Sossarna och makten

Inte minst diverse högerdebattörer talar ofta och gärna om 1900-talet som ett nästan oavbrutet socialdemokratiskt maktmonopol i staten. Det är sant såtillvida, att Socialdemokraterna satt i regering från 1932 till 1976 och därefter med kortare avbrott ända fram till 2006.

Ändå är påståendet om maktmonopolet en sanning med modifikation, givetvis för att sossarna inte på allvar utmanat den ekonomiska makten och därmed frivilligt underordnat sig kapitalets diktat. Men också för att S bara undantagsvis haft egen majoritet i riksdagen. Normaltillståndet har varit att sossarna regerat i samarbete med något borgerligt parti.

Vändpunkten kom efter det beryktade kosackvalet 1928, då sossar och kommunister gick till val under den gemensamma valbeteckningen ”Arbetarpartiet”, ett tilltag som högern framgångsrikt utnyttjade genom att slå ryska revolutionen i huvudet på vettskrämda sossar.

Kosackvalet ledde till en strategisk omprövning inom S. Partiet hade sedan länge övergått till en rent parlamentarisk taktik; det reformistiska projektet skulle förverkligas genom erövring av regeringsmakten, inte genom klasskamp. Men hur vinna riksdagsmajoritet i ett land där arbetarklassen ännu inte var i majoritet?

Slutsatsen blev att väljarbasen måste breddas genom en nedtoning av partiets klasskaraktär. Inför kommunvalet 1930 beslutade därför sossarnas partistyrelse att bryta samarbetet med kommunisterna, som då hade splittrats i två partier, och att byta valbeteckning till ”Socialdemokraterna”.

Detta beslut revs dock upp då det ryktades att Karl Kilboms nya parti stod i begrepp att ta över beteckningen ”Arbetarpartiet”. Men inriktningen fanns kvar. Väljarbasen skulle breddas till framförallt småbönderna, vilket i retoriken innebar att ”folket” i växande utsträckning fick ersätta ”arbetarklassen”, som i det ryktbara begreppet ”folkhemmet”. Samtidigt skulle greppet om arbetarklassen behållas genom försiktig reformpolitik och intensifierad kamp mot kommunisterna.

Den klassmässiga breddningen var nödvändig för ett parti med rent parlamentarisk inriktning, för ett valparti, och den har fortsatt sedan dess, på 1950-talet genom fokus på de grupper som i Sverige kallas ”tjänstemän” och idag genom inriktningen på den så kallade medelklassen. Medelklassfjäsket representerar alltså inget nytt, utan utgör en logisk konsekvens av den strategi för röstmaximering som S övergick till redan i slutet på 1920-talet.

Till den klassmässiga beskrivningen skall sedan tilläggas, att ett parti som tror sig om att kunna uppnå sina mål inom och genom den borgerliga staten inte kan utmana denna stats ekonomiska grundvalar, åtminstone inte omedelbart. Valstrategin krävde därför en övergripande kompromiss med den ekonomiska makten, med kapitalisterna, en kompromiss som i Sverige undertecknades genom Saltsjöbadsavtalet 1938. Denna del av historien lämnar vi dock åt sidan i denna artikel, vars avsikt är att ge en historisk bakgrund till decemberöverenskommelsen.

Den nya valtaktiken var framgångsrik såtillvida, att S gick fram i valet 1932. Men Per-Albin Hanssons första regering var i minoritet, också om man räknar in de kommunistiska ledamöterna i regeringsunderlaget; riksdagsmajoriteten var borgerlig. Dilemmat löstes genom den så kallade kohandeln; genom en uppgörelse med Bondeförbundet om bland annat tullskydd för svenska jordbruksprodukter (= högre livsmedelspriser). I sin tid representerar kohandeln en variant av decemberöverenskommelsen.

Strax före valet 1936 valde Per-Albin Hansson att avgå, av taktiska skäl, under två månader ersatt som statsminister av Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp. Efter valet i september återkom dock Hansson, nu i formell koalition med Bondeförbundet och med fyra bondeförbundare som ministrar. Den åtrådda regeringsmakten var säkrad.

Under andra världskriget ledde Per-Albin Hansson en samlingsregering med ministrar från samtliga borgerliga partier, av skäl som ligger utanför ämnet. Det skall dock påpekas att kommunisterna inte bara hölls utanför denna samling, utan att de också aktivt förföljdes under större delen av kriget. Den socialdemokratiska dörren åt höger har alltid varit öppen på vid gavel, men den åt vänster har sedan 1928 varit stängd och reglad.

Samlingsregeringen satt kvar till juli 1945 och efterträddes då av en ren S-regering. Men utan parlamentarisk majoritet, detta för att sossarna vägrade allt formellt samarbete med kommunisterna, som gjort ett rekordval 1944 (10,3 procent). Också efter valet 1948 kunde S regera med stöd av kommunisterna, som var bara alltför lydigt följsamma.

Men istället för att söka stöd för en vänsterpolitik orienterade sig S i vanlig ordning åt höger. I slutet av mandatperioden (1951) ombildade därför Tage Erlander sin regering för att åter gå i koalition med Bondeförbundet, nu lett av Gunnar Hedlund.

Koalitionsregeringen överlevde valet 1956, men bröt samman redan året därpå, detta som en direkt följd av folkomröstningen om allmän tilläggspension, ATP, där regeringspartierna befann sig på olika sidor. I striden om ATP bryter klasskampen in i riksdagspolitiken.

Arbetaropinionen för ATP var så stark att den inte gav utrymme för någon S-kompromiss med något borgerligt parti. Sossarna var tvungna att ta ATP-striden enbart med hjälp av kommunisterna. Varvid ATP ironiskt nog räddades av en folkpartistisk arbetare.

