Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

För fred, säkerhet och välfärd – säg nej till värdlandsavtalet

Därför säger Kommunisterna nej till värdlandsavtalet med Nato.


Den 25-26 maj ska Värdlandsavtalet eller Host Nation Support upp till beslut i riksdagen. Avtalet med Nato innebär ett avgörande steg i avskaffandet av den svenska neutraliteten och ytterligare ett steg mot att göra Sverige till ett Natoland under Washingtons befäl.

Samtidigt är okunskapen stor i Sverige om Värdlandsavtalet, Nato och vad som ligger bakom de ökade spänningarna i Europa. Det är en medvetet skapad okunskap genom överhetens försök att driva igenom avtalet under tystnad.

Värdlandsavtalet skrevs under av dåvarande ÖB Sverker Göransson vid Natos toppmöte strax innan riksdagsvalet 2014. Innan Göransson satte sin kråka under neutralitetens dödsdom hade frågan i princip inte diskuterats utanför maktens mest stängda korridorer.

Sverker Göransson har fått god betalning för denna drängtjänst åt Washington och den svenska Natolobbyn. Bara ett år efter att han lämnade jobbet som ÖB har han fått toppjobb åt Wallenbergarnas vapenkoncern för att kränga vapen och stärka banden till USA.

I korthet går avtalet ut på att göra Sverige till ett uppmarschområde för Nato med siktet riktat över Östersjön mot Ryssland. Det gör Östersjön till krigets och spänningarnas hav istället för som Olof Palmes mål om att det skulle vara fredens och nedrustningens hav.

Några konkreta konsekvenser är att:

• Natos kärnvapen kan placeras på svensk mark.
• Natos soldater och civilpersonal står över svensk lag och kan begå såväl mord som våldtäkter i vårt land utan att dömas.
• I en krigssituation (som alltid påstås stå mellan Natoländerna och Ryssland) så kommer Sveriges avlånga land att bli ett av de första slagfälten och våra möjligheter att stå utanför stormakternas krig blir omöjlig.

Värdlandsavtalet innebär med andra ord att osäkerheten för vårt land i både freds- och krigstid ökar markant. Den svenska makten bedriver ingen säkerhetspolitik, utan en osäkerhetspolitik. Istället för att Sverige ska vara en kraft för fred och avspänning är vi idag en aktiv kraft för uppskruvad krigsretorik och tilltagande spänning.

Det viktigaste är att Värdlandsavtalet är ett avgörande steg för att ta Sverige in i krigsalliansen Nato. Så fort avtalet är godkänt av riksdagen kommer kampanjen för ett regelrätt Natomedlemskap öka i styrka.

Först gör man Sverige till Natomedlemmar i praktiken, utan någon diskussion i samhället och utan att tillfråga svenska folket, sedan används smyganslutningen som argument för att ta det sista steget.

Vad är då Nato?

Nato bildades 1949. En USA-general vid denna tid förklarade syftet med Nato: ”keep the americans in, the germans down and the russians out”.

Motiveringen de kommande årtiondena för krigsalliansens existens var framförallt Sovjetunionen och det påstådda hotet från en sovjetisk attack mot västeuropa. Samtidigt ska man komma ihåg att Nato inte avfyrade ett enda skott och fällde inte en enda bomb, utöver krigsövningar, under hela kalla kriget.

Historien om dagens Natos började egentligen först på 1990-talet, efter sammanbrottet av det Sovjetblock som utgjorde Natos existensberättigande. När Sovjet och östblocket brakade samman stod frågan öppen, skulle Nato läggas ner eller ges en ny roll i det exceptionella läge som uppstod i världen med USA som ensam supermakt. 1992 fastslogs i Romförklaringen att Nato skulle fortsätta existera och dess nya roll i världen klarnade de kommande åren.

Det löfte som USA gett Sovjets sista generalsekreterare Gorbatjov 1990, att Nato inte skulle flytta sin gräns en tum längre än den tyska östgränsen om Sovjetunionen gick med på Tysklands enande, var snart glömt.

Eldprovet var på Balkan. Bill Clintons försvarsminister William Perry förklarade 1995 att syftet med Natos inblandning i krigen och uppstyckningen av Jugoslavien handlade om: ”Natos sammanhållning, Natos framtid och USA:s roll som Natos ledare”.

