Otillräckligt klimatmöte – De nödvändiga förändringarna måste komma underifrån

Mötet öppnas mot en allvarlig bakgrund. SMHI rapporterar att koldioxidhalten i atmosfären ökar oroväckande snabbt. Med det följer stigande temperaturer och andra förändringar i klimatet. Påverkan på både samhälle och naturmiljö är vad som väntar.

WMO, World Meteorological Organization, slår fast att mängden växthusgaser i atmosfären var rekordstor år 2014. WMO:s sammanställning visar att de höga halterna av koldioxid fortsätter att öka i ungefär samma takt som de senaste tio åren och ingen avmattning kan skönjas. Sammanställningen från WMO innebär ett starkt budskap till världens klimatförhandlare som nu samlas i Paris.

Målet för det stundande klimatmötet är att hitta en bindande överenskommelse som ska förhindra att den globala uppvärmningen överskrider två grader. Alla länder har uppmanats att lämna in sina klimatlöften om hur mycket just de ska sänka sina utsläpp av växthusgaser de kommande 15 åren. Sammanställningen av dessa löften är hittills inte särskilt lovande.

År 1990 var de globala utsläppen av växthusgaser 33 miljarder ton. Idag ligger de över 50 miljarder ton. För att klara tvågradersmålet, som av många anses för högt, måste utsläppen ner till under 40 miljarder ton. Med de löften de olika länderna lämnat in inför klimatkonferensen är utsläppsnivån istället på väg mot 60 miljarder ton! Det skulle innebära en temperaturhöjning på 3,5 grader.

För att förstå ländernas ovilja eller oförmåga till radikala utsläppsminskningar måste vi se hur sådana minskningar skulle påverka ekonomin. Även om oljepriset idag är lågt har de fossila bränslena varit och är fortfarande en källa till enorma profiter. Kontrollen av oljan är också en viktig del i den globala maktkampen.

Man kan utifrån mediarapporter lätt få intrycket att vi närmar oss ett fossilfritt samhälle. Men trots vindkraftverk och solceller så är i själva verket den globala ekonomin fortfarande mycket beroende av kol, olja och naturgas.

För det första kommer en stor del av världens elektricitet från kolkraftverk. Hela 55 procent av världens kolproduktion används för produktion av el. Många nya kolkraftverk är under uppförande och trots att förbränning av kol är en betydande orsak till koldioxidutsläpp ökar användningen av kol. Ökningen förväntas dessutom fortsätta. De största kolfyndigheterna finns i USA, Ryssland, Kina, Australien, Indien och Sydafrika och flera av dessa länder är beroende av kolkraften för sin energiförsörjning.

För det andra så är råvaruutvinning, produktion och inte minst distribution beroende av olja. I stort sett alla transporter hålls igång av fossila bränslen: fartyg, flygplan, långtradare, diesellok, bussar och världens miljarder personbilar drivs alla, med mycket få undantag, av oljeprodukter. Transporterna är avgörande för världshandeln och är viktigare än någonsin eftersom man inom produktion och handel oftast inte har några lager. Ständiga, ofta dagliga leveranser krävs för att produktion och handel ska fungera.

Åkeribranschens gamla slogan ”utan bilen stannar Sverige” är tyvärr alltför sann och påståendet gäller hela världen. Som om inte detta vore nog så skapar själva produktionsprocessen vid framställning av stål och betong mycket stora utsläpp av koldioxid.

För det tredje är jordens livsmedelsförsörjning mycket oljeberoende. Först för alla de transporter som krävs. Men också för att hålla igång traktorer och andra jordbruksmaskiner som behövs för att plöja, harva, så och skörda. Dessutom behövs olja för att framställa konstgödsel och bekämpningsmedel. Som jordbruket idag ser ut skulle världen mycket snart drabbas av svält utan tillgång på olja.

För det fjärde hålls världens alla krig igång med hjälp av olja. Krigsmaskinerierna runt om i världen är fullständigt motoriserade och beroende av tillförsel av fossila bränslen. Allt från gigantiska hangarfartyg ner till minsta lilla jeep drivs av olja. Utan olja kan man idag inte föra krig. Vilken stormakt vill avsäga sig den möjligheten?

En radikal minskning av koldioxidutsläppen skulle i grunden ändra förutsättningen för den globala marknadsekonomin som bygger på konkurrens och tillväxt i en ändlig värld där ingen stormakt vill begränsa sina möjligheter. En värld som istället behöver samarbete och rättvis fördelning av de resurser som finns.

Den globala uppvärmningen är en av vår tids ödesfrågor. Forskarvärlden har länge varnat för konsekvenserna, ändå fortsätter mängden koldioxid i jordens atmosfär att öka. Kunskapen finns men förutsättningarna för ett bindande avtal som på allvar begränsar utsläppen är små.

Oavsett hur ett eventuellt avtal kommer att utformas kan vi inte ha några stora förhoppningar om att nödvändiga förändringar ska komma från världens ledande politiker. Hoppet står till förändring underifrån.