Vi får aldrig slå oss till ro

Vid årsskiftet är det 40 år sedan kvinnor i Sverige fick den lagliga rätten att oavsett skäl avbryta en graviditet. Lagändringen var en av 1900-talets stora milstolpar i kvinnokampen och är fortfarande en av jämställdhetens viktigaste grundförutsättningar.

Att kvinnan själv ska få bestämma om och när det är dags att bli mamma kan idag synas okontroversiellt. Men aborträttens principiella aspekter fungerar fortfarande som en blixtbelysning av både klassamhället och patriarkatet.

Vi vet att arbetarkvinnor i länder där abort är förbjudet riskerar sina liv i händerna på klåpare och att illegala aborter globalt sett är en av de vanligaste orsakerna till unga kvinnors död. Överklassens kvinnor, med ekonomiska medel att resa utomlands eller betala för ett säkrare ingrepp, drabbas inte lika hårt av förbud.

De illegala aborterna är ett globalt folkhälsoproblem av gigantiska mått och en central klassfråga. När kvinnor dör av dåligt utförda aborter eller i komplicerade förlossningar trasas familjer sönder och fattigdomen ökar.

Att förneka kvinnan rätten att själv bestämma över sin kropp handlar ytterst om kontroll, om att knyta kvinnan till det reproduktiva arbetet och förvägra henne rätten till samhälls- och yrkesliv på lika villkor.

Men rätten att själv bestämma måste vara absolut. Först då har vi nått fram. I vår del av världen är det idag helt oproblematiskt för en kvinna att nöja sig med ett eller två barn, men de kvinnor som väljer att inte bli mammor alls råkar fortfarande ut för omgivningens kritiska blick.

Och i vårt grannland Finland är aborträtten kopplad till ålder. De kvinnor som befinner sig i lämplig mammaålder, 17-40 år, har inte fri abort. Bakom denna absurda lagtext döljer sig en djupt konservativ världsbild där kvinnans samhälleliga uppgift främst är att föda och fostra nästa generation.

När den fria aborten i Sverige nu fyller 40 år kan den tyckas helt etablerad. Det råder bred politisk enighet i frågan och organisationer som Ja till livet gör inte mycket väsen av sig i offentligheten.

Samtidigt växer med SD:s framgångar de konservativa strömningarna i samhället. I den viktiga diskussionen om rasismen är det lätt att glömma bort kvinnohatet i den fascistiska traditionen. När maskerade män förra söndagen attackerade RFSU:s och tidskriften Ottars aborträttsfestival i Stockholm med en rökbomb står gärningsmännen med all sannolikhet att finna i högerextrema kretsar.

Attacken mot festivalen är ett exempel på politiskt våld mot aborträttsförsvarare som vi i Sverige har varit förskonade från, men är i många andra länder i västvärlden vardagsmat.

Rökbomben i Stockholm är en uppmaning till oss alla att inte slå oss till ro. Inga strider är under kapitalismen för evigt vunna. Och då är det viktigt att framhålla aborträttens principiella aspekter, att rätten till självbestämmande måste vara absolut. Ett foster är inte ett barn, utan en del av kvinnans kropp. Punkt.

Vi måste också göra upp med den vanligt förekommande föreställningen att en abort är bland det jobbigaste en kvinna kan genomlida. Att det alltid är ett trauma. Samtidigt som det talas väldigt tyst om de hälsorisker en kvinna tar, både fysiskt och psykiskt, varje gång hon fullföljer en graviditet.

Och varför ses det som ett självändamål att minska antalet tonårsaborter? Ska vi inte se det som en seger att våra unga får lov att vara unga innan de måste ta ansvar för en kommande generation?