Två år senare 1997 genomförde Nato en krigsövning i Kazakstan, uppskattningsvis 2000 km öster om den tyska östgränsen. USA-generalen Sheehan som ledde övningen sade att syftet med övningen var att visa för världen att ”det finns inte en nation på jordens yta som vi inte kan nå”. Detta bekräftades 1999 i ett strategiskt dokument som fastslog att Nato skulle bli en global militär allians.

Därefter gick det i rasande takt. Mellan 1999 och 2004 anslöts Ungern, Polen, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Bulgarien och Rumänien.

2013 utgjorde Natos 28 medlemsländers militärbudgetar nästan 55 procent av världens totala militärutgifter – då ska påpekas att allierade som till exempel Israel och Saudiarabien inte är medlemmar i Nato men har enorma militärapparater. USA är dominanten vars militärbudget 2013 var mer än dubbelt så stor som de övriga 27 Natoländernas militärbudgetar tillsammans.

Intressantare än denna kortfattade historik är varför Nato finns. Svaret är uppenbart. Natos roll är att vara den militära skyddsvakten åt den världsordning som byggts upp de senaste 25 åren som bygger på västvärldens fullständiga dominans över jordklotet.

En ordning där hela världen underordnas ett allt mindre antal gigantiska storföretag och ett finanskapital som drivs av jakten på största möjliga vinster över hela klotet. I dagens värld står endast 500 företag för 40 procent av världens totala inkomster. Av de största företagen har den absoluta majoriteten sina huvudkontor i USA, EU och Japan.

Nato finns för att skydda dessa storföretags kontroll av råvaror, inte minst energi i form av olja och gas, samt deras till gång till arbetskraft och marknader.

Nato är med andra ord livvakt åt den världsordning som gör att 62 personer äger lika mycket som 3,5 miljarder människor och att den rikaste procenten av jordens befolkning äger lika mycket som resterande 99 procent.

Nu är det ju inte riktigt så här det brukar låta i den svenska debatten. Här utmålas istället Ryssland som den aggressiva parten som rustar militärt för att dominera sin omvärld.

Innan vi går in på det falska i denna världsbild och den dubbelmoral om genomsyrar den svenska överhetens Rysslandpolitik, så är det värt att försöka förstå hur Ryssland ser på det nuvarande läget.

Med fog känner sig Ryssland hotat av det som händer. Det var därför ryssarna satte stopp för Natos fortsatta expansion österut när Ukraina skulle Natoanslutas.

Som sagt lovades 1990 att Nato ”inte kommer att utvidgas en tum åt öster”. Nu står krigsalliansen vid Rysslands tröskel och det är Natoländerna närmast den ryska gränsen som rustar mest. Det är genom Ukrainas territorium som varje anfall mot Ryssland har skett sedan Napoleonkrigets dagar. Senast kostade det 20 miljoner döda sovjetmedborgare.

Oavsett vad man tycker om Putin och dagens ryska ledning så är deras rädsla befogad och förståelig. Tänk bara hur reaktionen hade blivit i Washington om Mexiko anslöts till en ryskledd militärallians och ryska kärnvapen placerades utmed USA:s södra gräns.

Sedan 1991 har målet för västvärldens Rysslandspolitik varit att förhindra att landet reser sig. Det har varit en del av den övergripande strategin som gällt för USA och Nato sedan kalla krigets slut 1991.

De strategiska målen har i huvudsak varit två. För det första att i möjligaste mån förhindra uppkomsten av rivaliserande makter – främst Ryssland och Kina. Och för det andra att i det vakuum som uppstod efter Sovjetunionens fall stärka sin närvaro i och tillgång till råvaror och arbetskraft i Centralasien, Mellanöstern och östra Europa.

Konsekvenserna av 25 års krig i Mellanöstern ser vi i dagens flyktingkris. Som Paul Craig Roberts, tidigare biträdande finansminister under Ronald Reagan, skrev förra hösten:

”Europeiska regeringar och deras ovetande befolkning bär själva ansvaret för flyktingproblemet. I 14 år har Europa stöttat Washingtons aggressiva militarism som har mördat och fördrivit miljoner människor som aldrig lyft ett finger mot Washington. Ödeläggelsen av hela länder som Irak, Libyen och Afghanistan – och nu Syrien och Jemen, och USA:s fortsatta slakt på pakistanier i nära samförstånd med en korrupt och förrädisk pakistansk regering, har skapat ett flyktingproblem som aningslösa européer har dragit på sig själv.”

