Proletären i Fredriksberg – Arbetarperspektiv på glesbygden

Det har redan varit mörkt en bra stund när tåget rullar in på Ludvika järnvägsstation. På stationen möter slaktaren och kommunisten Karl Gustav Nilsson upp, för att köra de sex milen västerut till den gamla bruks-orten Fredriksberg.

– Ska man göra ett lite kortfattat svep så börjar historien om Fredriksberg runt år 1600, när bygden började befolkas av finnar som blev skattebefriade om de flyttade hit, berättar Karl Gustav Nilsson.

– Sen på 17-, 1800-talet kom järnbruken, och svedjefinnarna blev kolare och järnbruksarbetare. Under den här perioden flyttade också många valloner från Belgien och Frankrike hit.

I slutet av 1800-talet sjöng järnbruksperioden i Bergslagen på sista versen, och skogs-industrin tog över med en sulfitfabrik som kom att kompletteras med sulfatmassefabrik, och så småningom blev det ett fullskaligt pappersbruk.

Tiden efter andra världskriget blev något av en industriell guldålder för Fredriksberg, precis som för många bygder i Sverige. Medan stora delar av Europa låg i ruiner kunde den svenska industrin köra på för fullt, och Fredriksbergs pappersbruk var inget undantag. Som mest hade Fredriksberg 2000 invånare under den här tiden.

Men högkonjunkturen började ebba ut redan under 60-talet, och det lilla pappersbruket hade låg prioritet hos ägarna Billerud AB, som 1957 köpt upp ägarna Helleforskoncernen.

Sysselsättningen sjönk, och i början av 70-talet lades bruket ner, järnvägsspåren bröts upp och Säfsnäs kommun, där Fredriksberg var huvudort, slogs ihop med Grangärde och Ludvika till Ludvika kommun.

– Nuförtiden är det Säfsen som är största arbetsgivaren, berättar Karl Gustav Nilsson och syftar på turistanläggningen Säfsen Resort, som är den fjärde största turistanläggningen i Dalarna med 150 anställda under högsäsongen.

– Det var kommunen som öppnade skidanläggningen, och LO tog över på 80-talet. Sen konstaterade vd:n att det inte gick att göra vinst på verksamheten. Han fick LO att sälja skiten till honom, och nu har den en omsättning på 70-80 miljoner.

Karl Gustav Nilsson är född och uppvuxen i Fredriksberg, men flyttade därifrån när han började gymnasiet i Ludvika. Efter att ha varit arbetslös i ett år fick han jobb på ett litet slakteri i Norberg, där han fortfarande arbetar.

– Jag började som tarmrensare. Då tar man hand om våmmen, tömmer den på innehåll och sköljer. Där var jag i ett år, och sen började jag i slakten.

I slaktarens arbete ingår att först bedöva djuret med ett skott i huvudet som krossar hjärnan, för att sedan hänga upp djuret och avbloda det genom ett snitt i halsen.

– Det är avblodningen som dödar djuret. Man ska få ut allt blodet ur kroppen, för annars blir köttet förstört.

Slakteriet Karl Gustav Nilsson arbetar på är ett av Sveriges äldsta, och antalet anställda ligger på 4-8 personer beroende på säsong.

– Vi slaktar väl en 3000 djur per år, så det är ju ingenting i jämförelse med de stora slakterierna. Det finns i princip inga små slakterier längre, de flesta har lagt ner. Men jag skulle inte vilja jobba i ett stort monsterslakteri.

En stor del av arbetet består i att köra och hämta djur i Avesta, Hedemora, men ibland så högt upp som i Östersund, och så långt ner som i Västergötland.

– Det finns knappt några djur längre, konstaterar Karl Gustav Nilsson. Blir det krig, så svälter vi ihjäl. Sverige har nästan ingen egen produktion.

Till en början bodde Karl Gustav Nilsson tillsammans med några polska arbetare som jobbade på slakteriet, men numera bor han i en etta i Ludvika och kör de dryga fem milen till jobbet varje dag.

