gas och kärnkraft. De två helägda kärnkraftverken i Tyskland står avställda sedan 2009 och så lär det förbli, för i år konfirmerade Angela Merkels regering att kärnkraften i Tyskland ska vara helt utfasad inom 10 år. Den smutsiga kolkraften och gaskraften, som i början av 2000-talet gav stora vinster, har i den ekonomiska krisen och de därmed sjunkande energipriserna också blivit förlustaffärer.

Idag är 42 procent av Nuons anskaffningsvärde borta. Än värre är det med de två tyska kärn-kraftverken där 117 procent av värdet är borta. Avskrivningarna är alltså större än köpesumman, och ingen vet idag storleken på framtida avställnings- och saneringskostnader.

Köpet av Nuon är förresten ännu inte betalt, 1 juli 2015 ska Vattenfall enligt avtalet punga ut med cirka 15 miljarder kronor för resterande 21 procent av aktierna. Andra felsatsningar de senaste åren är det ännu inte färdigbyggda kolkraftverket Moorburg i tyska Hamburg. Ett rekorddyrt miljardfiasko som står för merparten av de 4,1 miljarder med vilket Vattenfall nu skriver ner sina tyska tillgångar. Detta sker alltså året innan kolkraftverket är färdigbyggt till en kostnad av 26 miljarder kronor. Med nuvarande elpris vet ingen om kraftverket någonsin kommer att tas i drift.

Ett annat exempel är det till en kostnad av 15 miljarder kronor just invigda gaseldade kraftverket Magnum i Eemshaven utanför Groningen i Nederländerna. Kraftverket har en produktionskapacitet på 1300 megawatt, lika mycket som en kärn-kraftsreaktor. Men idag har Nederländerna ett överskott på el och med nuvarande priser är kraftverket inte konkurrensdugligt. Bara veckor efter invigningen har verkets värde skrivits ned med närmare 5 miljarder kronor och två av tre turbiner har lagts i malpåse. Det är till och med osäkert om den tredje turbinen kommer att köras för fullt.

Politiskt är Nuonaffären, liksom Vattenfalls övriga satsningar i Europa på främst kol- och kärnkraft, ett resultat av den nyliberala flodvåg som sedan 1980-talet sköljt över Sverige och övriga Europa. Ansvaret för Vattenfalls agerande vilar tungt på riksdagspartierna, alliansen såväl som de rödgröna. De har på olika sätt deltagit i och berett vägen för Vattenfalls bolagisering under regeringen Bildt 1992 och sedan genomförde Göran Persson och näringsminister Björn Rosengren avregleringen av den svenska elmarknaden 1996, åtgärder som varit avgörande för den osunda spekulation i energiproduktion som Vattenfall AB bedrivit på senare år.

1998 avreglerades den tyska elmarknaden och redan året därpå köpte Vattenfall 25,1 procent av aktierna i energibolaget HEW i På några få år köpte Vattenfall energibolag i Polen och främst östra Tyskland och blev redan 2002 landets tredje största elleverantör.

Sedan rullade det på med köp av fler och fler utländska energibolag. Samtidigt steg elpriserna kraftigt, en fördubbling mellan 2001 och 2005. På fem år tjänade vattenfall ofattbara 53 miljarder kronor och 2005 utsågs vd Lars G Josefsson av Time Magazin till Time Euroopean Heroe och Angela Merkel utnämnde honom till klimatrådgivare.

Utsläppsrätterna var fortsatt billiga och elpriset fördubblades ännu en gång mellan 2005 och 2008. Dessa tre år går Vattenfall med ytterligare 80 miljarder kronor i vinst. 2001 tjänade vd Lars G Josefsson 4,6 miljoner kronor, 2009 året då Neon köptes, hade lönen stigit tilldrygt 12 miljoner. Under åren 2000-2010 plockade Lars G Josefsson ut över 82 miljoner kronor i ersättningar från Vattenfall.

Samtidigt börjar Vattenfall tyngas av de omfattande investeringarna och trots ökad omsättning sjunker vinsten. Lars G Josefssons lösning är att sälja det svenska elnätet för 50 miljarder kronor. Den politiskt känsliga planen läcker ut och Maud Olofsson tvingas agera. Lars G Josefsson får gå, med ett pensionsavtal som ger dryga 50 miljoner kronor. Han ersätts av nuvarande vd Øysten Løseth som halkat in i Vattenfall på ett bananskal. Løseth var nämligen vd för Neon när detta köptes av Vattenfall och hans roll i Vattenfalls skandalösa köp är inte klarlagt.

Vattenfalls beslut att dela företaget i två affärsområden tyder på att bolagsledning och styrelse förbereder en försäljning av den europeiska verksamheten. Vilket med all sannolikhet betyder nya förlustaffärer.

Politiskt finns det bara en acceptabel lösning och det är att återreglera Vattenfall som ett statligt verk med uppdrag att förse svenska folket med billig el. I svensk politik är det bara Kommunistiska Partiet som ställer detta krav.