Tågolyckan: Nyliberal trafikpolitik som spårat ur

11 november presenterade den borgerliga alliansen ett paket för utbyggd tunnelbana och nya bostäder i Stockholmsområdet. Kollektivtrafiksatsningen luktar valfläsk lång väg men beskedet är ändå välkommet i förhållande till de skriande behoven.

Stockholms handelskammare har länge bedrivit en kampanj för utbyggd tunnelbana och den rödgröna oppositionen har inte varit sena att haka på. Men infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd hann knappt twittra om de storstilade planerna innan verkligheten sa ifrån.

Redan dagen efter spårade ett godståg ur i järnvägstunneln under Söder i Stockholm. Ingen skadades, men olyckan var ändå tillräckligt allvarlig för att såväl pendel- som fjärrtågstrafiken skulle kollapsa i flera dagar. Hundratusentals resenärer har kommit för sent till sina jobb.

Olyckan är fortfarande under utredning. Men oavsett konkret orsak är det alarmerande tillbudet en varningssignal om grundläggande systemfel i regeringens nyliberala trafikpolitik. År av marknadsanpassning och besparingar har fått hela kollektivtrafiken att spåra ur.

Det aktuella olyckståget kördes av det statliga företaget Green Cargo AB som bildades i samband med SJ:s bolagisering 2001. Green Cargo är en entreprenör som verkar utifrån samma vinstmaximeringsprinciper som vilket privat företag som helst.

Godstågstrafiken avreglerades redan 1995. I Green Cargos vitbok Skapa framtid från 2011 målas bilden av strålande affärsmöjligheter. Sedan millennieskiftet har person- och gods-transporterna ökat med 65 respektive 25 procent. Men:

”Samtidigt har antalet anställda i sektorn minskat med mer än 40 procent, vilket gör att branschen kan uppvisa en svårslagen produktivitetsutveckling.”

Green Cargo började gå med vinst 2004. Men efter att den kapitalistiska krisen slog till 2008 har tongångarna inte varit lika ljusa. Företagets volymer och omsättning har minskat med 20 procent. I ett pressmeddelande från 25 oktober i år, två veckor innan tågolyckan, står det:

”Green Cargo har under årets tre första kvartal sänkt kostnaderna för drift och personal med nästan 300 MSEK. Det kompenserar dock inte för lågkonjunkturens minskning av volymerna med 11 procent jämfört med samma period 2012.”

Personalminskningar och sänkta driftskostnader är en central del av marknadslogiken. Det är pengarna som räknas, säkerhet och kvalitet kommer i andra hand. Eller som Green Cargos vd Jan Kilström själv uttrycker saken i ett färskt pressmeddelande:

– Vi ska finnas som en viktig transportör för det svenska näringslivet även i framtiden och därför måste vi bli ett företag som tjänar pengar igen, som kan fortsätta investera för framtiden och som klarar konkurrensen från lastbil och sjöfart.

Det är politikerna som avreglerar kollektivtrafiken och sätter villkoren för såväl statliga som privata entreprenörer. Här faller ansvaret tungt på både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Det blir inte mindre av att skötsel och underhåll satts på undantag under många år.

Trafikverket har länge larmat om de allvarliga bristerna i det eftersatta svenska järnvägsnätet. I en rapport från 2011 konstaterar den statliga myndigheten att ”infrastrukturen har åldrats snabbare än vad underhåll och reinvesteringar har hunnit motverka”.

Kapaciteten för landets järnvägssystem har slagit i taket och håller inte jämn takt med en ökad efterfrågan. Åtminstone fram till nu har regeringen Reinfeldt hellre spenderat pengarna på återkommande jobbskatteavdrag och sänkt bolagsskatt. Men sent ska syndarna vakna.

För ett år sedan beslutade regering och riksdag om en nationell plan för transportsystemen 2014-2025. Planen, som fortfarande är under utarbetande, beräknas kosta 522 miljarder. 86 av dessa är avsatta för drift och underhåll av existerande anläggningar.

Men liksom den utbyggda tunnelbanan kommer åtgärderna alldeles för sent och de rör inte själva kärnfrågan. Den avreglerade kollektivtrafiken kommer fortfarande att bedrivas på marknadsmässiga grunder med företagsekonomisk profit som främsta drivkraft och mål.