Hoppa till huvudinnehåll
Av

Urspårat om feminism


För femton år sedan var Belinda Olsson en av vår generations unga arga feminister. Som redaktör för antologin Fittstim fick hon en plattform att bygga sin mediala karriär på och sedan dess har vi inte sett henne så värst mycket i kvinnokampen.

Nu vill Belinda Olsson undersöka hur feminismen mår och SVT gör tre timmar tv om hennes personliga funderingar. Belinda Olsson undrar om feminismen har spårat ur. Om den har blivit ego och självupptagen. Och som alla vet; som man ropar i media får man svar. I ”Fittstim – min kamp” besöker Belinda Olsson ett hen-dagis, hon badar topless i Malmö, träffar en barbröstad Femenaktivist och intervjuar en mamma som vägrar avslöja könet på sitt barn. Genom att välja de mest udda yttringarna av feministisk kamp får tittaren bekräftat att feminismen nog är lite tokig i alla fall.

Även om Olssons uppsåt att undersöka feminismen är ärligt menat, innebär programmets utformning att hon göder de fördomar om feminism som vi redan har mer än nog av. Feminister är kvinnor som hatar män, och inte rakar de sig under armarna heller.

Det ironiska är att Belinda Olsson kritiserar feminismen för att ha blivit ego och självcentrerad samtidigt som hennes eget program är bland det mest självupptagna som har visats i tv. När Belinda Olsson möter Gudrun Schyman får vi veta mycket om hur programledaren tänker och känner inför mötet, men väldigt lite om vad Schyman faktiskt har att säga om dagens feminism. När Belinda Olsson provar Malmökvinnornas nyvunna rätt att bada topless i det kommunala badhuset får vi veta hur Belinda Olsson känner när hon sitter halvnäck i polen, men inte så mycket om hur aktivisterna som drev fram beslutet resonerar. I bästa fall är det bara tramsigt, i sämsta fall en katastrof.

Belinda Olsson kallar sitt program för ”Min kamp” men det är ytterst oklart vad det är hon kämpar för. ”Hoppet är en rörelse för alla – från unga tjejer på skolgårdarna till lågavlönade kvinnor i vården”, står det i texten som presenterar programmet på SVT:s webbplats, men i tv-rutan levereras inga alternativ till den spektakulära och elitistiska feminism som kritiseras.

I ett läge när den framväxande högerextremismen är lika sexistisk som rasistisk och när public service saknar en bred och seriös bevakning av jämställdhetsfrågor är det synnerligen oansvarigt av SVT att angripa feministiska rörelser, oavsett vad vi tycker om hen-dagis och Femen. Det är inte rimligt att patriarkatet ska komma så lindrigt undan i ett samhällsprogram om kvinnokamp.

Belinda Olsson gör i första avsnittet av ”Fittstim – min kamp” en vällovlig ansats att närma sig den arbetarklass som är så främmande för journalistkåren. Hon pratar lön och arbetsvillkor med en undersköterska och när hon ska göra enkäter på stan väljer hon förortstorget istället för innerstaden.

Men mötet med arbetarkvinnorna vinklas på ett suspekt sätt. De blir beviset för att feminismen inte har någon relevans för vanliga människor och på Göran Hägglunds vis skapas en motsättning mellan feminismen och ”verklighetens folk”.

Det Belinda Olsson inte förstår är att bilden av feminismen som spektakulär och elitistisk är en bild skapad just i den mediebubbla där hon själv gör karriär. Parallellt med kvällstidningsvänliga bara bröstaktioner pågår en ständig kamp för kvinnors ekonomiska, sociala och sexuella rättigheter. Vi är många som deltar utan att vara särskilt spektakulära. Det är inte feminismen som har spårat ur utan medias bevakning av kvinnokampen.