Hoppa till huvudinnehåll
Av

Växande militärallians som kränker folkrätten

Nato (North Atlantic Treaty Organization) grundades i april 1949 för att försvara kapitalistiska intressen i Europa och USA mot det kommunistiska ”hotet från Öst”. Avtalet undertecknades i Washington av utrikesministrar från tolv länder.


Efter Sovjetunionens seger över Hitler-tyskland och nazismen spred en oro bland makthavare och kapitalister i väst om att inflytande skulle gå förlorad i och med ökat stöd för kommunismen efter Andra världskriget.

Inledningsvis tog Nato rollen som en politisk förening. Men Koreakriget och kalla kriget skärpte motsättningarna mot Sovjetunionen vilket gjorde Nato till en militärpakt.

För att stävja upprustningen i Väst begärde Sovjetunionen 1954 att bli medlem i Nato, men fick nej. Året efter blev Västtyskland medlem i Nato och som motvikt mot ett allt militärt starkare Nato bildade Sovjetunionen Warszawapakten med åtta medlemsstater.

Efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall upplöstes så Warszawapakten formellt den 1 juli 1991. Fram till dess var Nato ett kollektivt försvar riktat mot Sovjetunionen och Warszawapakten. När östblocket rasade uttrycktes det stora förhoppningar om att även Nato skulle upplösas.

Men så blev det icke. I stället började Nato expandera och ta in tidigare öststater, till och med före detta Sovjetrepubliker som Estland och Litauen. Efter att Albanien och Kroatien gick med 2009 har i dag Nato 28 medlemmar.

Under 90-talet förvandlades Nato från en ”försvarsorganisation” riktad mot öststatskommunismen till att bli en militärallians med angreppskrig som medel för politiska syften globalt.

Den nya inriktningen prövades i praktiken första gången 1999 när Nato anföll Serbien utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Ett brott mot FN-stadgans förbud om att starta krig, vilket är det allra värsta brottet mot mänskligheten och folkrätten, enligt den internationella rättsordning som utgår från Nürnbergprinciperna.

Nato har sedan på olika sätt hjälpt USA i angreppskriget på Afghanistan 2001 och inbördeskriget i Libyen 2011, där även Sverige deltog med Jas-plan (i operation Unified Protector) som ett icke Nato-land.

Nato anser sig ha rätt att på eget bevåg tolka vilka konflikter som kräver militära ingripanden i det ena eller det andra landet, oavsett om det finns ett FN-mandat eller inte för krigsoperationer. Folkrätten så som den tolkas ställer sig Nato över i de flesta fallen när konflikter uppstår globalt.

I dag är kärnan i Natos verksamhet den kollektiva försvarsförpliktelsen, det vill säga att alliansens medlemmar förbinder sig att försvara varandra mot angrepp utifrån. Vilket innebär att all militäralliansens kan dras med i ett krig genom en enskild medlemsstats agerande.

Ett anfall på ett Natoland förpliktigar gemensamt försvar och framställs som självförsvar, så som USA har gjort för att rättfärdiga sina angrepp på både Irak och Afghanistan.

Nato styrs i praktiken av USA, såväl politiskt som genom anpassning och integrering med den amerikanska krigsmakten. Av världens totala militära utgifter står Nato för mer än 70 procent, varav USA ensam för 50 procent, och Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien för ungefär 15 procent tillsammans.
Fakta

Växande militärallians som kränker folkrätten

Växande krigsallians
  • Ursprungliga medlemmar i Nato 1949:
  • Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien, USA
  • Tillkomna medlemmar efter 1949 och före Berlinmurens fall 1989:
  • Grekland (1952), Spanien (1982), Turkiet (1952), Västtyskland (1955)
  • Nya Nato-medlemmar efter Berlinmurens fall 1989:
  • Albanien (2009), Bulgarien (2004), Estland (2004), Kroatien (2009), Lettland (2004), Litauen (2004), Polen (1999), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Tjeckien (1999), Tyskland (1990), Ungern (1999).