– Nu är vi i nazismens högborg, utbrister Karl Gustav Nilsson plötsligt. Här i Sunnansjö bor Emil Hagberg från Svenska Motståndsrörelsen. Där nere i Saxdalen bor Pär Öberg, och Klas Lund bor på en gård i Hörken mellan Ställdalen och Grängesberg.

Emil Hagberg dömdes till åtta månaders fängelse för våldsamt upplopp efter attacken mot en antinazistisk manifestation i Kärrtorp i december förra året. Dråpdömde Klas Lund är ledare för Svenska Motståndsrörelsen (SMR), och på 90-talet för organisationen Vitt Ariskt Motstånd (VAM).

Pär Öberg tillhör det ledande skiktet inom SMR, men sitter i kommunfullmäktige i Ludvika efter att ha kuppats in på ett SD-mandat. Sverigedemokraternas lista var öppen, och det räckte att 18 personer skrev Öbergs namn på deras valsedlar för att han skulle komma in.

I januari 2012 misshandlades en vänsterpartist av nazister från SMR, men i övrigt har kommunisterna i Ludvika inte märkt mycket av dem.

– Deras aktivitet är i princip obetydlig, berättar Karl Gustav Nilsson. De har haft ett torgmöte som lockade 200 motdemonstranter, men i övrigt håller de sig inom sin krets om 10-15 personer. Här inne på idrottsplatsen hade de ett träningsläger där de lekte krig och gruppheilade.

I valet till kommunfullmäktige i Ludvika fick Kommunistiska Partiet 1,08 procent av rösterna. I valkretsen Fredriksberg lades 8,89 procent av rösterna på Kommunistiska Partiet, som då blev tredje största partiet sett till antal röster.

– Fyra röster till, och vi hade varit näst störst, konstaterar Karl Gustav Nilsson.

Fredriksberg är ett traditionellt rött fäste, och Socialdemokraterna har totalt dominerat den parlamentariska politiken.

– Traditionellt har sossarna legat på 75-80 procent av rösterna här och i de andra liknande arbetarområdena i kommunen, berättar Karl Gustav Nilsson. Men folk känner sig svikna av sossarna.

Sedan pappersbruket lades ner har man med statliga subventioner skapat en rad ersättningsindustrier, men ingen av dem har blivit långvariga. Sedan 2009 är landstingets tvätteri förlagt i byn.

– Fredriksberg är en av alla döende bruksorter som finns i landet. Välfärden försämras, och folk här känner att de raderas ut, säger Karl Gustav Nilsson, och menar att situationen inte är helt olik den i städernas förorter.

­– Men här på landet finns en mer gammeldags svensk arbetarklass. Folk som jobbat med skogen, och har traditionella vänstervärderingar. De skulle aldrig rösta på Moderaterna, och Vänsterpartiet är för flummigt.

I Ludvika kommun ligger Sverigedemokraterna kring 13 procent, men i byarna på landsbygden har de på vissa håll uppemot 28 procent. I Fredriksberg har de dock inte gjort några större valframgångar.

– Vi kommunister har ju visat på ett riktigt arbetaralternativ till sossarna, spekulerar Karl Gustav Nilsson. Vi finns här i byn, och bjuder ett alternativ till uppgivenheten. Då finns det inte plats för Sverigedemokraterna.

Bilfärden börjar närma sig sitt slut, men tar först en liten omväg längs grusvägarna till det gamla pappersbrukets röda tegelbyggnader. Byggnaderna står tomma sedan 1986, och sedan 1994 har de heller ingen juridisk ägare.

På senare år har brukets byggnader därför blivit ett hett utflyktsmål för ”urban explorers”. Urban exploring, eller ruinturism, är en rörelse vars utövare reser runt och utforskar övergivna byggnader.

– Kommunen tar prover i marken och vattnet varje år, och värdena är väl sådär, berättar Karl Gustav Nilsson. De har sagt länge att de ska sanera området, men det blir liksom aldrig av.

Bilen stannar till slut i Fredriksbergs centrum, som egentligen bara består av en obemannad bensinmack, en Icabutik, en pizzeria och ett kafé.

– Säger man centrum här i byn, så menar man den här refugen, säger Karl Gustav Nilsson och skrattar.