Revanschen som uteblev

Presidentvalet i USA skulle bli den stora segern för alla kvinnor som siktar mot toppen. De kompetenta och driftiga kvinnorna som envist tar sig fram i gubbiga styrelserum och mansdominerade parlamentariska församlingar.

Hillary Clinton skulle bli kvinnan som krossade världens mest symbolladdade glastak. Det skulle bli den duktiga flickans revansch.

Istället vann knölen Trump. En vulgär machoman utan andra meriter än sina dollarmiljarder.

Birgitta Ohlssons feministiska karriärbiografi slutar i ett snopet nederlag: ”För miljoner duktiga flickor världen över känns det som att kastas tillbaka till barndomens skolgårdar, där vi hånats som plugghästar medan mobbaren triumferat.”

Birgitta Ohlsson företräder en världsåskådning, låt oss kalla den progressiv liberalism, som länge varit dominerande hos de politiker som åtagit sig att administrera västvärldens allt mer aggressiva kapitalism. Monopolisering, avreglering, industrinedläggelse, imperialistiska krig och finanskapitalets absurda makt över världsekonomin har glatt påskyndats av dessa liberaler som samtidigt talar om frihet och mänskliga rättigheter.

Den brutala kapitalismen förpackas i en glättig och progressiv yta av feminism, antirasism och hbtq-aktivism. Det spelar ingen roll att Hillary Clinton är storkapitalets krigshök. Så länge hon talar fint om kvinnor och minoriteter tillhör hon ”the good guys”.

Samtidigt leder hyckleriet till att många av den avreglerade kapitalismens förlorare upplever att feminism, multikultur och Pride är uttryck för just det ekonomiska system som har försämrat deras livsvillkor.

Hillary Clinton personifierade denna oheliga allians mellan progressiv yta och finanskapital, och det var därför hon förlorade. De självgoda liberalerna har själva krattat manegen för Trump i USA och Sverigedemokraterna här hemma.

Men detta gigantiska nederlag för den progressiva liberalismen föranleder inte någon självrannsakan hos Birgitta Ohlsson. I Duktiga flickors revansch fortsätter hon glatt att försvara det politiska och ekonomiska system som de senaste 30 åren har försämrat levnadsvillkoren för så många arbetande människor.

Ohlsson tror fortfarande på liberalismens löfte om att skötsamhet och hårt arbete lönar sig. Om duktiga flickor gör sina läxor och tänker smart kring sin framtid så väntar belöningen runt hörnet.

Med duktiga flickor menar Ohlsson naturligtvis inte de kvinnor som varje dag tar hand om de äldre eller fostrar förskolebarn. Hon menar inte heller kvinnor som lagar mat i skolkök, navigerar bussar i rusningstrafik eller balanserar tallrikar i en fullsatt restaurang.

Ohlssons bok handlar om kvinnor som likt hon själv vill nyttja sin briljans i de beslutande rummen, i chefsstolen, i topp-politiken. Hur samhället ska organiseras för de kvinnor som håller hjulen igång medan Ohlsson och hennes systrar jagar sina drömmar framgår inte. Eller hur arbetsvillkoren ser ut för den rut-arbetare som städar Ohlssons hem.

Grunden för Birgitta Ohlssons feminism stavas meritokrati (ett ord hon upprepar in absurdum i sin bok), det vill säga idén att begåvning, utbildning och prestation ska vara avgörande för den som klättrar uppåt i samhället. Målet för feminismen är att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att ta sig in i klassamhällets maktcentrum.

Det handlar om att krossa glastak och om att klättra i hierarkin istället för att ifrågasätta själva hierarkin. En feminism som naturligtvis passar som hand i handske med liberaliseringen av kapitalismen och växande klassklyftor.

Det är alltså inte jämlikhet och bättre levnadsvillkor för alla som är det viktiga, utan att möjligheterna ligger öppna för de särskilt begåvade. Klassresan är central och Birgitta Ohlsson vill gärna framställa sin egen karriär som en klassresa, samtidigt som hon berättar om sin stabila medelklassuppväxt med peppande och pushande föräldrar.

För alla som vet det minsta om hur klassamhället fungerar är det uppenbart att Birgitta Ohlsson inte blev en av Sveriges yngsta ministrar genom tiderna endast tack vare begåvning och flit.

Ohlsson bortser bland annat ifrån att hon och hennes generationskamrater är barn av den statliga enhetsskolan där bostadsområde och föräldrarnas ekonomi spelade betydligt mindre roll för elevernas möjligheter att odla sina talanger. Idag är det uppenbart att barn får olika förutsättningar redan från första klass.

Skolan är för övrigt ett område där den liberala paradoxen blir särskilt tydlig. Den som verkligen tror att meritokrati är framtiden måste också vara för en skola där alla elever får samma chans att utveckla sina färdigheter.

Birgitta Ohlsson erkänner visserligen den ojämlika svenska skolan som ett problem. Men eftersom den liberala friheten i första hand är valfrihet genom plånboken landar hon i att det fria skolvalet ändå är det mest rättvisa. Då har alla begåvade elever samma möjlighet att söka sig till en bättre skola. Utbildning är ett redskap för individens klassresa, inte en rättighet för alla.

Duktiga flickors revansch är på många sätt ett manifest över en tid som inte längre är. Med valet av Trump i USA och britternas utträde ur EU har folket sagt att de inte längre tror på liberalernas löfte om att den fria marknaden är frihet för de som arbetar. Folk är trötta på att se sina egna livsvillkor stadigt försämras samtidigt som politiker som Birgitta Ohlsson talar beskäftigt om anständiga värderingar.

Ohlsson beskriver den liberala kapitalismen som ett ständigt segertåg. Hon jämför sin mormors levnadsstandard med sin egen. Beskriver hur döttrarna ”vadar i leksaker” och åker på regelbundna utlandssemestrar. Helt blind för att det faktiskt var arbetarrörelsen som stod för de förbättringar som grundlade hennes mammas klassresa och att väldigt många människor i Sverige idag helt måste avstå från semester, just på grund av kapitalismens frihet.

Ur den aspekten är Birgitta Ohlssons bok intressant läsning. Eftersom hon avslöjar hur aningslösa liberalerna faktiskt är där uppe i sina fläckfria höginkomstbubblor. När hon till och med dammar av partikollegan och före detta finansministern Anne Wibbles gamla ordination om en årslön på banken som en feministisk strategi slår hon in den sista spiken i kistan.

Den duktiga flickan förlorade och den liberala feminismen är död. Men framtiden väntar för alla arbetande kvinnor som upptäcker kraften i att vara olydiga i grupp.