Hoppa till huvudinnehåll
Av

Elitlöpare stöder Fredsloppet och Palestina

När löpare i alla åldrar på lördag samlas till 31:a Fredsloppet i Slottskogen i Göteborg finns en segrare i Finnkampen på startlinjen. Genom sin seger på 10.000 meter bidrog Mikael Ekvall högst påtagligt till den svenska lagsegern i herrkampen.


Proletären har träffat Mikael Ekvall och hans träningskamrat Mustafa Mohamed som båda satsar hårt på maraton. Det blev ett samtal om Fredsloppet och internationell solidaritet, de två löparprofilernas satsning på toppidrott, problemen med doping men också om ungdoms- och breddidrott.

– En av de första tävlingarna jag sprang var faktiskt Fredsloppet. Det var 1995 och mamma som skulle springa bad att jag skulle följa med. Jag fortsatte springa och märkte att jag hade talang och var uthållig. Som tur var så var jag inte så talangfull i fotboll.

Långdistanslöparen Mustafa Mohamed som har svenskt rekord på 3000 meter hinder och som deltagit i två Olympiska spel känner starkt för breddidrott och då inte minst för Fredsloppet. Tyvärr kan han till skillnad från träningskamraten Mikael Ekvall inte delta i årets lopp. Båda löparproffsen gör en hårdsatsning på maraton.

– Jag springer Fredsloppet för att jag är politiskt medveten och vill visa min solidaritet med Palestina, säger Mikael Ekvall.

– När jag sprang var det i solidaritet med Befrielserörelsen ANC i Sydafrika. Oavsett var man står politiskt så är det viktigt att stötta sina medmänniskor, framhåller Mustafa Mohamed.

– Tänk att kunna springa för en bättre värld, för freden, Fredsloppets slogan är viktig, inflikar Mikael Ekvall.

– Israel drar åt fel håll. Det är David mot Goliat. Så länge Israel har USA och EU i ryggen så lär det inte bli någon större skillnad, säger Mustafa Mohamed.

Vi träffar de båda löparna efter ett lättare träningspass i Skatås, Göteborgs stads förnämliga motionscentrum invid Delsjöterrängen där breddidrott samsas med elit, motionärer med svenska mästare. Efter fotografering i träningsspåret slår vi oss ner i foajén för ett samtal i Fredsloppets anda om idrott och samhälle.

• Ni är båda framgångsrika löpare. Vad är ert bästa idrottsminne?

– Det är nog mitt svenska rekord på halvmaran i Köpenhamn förra året, säger Mikael Ekvall utan betänketid. Sedan har jag deltagit i VM och EM, mästerskapen är höjdpunkter. Finnkampen tycker jag är särskilt rolig för här handlar det mer om laget. En kul avslutning på säsongen.

– Roligaste loppet var när jag slog det svenska rekordet på 3000 meter hinder. Jag hade en god känsla under loppet och såg mellantiderna, men när jag gick i mål fattade jag ändå inte att det blev så bra, säger Mustafa Mohamed. Resultatmässigt är det 4:e platsen i VM på 3000 m hinder. Jag har inte spurten men att satsa och bli fyra efter tre kenyaner är något särskilt.

• Är inte löpningen väldigt individuell, du är ju helt ensam mot klockan?

– Men vi har ju träningskompisar och så åker vi på läger tillsammans vilket är sammansvetsande, menar Mustafa Mohamed.

– Bakom mig finns ett team, tränare, sjukgymnast, träningskompisar som gläds med den som det går bra för, påpekar Mikael Ekvall.

• Ni gör båda en satsning på maraton, löpning 4,2 mil, som väl är något av det mest krävande inom friidrotten.

Båda håller med om att maraton är något speciellt, som det krävs rutin för att ge sig i kast med.

– Men det är inte bara distansen som avgör. På 1500 meter måste du gå ut hårt med en gång och faktiskt är smärtan intensivare på 10.000 meter.

– För mig är maran avslappnande. Här gäller mest det att inte tänka en massa utan att ha tålamod vilket jag inte hade i ungdomen, förklarar Mikael Ekvall som är 26 år.

– Tro inte att det är roligt varje träningspass, säger den tio år äldre Mustafa Mohamed. Men löpningen måste ske med ett leende och det är gott att bli trött. Jag satsar tre år till mot EM 2018.

• Hur är livet som professionell idrottare?

– Folk tror att man tjänar massa pengar och lever gott. Men det är ingen lyx, snarare ett hårt liv. Som att träna i Kenya och äta ugali, en tjock majsgröt, varje kväll och sedan i säng efter en kall dusch, berättar Mustafa Mohamed.

– Åtta till fem-jobb får vänta tills karriären är över. I den här branschen får man inte tänka på pengar, säger Mikael Ekvall. Det simpla livet ger en god känsla. Bättre att springa ut en gång till istället för att sitta kvar i soffan.

De båda anser också att det ges för lite resurser till elitsatsning i Sverige. De skulle behövas mer statliga bidrag, inte för att de vill bli rika utan för att orka med satsningen. Som i England där idrottare kan få lön av staten på 1200 pund i månaden.

– Jag har haft tur att få sponsorer tidigt i karriären, säger Mustafa Mohamed.

• Hur stort är problemet med dopning?

– Visst finns det i långdistanslöpning. Särskilt EPO, bloddopning i smådoser, menar Mikael Ekvall.

Bland topp hundra i maraton kommer 95 procent från Kenya och Etiopien och några från Eritrea.

– Det är inte så att mina konkurrenter på startlinjen är testade lika mycket, menar Mustafa Mohamed.

Svårigheten att spåra EPO och de stora prispengarna gör att det är svårt att bli kvitt dopning. Vinnaren i Stockholm maraton får 50000 kronor, mer än fyra årslöner i Kenya där medellönen är 900 kronor i månaden. Den som vinner kan köpa sig ett hus, en gård och skicka sina barn till skolan.

• Vad ger ni för råd till alla ungdomar som springer Fredsloppet och som drömmer om en idrottskarriär?

– För det första att du ska ägna dig åt det du tycker är kul. Fotboll, löpning, pingis det spelar ingen roll, säger Mustafa Mohamed. För det andra ska du ha tålamod. Det krävs många års hård träning. Själv har jag tränat hårt i 20 år.

– Viktigast är att njuta av livet och gemenskapen i träning och tävling, anser Mikael Ekvall. Det värsta jag vet är föräldrar som tvingar sina barn att idrotta,

– Glöm inte spontanidrotten. Den är viktig! Utöver lagträning spelade jag själv fotboll varje dag.