Strategin att förhindra uppkomsten av länder som är starka nog att inte lyda under Washington har också stött på problem. Medan västvärlden lider under en långvarig ekonomisk kris har Ryssland kommit på fötter och viktigast av allt är den kinesiska kapitalismens framgångssaga.

Här har vi de viktigaste orsakerna till den ökande spänningen i vår del av världen.

Men innan vi går in på detta är det värt att påpeka vad spänningarna i förhållande till Ryssland inte beror på. Det handlar inte om demokratiska fri- och rättigheter som propagandan säger.

Kom ihåg Putins företrädare, västvärldens gullunge Boris Jeltsin som upplöste det ryska parlamentet, införde undantagslagar och använde militären till att slå ner demonstrationer och beskjuta det ryska parlamentet.

Trots detta hölls Jeltsin hela tiden under armarna av västvärldens ledare som inte hade några problem så länge de ryska makthavarna underordnade sig västvärldens diktat.

Ryssland är och har alltid varit ett problematiskt land när det gäller demokratiska frågor och arvet från tsarismen har präglat landets politiska system oavsett om det varit socialism eller kapitalism. 1990-talets samhälleliga förfall och förnedring har skapat en bördig rysk grogrund för både nationell revanschism och konservatism, då vanliga ryssars möjlighet till någon form av trygghet reducerades till religionen och familjen. Det finns därför ett ganska brett folkligt stöd för Putins konservatism och nationalism, som självgoda västerländska liberaler oavsett om dess betraktar sig som höger eller vänster verkar ha svårt att fatta.

Men hetsen mot Ryssland handlar alltså inte om hur den ryska härskande klassen och dess politiska språkrör Putin förhåller sig till homosexuella, hur västvänliga liberaler vid universiteten i storstäderna behandlas eller om hur Ryssland agerar mot sina grannländer.

Kom ihåg försvaret av Saudiarabien förra året. Samma ekonomiska och politiska elit i Sverige som högljutt försvarar handelssanktionerna mot Ryssland gick ut i högljutt försvar av den svenska handeln med Saudiarabien.

Att Saudiarabiens kungadiktatur stenar homosexuella, fängslar politiska motståndare och bombar sitt grannland Jemen är inga bekymmer för Wallenberg, Carl Bildt och resten av den hycklande borgerligheten.

Hetsen mot Ryssland handlar om att ryssarna vägrar att leva under Washingtons stövelklack och har mage att sätta käppar i hjulet för planerna att flytta fram Natos gränser så långt det bara är möjligt. Så enkelt är det.

Men de ökade spänningarna i Europa beror faktiskt inte i huvudsak på Ryssland.

En orsak till det spända läget på den europeiska kontinenten som kan tyckas motsägelsefull är att Europa inte längre är lika intressant för USA.

Washington inser att epicentrum för världskapitalismen inte längre är runt Atlanten utan runt Stilla Havet med Kina som huvudmotståndare.

I mars förra 2015 kom en rapport från The Council on Foreign Relations, en av de mäktigaste tankesmedjorna i USA som brukar kallas för Wall Streets egen tankesmedja. Rapporten heter ”Revising U.S. Grand Strategy Toward China”, det vill säga en översyn över USA:s övergripande strategi i förhållande till Kina.

Rapporten skriver om huvudstrategin som är att behålla ”USA:s position i toppen av den globala hierarkin” och hur Kina är den enda stormakt som har muskler nog att utmana USA:s position.

Strategin går i grova drag ut på:

• Att behålla greppet om gas och olja för att dels se till att USA:s allierade i Asien får tillgång till det och dels att begränsa Kinas tillgång.
• Att USA kraftigt måste öka sin militära rustning och framförallt placera lejonparten av sina militära muskler runt Kina.
• Att USA överlag måste bli tuffare i förhållande till Kina, inte minst vad gäller cyberkrigföring och spionage.
• Att rusta upp och knyta nya eller stärka gamla allianser i Asien och spela på och underblåsa de motsättningar som finns i området, det gäller motsättningen mellan Kina och Vietnam, mellan Nord- och Sydkorea och att få Japan att bryta med den pacifistiska hållning landet har haft sedan andra världskriget, vilket först och främst handlar om att stryka fredsklausulen i den japanska konstitutionen, artikel nio enligt vilken ”det japanska folket för all framtid avstå från krig som en suverän nationell rättighet och från hot om eller användandet av våld som ett sätt att lösa internationella dispyter.”

