Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

Arbetarrörelsen och våldet

Efter den senaste tidens mediedrev mot Kommunistiska Partiet och RKU, där frågan om våldet stod i centrum, kan det vara läge att påminna om den tidiga arbetarrörelsens inställning till politiskt våld.

Frågan om våld blir förenklad till dumhetens gräns och i liberalernas bild framställs vi som några blodtörstiga typer som vill halshugga överklassen. Denna form av fördummande propaganda har överklassen alltid använt mot vänstern.

Dessvärre sluter även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet upp i fy-körerna över att våga ta ord som våld och tvång i sin mun när man pratar om politisk kamp för socialism och arbetarpolitik. Det visar hur historielösa dagens politiker är.

Låt oss därför ta en kort historielektion. 1889 bildades ”det revolutionära socialdemokratiska arbetarepartiet som det politiska uttrycket för den egendomslösa, arbetande klassen”, som det hette i en resolution antagen av kongressen.

Inför den partibildande kongressen skickades en inbjudan ut till ”alla arbetarkorporationer, som erkänner det socialdemokratiska programmet” förutsatt att de ”står på klasskampens grund och vill vara med om att bilda ett svenskt socialdemokratiskt arbetarparti”.

Den framväxande arbetarrörelsen var spretig och innehöll en mängd olika riktningar och uppfattningar. Det var ingen rak väg till framgång, utan årtionden av framgångar och steg tillbaka. De liberala krafter man trodde sig besegrat på 1880-talet skulle komma att dyka upp inom den egna rörelsen. Men det avgörande var att den moderna arbetarrörelsen ställde sig på klasskampens grund och satte socialismen som sin politiska målsättning.

Från socialdemokratiskt håll hävdas att arbetarpartiet redan från början tog avstånd från våld. Det är inte sant. På Norrköpingskongressen 1891 gjorde partiet helt riktigt upp med anarkismens ”dynamitagitation”.

Men i kongressens uttalande fastslogs samtidigt att ”arbetarpartiet är ett revolutionärt parti” som inte utesluter ”möjligheten av att det organiserade våldet kan bli det lidande proletariatets slutliga förlossare” men att partiet ska pröva ”den allmänna rösträttens fredliga medel” och givetvis är mot ”våldshandlingar mot enskilda”.

På den tiden kunde arbetarrörelsens företrädare ännu hålla två bollar i luften. Å ena sidan vägra ta avstånd från våld i form av att med tvång tvinga igenom arbetarklassens förbättringar och störtandet av kapitalismen. Å andra sidan bekämpa anarkismens individuella terror som alltid spelar reaktionen i händerna, oavsett om det är dynamitkastare på 1800-talet eller gatstenskastare idag.

Kommunistiska Partiet och RKU liksom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har våra historiska rötter i kongresserna 1889 och 1891. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Men dessvärre lever vi fortfarande i ett kapitalistiskt klassamhälle och frågorna om hur arbetarnas intresse ska försvaras och stärkas för att inte tala om hur marknadsdiktaturens grepp ska brytas är till sitt innehåll samma idag som då även om formerna ser annorlunda ut.

Den allmänna rösträttens fredliga medel har inte visat sig räcka som kraft för en socialistisk samhällsförändring. Faktiskt inte ens till att försvara de framgångar som arbetarrörelsen tidigare vunnit.

Det gäller i Sverige, men det är ännu tydligare i södra Europa. Efter det portugisiska parlamentsvalet i höstas tillträdde en ny socialdemokratisk regering med stöd av bland annat kommunistpartiet. I sin budget bryter regeringen med den EU-beslutade åtstramnings- och privatiseringspolitiken. Sådant är inte tillåtet.

Därför har EU-kommissionen och den europeiska centralbanken ingripit och hotar med sanktioner – det vill säga en form av våld – för att tvinga den folkvalda regeringen att göra om sin budget. Portugal och den portugisiska arbetarklassen ska tvingas till samma förnedrande lydnad som tidigare Grekland.

Det är och har hela tiden varit syftet med EU. Genom att sluta sig samman i en union har storföretagen och överklassen i Europa skaffat sig ett ordentligt övertag i förhållande till arbetarklassen, folket och nationella regeringar.

Istället för att ansluta sig till högerns och liberalernas drev mot en vänster som vägrar infoga sig i den liberala åsiktskorridoren bör arbetarrörelsens partier återknyta till den klasskampstanke som är själva grunden för att arbetare ska gå samman.

Det är dags att diskutera om den taktiska resolutionen från Norrköpingskongressen 1891 bör omprövas och rivas upp. Självklart behövs rösträtt och parlamentariska framgångar, men det behövs framför allt en utomparlamentarisk kraft ute på arbetsplatser och i bostadsområden som med tvång – genom strejker, demonstrationer, konfiskationer, ockupationer och olika former av manifestationer – driver tillbaka näringslivet och högern.