Historia värd att bevara?

När eftermiddagssolen över Göteborg under vackra vårdagar börjar sänka sig mot västerhavet skickar den sina fortfarande starka strålar över Älvsborgsbrons mäktiga spann mot stadens centrum. Där fångas de upp av de orangemålade kranarna på det som en gång var Götaverkens varv.

En syn som minner om forna dar då tre varv översållade med kranar låg sida vid sida öster om Älvsborgsbron och det fjärde västerut vid Arendal. En verksamhet som var navet i den ekonomiska, politiska och fackliga utveckling som gjorde Göteborg till Sveriges främsta och mest radikala arbetarstad.

Själv blev undertecknad i augusti 1975 en i detta kollektiv av 15000 arbetare och tjänstemän när jag som nyutbildad verktygsslipare steg in genom varvsgrindarna till ett säkert framtidsjobb. Varven hade alltid funnits och skulle för alltid bestå.

Granne med slipavdelningen låg driften. Bland många yrkeskategorier här fanns travers- och kransmörjare. En handfull viga män, yngre mest, som hela dagarna gick runt enligt ett schema och smorde kranar och traverser i hundratal. Ett fritt yrke, utan klåfingriga förmän. Men jag som var bunden vid maskinerna inne i verkstaden avundades dem inte.

Bara tanken på att krypa ut i fackverket på de största kranarna för att hitta smörjnipplarna längst fram där vajern med kroken löper var för mig svindlande nog. Att i verkligheten krypa genom det glesa fackverket och se älvens mörka vatten kanske femtio meter ner var fullständigt otänkbart.

Nu är båtbyggandet i Göteborg historia. Det sänktes av starka kommersiella krafter som sökte än större profiter. På storvarvet Eriksberg har bostadsrättsägarna ersatt varvsarbetarna.

För de flesta bland varvets nya ”besättning” är båtbyggandet lika främmande som den kamp som varvsarbetarna för bara kring 30 år sedan förde för att bevara varven. En strid ledd av Kommunisterna i konflikt med stadens ekonomiska, politiska och fackliga etablissemang.

Under ett par decennier har ändå yrkes-kunnandet levt vidare i liten skala genom reparationsverksamhet. Men trots att Göteborg hyser Skandinaviens största hamn så vände redarna Cityvarvet ryggen.
Förra året stängdes verksamheten. Nu ska hela rasket bort och kranarna ska rivas.

Då blir det liv i luckan bland etablissemanget. Kranarna måste räddas. Anförd av en av stadens kulturkändisar, Ingvar Oldsberg, har en insamling dragits igång för att bevara kranarna. Aktionen är underblåst av Göteborgs-Posten vars liberala redaktion alltid försvarat varvsslakten.

Kranbevararna är en illuster skara. Som Stena, vars rederi bidragit till att sänka Cityvarvet, och byggkapitalisten Ola Serneke som i varvsnedläggningens spår skär guld genom byggande på Hisingen. För att inte tala om Volvo som underblåste varvsslakten i syfte att säkra billig arbetskraft till sina fabriker.

Alla vill de i någon mer eller mindre missriktad nostalgisk ambition bevara ett av stadens landmärken. Men arbetarna i allmänhet, och varvsarbetarna i synnerhet, dem skiter de i.

Bland vanligt folk och inte minst gamla varvsarbetare lär många ge blanka fan i hur kranauktionen faller ut. Vad nytta med att bevara några kranar som bara kostar underhåll och pengar? Bättre då att förbättra sjukvård och skola.

Så tänkte jag först. Men med en allt mer gnagande känsla av att fastna i kulturförakt, i ringaktning av en arbetarhistoria jag själv varit en del av. Mest i ambitionen att få distans till det reaktionära nyliberala samhällsprojektet.

Men vad händer om arbetarna i gemen börjar tänka så? Blir historielösa? Hur ska då kommande generationer kunna dra nödvändiga slutsatser i syfte att åstadkomma varaktig förändring? Nog finns det både anledning och resurser för att i samhällets regi vårda symboler som kan sätta ljuset på arbetarnas historia.

Nyckeln till framtiden finns i insikten att pengarna helt enkelt skramlar i fel fickor. Insikten om att ägande ger makt.