Dr Etzlers magiska medicin

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler är fascinerad av Fredrik Reinfeldt och framförallt av hans före detta spinndoktor Per Schlingmann, som anses vara arkitekten bakom det illusionsnummer som kallas ”de nya moderaterna”.

Om detta trolleritrick har Etzler skrivit en hel bok – ”Reinfeldteffekten” (Karnevals förlag) – som alls inte är oäven. Men så här dagarna efter Vänsterpartiets kongress är det inte boken som intresserar oss, utan fascinationen. För visst kan man ana ett stänk av ”schlingmannism” i den magiska medicin som dr Etztler skrivit ut för Vänsterpartiet.

Bakom det Etzler kallar ”reinfeldteffekten” ligger en målmedveten strategi. Den moderata politiken skulle förpackas i en mer tilltalande form och angreppspunkter minimeras. Därför döptes skattesänknings-politiken om till ”arbetslinjen” och privatiseringar till ”valfrihet”.

Samtidigt skulle gammal unken högerretorik rensas ut, så plötsligt utfärdade ledande moderater kärleksförklaringar till såväl kollektivavtal som välfärdsstat och programmakarna skrev ogenerat om den egna partihistorien med kampen för allmän rösträtt och kampen mot apartheid som moderata profilfrågor, en historierevisionism som föll mindre väl ut.

Men även solen har sina fläckar. I det stora hela lyckades firma Reinfeldt & Schlingmann med sitt illusionsnummer, åtminstone för stunden. Samma gamla högerpolitik gavs en ny och mer tilltalande förpackning, fick ett nytt varumärke, om ni så vill. För i grunden handlar ”schlingmannismen” om marknadsföring. Politik skall säljas på väljarmarknaden, som en vara, inte företräda idéer eller så kallade särintressen.

Detta innebär inte att politik upphört att vara förhållandet mellan klasserna, bara att detta förhållande skall döljas för väljare som förvandlats till konsumenter. Inte undra på då att överklassens parti numera annonserar sig som arbetarparti. Det är mer säljande.

Till denna summariska sammanfattning skall läggas att politikens kommersialisering också innefattar företagsorganisation. PR-byråernas utlåtanden och opinionsundersökningarnas resultat blir viktigare än partimedlemmarnas åsikter. Säljcheferna vet bäst.

Vad har detta med Vänsterpartiet att göra? Parallellen kan synas mer än lovligt långsökt, men visst finns beröringspunkter. Som när Jonas Sjöstedt och Aron Etzler så idogt slåss för en enda valvinnande fråga, den praktsäljande ”vinsterna i välfärden”.

Visst är vinstfrågan viktig, men ett parti som ännu kallar sig socialistiskt borde väl ha lite mer att uppmärksamma och gå till val på.

Likheterna finns också i det som skall styras undan, som anklagelserna om ekonomisk ansvarslöshet. Sjöstedt missar inte ett tillfälle att bedyra att Vänsterpartiet tar ansvar för såväl kapitalismen som för den offentliga ekonomin och Etzler gör vad han kan för att smussla undan allt som kan skada denna kamrersmässiga image. Så ville partistyrelsen gömma undan kravet på sex timmars arbetsdag i lådan för olämpligt valuppförande, för att bara ta ett exempel.

I denna fråga gav kongressen Etzler pisk, men han är nog lika glad för det, då partistyrelsen gavs mandat att fastställa valplattformen. Så kan säljcheferna vårda varumärket utan inblandning från ansvarslösa medlemmar.

Visst är detta tillspetsat, men vet då att fler än vi anar ”schlingmannism” bakom Vänsterpartiets uppdykande som enfrågeparti.

”Ursprunget till denna snäva fokusering vid en enda fråga går att spåra till före-tagsvärlden och tanken om varumärkesbyggande”, skriver förre EU-parlamentarikern Jens Holm (V) i en debattartikel i Flamman inför kongressen. Holm värjer sig mot ensidigheten: ”Att gå upp med en procentenhet till priset av att vi lagt andra viktiga frågor åt sidan, det är det helt enkelt inte värt.”

Här någonstans finns pudelns kärna. När politik reduceras till en marknad för förmodade storsäljare finns ingen plats för idéer som går på tvärs mot det accepterade. Det idéparti som Vänsterpartiet säger sig vilja vara sjunger på sista versen.

På kongressens sista dag avslöjade kommunikationschefen Ted Bergdahl Vänsterpartiets valslogan: ”Inte till salu”.

”Det är en slogan som pekar rakt in i vår profilfråga”, sa Bergdahl, uppenbart mäkta stolt över sin och säljavdelningens kreativitet. Men visst hörs en falsk underton. Eftersom Vänsterpartiet i just detta val skamlöst marknadsanpassar sin politik.

Säljkonceptet kan säkert ge Vänsterpartiets framgång i valet. Men som strategi för vänsterpolitik är dr Etzlers medicin ett dödligt gift. Anpasslighet till det i val ”säljbara” förändrar inte samhället åt vänster, det gör bara mobilisering av kämpande människor.