Så ser den övergripande strategin
ut vad gäller Asien, enligt Wall Streets egen tankesmedja. Konsekvenserna märks i ökade spänningar på den koreanska halvön, motsättningar i Sydkinesiska sjön och en växande reaktionär kampanj i Japan för en ändring i konstitutionen.

Inte så att allt dirigeras från Washington, men för att behålla greppet som dominerande stormakt gäller det att behärska konsten att spela på de motsättningar som finns, sätta strålkastarljuset på de frågor som gynnar den egna saken, spela på många hästar samtidigt och inte minst hålla på den gamla taktiken att härska genom att söndra.

USA:s strategiska omläggning bort från Atlanten mot Stilla Havet är inget okänt inom den svenska eliten. Förra sommaren kom svenska FOI – Totalförsvarets forskningsinstitut – med en rapport om USA:s strategiska omläggning. I rapporten framkommer att USA fram till 2020 ska omprioritera så att 60 procent av flottan och flygvapnet inriktas till Fjärran Östern.

Till den strategiska omläggningen kommer även att USA på grund av den ekonomiska krisen har svårt att upprätthålla sina höga militära utgifter.

Så vad har detta med Europa att göra?

På grund av den strategiska omläggningen och de ekonomiska problemen strävar USA efter att överföra kostnader på övriga Natoländer, utan att för den skull riskera att förlora varken det politiska eller ekonomiska inflytandet på den europeiska kontinenten.

Därför försöker man forcera igenom handelsavtalet TTIP, som ska se till att behålla det ekonomiska greppet.

Spänningarna i förhållande till Ryssland ser till att behålla det politiska greppet och fungerar samtidigt som motivation för krisdrabbade Natoländer i främst Östeuropa att rusta upp militärt, och därmed avlasta USA.

För att säkra denna omfördelning av rustningskostnader beslutade Nato häromåret att varje Natoland ska lägga minst två procent av BNP på militär rustning. Därför vill man även ansluta Sverige och Finland till Nato.

Frågorna hänger ihop och är delar av den strategiska om läggning som vi just nu befinner oss i och som enligt Washingtons planer ska vara färdig 2020. Den pådrivande kraften bakom de ökade spänningarna i Europa är med andra ord USA.

Dessvärre är Sverige en synnerligen aktiv och lydig kraft i detta arbete. Om den svenska utrikesministern heter Carl Bildt eller Margot Wallström verkar inte spela någon större roll. Det märktes i maj förra året när Wallström istället för att åka till Moskva och fira freden 1945 åkte till Moldavien för att planera för krigsrustning.

Resan genomfördes tillsammans med utrikesministern från Litauen, ett land som beslutat att fördubbla antalet yrkessoldater de kommande fem åren.

Moldavienbesöket var ett steg i skapandet av en USA-backad stridslinje från Östersjön ner till Svarta havet. Från de baltiska staterna över Polen, Ukraina och ner genom östra Europa till Natolandet Turkiet och ända bort till Georgien ska stridslinjen sträcka sig.

Sverige spelar en aktiv roll i detta och agerar på direkt order från Washington. Det är förklaringen till att Carl Bildt har fångats med sina fingrar i såväl ukrainska som georgiska syltburkar med korruptionsskandaler och vänskapsrelationer med fascister som följd. När det gäller denna politik traskar Wallström på i sin företrädares fotspår.

Natolobbyn är inte dumma. De vet att de inte kommer att lyckas med att göra svenska folket Natopositiva. De flesta människor anser att skattepengarna hellre ska läggas på en skola med lärarbrist eller en underbemannad vård än på ökade militära rustningar för att avlasta USA och underlätta för deras strategiska omläggning.

Därför är taktiken att tala tyst om Nato
och istället skrämma med den farliga ryssen. Om de lyckas ställa frågan så att den står mellan om Sverige ska bli ockuperat av Putin eller närma sig Nato, så är svaret givetvis det senare.

Problemet är att frågan inte står så. Frågan står om Sverige ska vara en kraft för fred eller för krig. Ska vi satsa på välfärd eller militarism. Ska vi stå upp för en självständig svensk utrikes- och säkerhetspolitik eller ska vi fortsätta vara en lydstat åt stormakter.

Värdlandsavtalet handlar om dessa frågor och alla som önskar fred, säkerhet, välfärd och som är mot de skriande orättvisorna i världen måste därför säga klart och tydligt nej till avtalet och försöket att i tysthet ansluta oss till Nato och spela med i den USA-ledda imperialistiska politiken.