Riksdagsledamoten Ture Königsson från Göteborg lade ner sin röst när ATP-frågan avgjordes. Med motiveringen att han annars inte skulle kunna se sina arbetskamrater på Götaverken i ögonen. Den nedlagda rösten gav knappast möjliga majoritet för ATP.

Från 1957 till 1976 regerade S i ensamt majestät. Men egen majoritet hade partiet bara 1968 till 1970. Övriga perioder fick man förlita sig på stöd från det oberörbara SKP/VPK eller på överenskommelser med något eller några av de borgerliga partierna.

Riktigt besvärligt såg det ut att bli under den så kallade lotteririksdagen 1973-76, då blocken hade 175 mandat vardera och där lotten därför skulle avgöra frågor där blocken stod mot varandra. Det blev dock inte så många lottdragningar. Inför 95 procent av alla omröstningar gjorde sossarna upp med borgarna innan ledamöterna gick till votering.

Denna tid var klassamarbetets glansdagar. S-regeringen förhandlade alla sina avgörande beslut med ”arbetsmarknadens parter”, det vill säga med kapitalisterna, vilket marginaliserade riksdagsoppositionen. Högern kunde inte opponera mot det Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, redan skrivit under på. Det stärkte bilden av maktmonopolet.

Efter den borgerliga regeringsparentesen 1976-82 gick Sverige in i en ny tid. Det nyliberala systemskiftet hade inletts i Storbritannien och USA och det svenska monopolkapitalet krävde följsamhet.

Reformismens tid var förbi. Men inte socialdemokratins, som lydigt anpassade sig. Vi fick Kjell-Olof Feldt och den så kallade kanslihushögern.

Från 1982 och fram till 1991 fanns så kallad vänstermajoritet i riksdagen, det vill säga S och dåvarande VPK var större än det borgerliga blocket. Men den reglade dörren åt vänster var nu försedd med extra kätting. Ambitionen att avreglera Sverige i nyliberal riktning krävde samarbete högerut.

Det mesta kunde klubbas utan prut; högern hade inget att invända mot avskaffade kredit- och valutaregleringar. Men i mer eldfängda frågor gällde blocköverskridande samarbete, som vad gäller den djupt klassorättvisa skattereformen 1990-91, som lades fram av S och FP.

Efter återkomsten till regeringsmakten 1994 regerade Göran Persson först utan formaliserat samarbete högerut; det var Vänsterpartiet som agerade stödtrupp för den drakoniska nedskärningspolitiken i mitten av 1990-talet. Men efter valet 1998 trädde Centerpartiet in som formell samarbetspartner, inte som tidigare i koalition, men väl med Anders Ljunggren (C) fast stationerad på finansdepartementet.

I socialdemokratisk tradition har samarbeten högerut som synes varit mer regel än undantag, en bild som förstärks av alliansen mellan S och hela det borgerliga blocket i EU-frågan och inte minst av pensionsuppgörelsen 1998, där S förhandlade bort allt det som arbetarklassen vann genom ATP-striden på 1950-talet. Den uppgörelsen representerar sinnebilden för reformismens historiska bankrutt.

Ändå representerar decemberöverenskommelsen något nytt. Tidigare har S lyckats splittra det borgerliga blocket genom samarbete med enskilda borgerliga partier. Uppenbarligen hoppas Stefan Löfven på en favorit i repris, han är den borne samarbetsmannen, men så här långt har han inte lyckas splittra Alliansen.

Därför fick det bli en överenskommelse med Alliansen som helhet – men inte om politiska sakfrågor (även om några sådana samarbetsområden definieras i uppgörelsen), utan om regler för minoritetsstyre. Det är makten som står i centrum, inte politikens innehåll. Decemberöverenskommelsen handlar om maktdelning.

Med lite god vilja kan man säga att Per-Albin Hansson och hans generation såg regeringsmakten som det huvudsakliga medlet för att kunna genomföra en reformistisk politik till arbetarklassens fördel, i sin mer vildvuxna variant rentav en socialistisk politik. Den strategin är bevisligen en illusion.

Det ”socialdemokratiska århundradet” slöt i råkapitalism. Men man kan ända hysa viss sympati med den goda viljan. Dåtidens socialdemokrater ville något med regeringsmakten; den utgjorde medlet, inte målet.

För dagens socialdemokrater har medlet blivit målet. Regeringsmakten betyder allt och för att få behålla den är sossarna beredda att regera på borgarnas nåder. Politikens innehåll reduceras till knappt ingenting; allt är förhandlingsbart.

Processen har som synes varit lång och ur arbetarsynpunkt har den varit destruktiv. Själva utgångspunkten var som sagt att val och parlamentariskt inflytande fick ersätta klasskampen som drivkraft för förändring, något som efterhand har placerat arbetarklassen i politikens marginal. Arbetare är bara intressanta som väljare och knappt det. När val skall vinnas riktas allt ljus på så kallade marginalväljare.

Decemberöverenskommelsen förstärker arbetarklassen marginalisering. För om högeralliansen blir större än de rödgröna i valet 2018, så är en röst på Stefan Löfven en garant för fyra år av borgerligt minoritetsstyre. Inte undra på att den politiska apatin ökar och inte undra på att SD vädrar morgonluft.

För arbetarklassen finns bara en progressiv väg ut ur denna situation. Det gäller att formulera egna krav och att kämpa för dem, som under ATP-striden på 1950-talet. En passiv arbetarklass binder ris åt egen rygg.