Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vänsterpartiet lånar av KD?

Anhörigdagar är en individualistisk lösning på ett samhällsproblem, och är en allt annat än progressiv familjepolitik.


Ett vänsterparti som siktar på parlamentariskt inflytande i ett politiskt system som syftar till att administrera kapitalismen gör klokt i att gå varsamt fram. De reformförslag man lägger fram måste låta lagom radikala utan att på allvar utmana makten och ägandet.

Vänsterpartiets förslag är ofta vettiga i all sin harmlöshet, som det om gratis medicin till barn som blev verklighet för två år sedan. Allt som kan ge arbetande människor lite mer utrymme och trygghet i vardagen är bra, även om den ekonomiska eliten knappast darrar i sina bolagsrum.

Vänsterpartiets plan för socialismen verkar vara att omfördela en hundralapp i taget, alla lika omständligt förhandlade med regeringen.

Inför årets budgetförhandlingar kräver Vänsterpartiet följaktligen höjt underhållsstöd för ensamstående föräldrar, höjd garantipension med två hundra kronor och gratis läkemedel för alla över 80 år. Gott så.

Men utöver detta vill Vänsterpartiet också införa så kallade anhörigdagar med ersättning från Försäkringskassan för den som följer med sina åldrande föräldrar på läkarbesök eller tar hand om dem efter en operation. Ersättningssystemet skulle påminna om det vid tillfällig föräldrapenning vid vård av sjukt barn (vab).

”Man vill finnas där för sin mamma eller pappa, precis som de har funnits för en, när man själv var barn”, säger Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson till Sveriges Radio.

Här verkar Vänsterpartiet helt ha övergett idén om progressiv förändring i det lilla till förmån för kristdemokratisk familjepolitik.

Ska omsorgen om våra äldre verkligen bygga på blodsband? Sedan när är det en socialistisk vision att låsa in människor som är släkt med varandra i ekonomiska beroendeförhållanden?

Vad med alla vuxna barn som inte tycker om sina föräldrar, eller bor hundra mil bort? Vad med alla äldre som inte har några vuxna barn?

Ulla Andersson presenterar reformen som en lösning på ett kvinnoproblem, eftersom det oftast är de vuxna döttrarna som fixar och donar för sina föräldrar. Och det är ju sant. Men med anhörigdagarna skulle kvinnorollen cementeras ytterligare. Den omsorg som borde utföras i offentlig regi flyttas över på kvinnor som återigen måste avstå lön för att ta hand om familjemedlemmar.

Anhörigdagar är en individualistisk lösning på ett samhällsproblem, om än finansierad av staten. Skattepengarna borde istället gå till utbyggd hemtjänst så att alla, oavsett familjerelationer, kan få sällskap till läkaren och slipper vara ensamma efter en svår operation.

För den som av kärlek och omtanke vill få möjlighet att hjälpa sina egna föräldrar med praktiska ting är sex timmars arbetsdag med bibehållen lön det progressiva kravet.

Grunden är att kvinnor ska ha mer betalt för det omsorgsarbete vi utför, inte mindre.