Vi vet att frågan står klass mot klass

Proletärens chefredaktör talar på första maj

Publicerad 3 maj 2017
Proletärens chefredaktör Jenny Tedjeza talade i Halmstad på första maj.
Proletärens chefredaktör Jenny Tedjeza talade i Halmstad på första maj.

– Det enda som kan lösa samhällets problem, det enda som kan ge oss framtidstron tillbaka, är en planerad ekonomi som utgår från människors behov och inte från företagens vinstintresse, sa Proletärens chefredaktör Jenny Tedjezas från talarstolen på Röd Front i Halmstad. Nedan följer talet i sin helhet.

Bilder

Kom inte och säg till mig att det är underbetalda kvinnor som ska ta ansvar för samhällsekonomin!

Det pågår ett krig i Sverige. Ett krig mot oss som bygger landet.

Alla som jobbar ser hur villkoren på arbetsplatserna hårdnar. Det är högre arbetstempo, otrygga anställningar och hårdare kontroll. Som vi såg förra året med Findus och Ericsson kan hela industrier läggas ner efter beslut i slutna styrelserum och tusentals människor berövas på sin framtid när deras arbetsplatser försvinner.

Riksdagspartier av alla kulörer lägger ner och säljer ut offentlig verksamhet, och inte minst många kvinnor har arbetsplatser som gör dem sjuka.

Arbetsköparna strävar hela tiden efter att slimma produktionen och bara betala för arbetskraften när det passar dem. Servicepersonal som jobbar på timmar. Hantverkare som tvingas skaffa F-skattsedel för att arbetsköparen vill kringgå kollektivavtalen och hemtjänstpersonal med delade turer. Cykelbud som bara får betalt per leverans. Och eftersom vi är med i EU kan arbetsköparna importera billigare arbetskraft som dumpar lönerna för alla.

Arbetsköparens intresse av att hålla nere kostnaderna för arbetskraften står i direkt motsättning till människors behov av trygghet. Vi arbetare är också människor. Vi har rätt till ett drägligt liv med en trygg inkomst och meningsfull fritid utanför jobbet. Våra unga har rätt till framtidstro. De måste kunna flytta hemifrån och bilda familj under vettiga förhållanden.

Men arbetsköparnas krig mot oss som bygger landet stjäl vår framtidstro. Därför behövs det en arbetarrörelse som förstår att frågan står klass mot klass.

Det är vi arbetare som ser till att samhället fungerar. Det är vi som bygger husen och bilarna, det är vi som lagar maten och kör bussarna. Det är vi som servar gästerna på restauranger, i butiker och på hotell. Det är vi som tar hand om barn, gamla och sjuka. Utan oss stannar Sverige.

Men vem är det som företräder våra intressen? Ja inte är det LO-facken som nu skriver på avtal som ger sex procent på tre år. Facktopparna säger att de tar ansvar för samhället och för jobben när de sluter avtal som bara ger smulor åt medlemmarna. Egentligen springer de arbetsköparnas och exportindustrins ärenden. Facktopparna lever sina liv så långt ifrån medlemmarnas verklighet att de inte längre förstår att frågan står klass mot klass. Om arbetare ska få ett drägligt liv måste arbetsköparna utmanas.

En kvinnlig arbetare i Sverige idag tjänar i snitt 18.000 kronor i månaden före skatt.

Kom inte och säg till mig att det är dessa kvinnor som ska ta ansvar för samhällsekonomin!

Kom inte och säg till mig att det är rimligt att kvinnor som bygger det här landet ska leva i fattigdom!

Och kom inte och säg till mig att det inte finns pengar att omfördela!

Samtidigt som LO-facken talar om ansvarsfull löneutveckling redovisade storbankerna en vinst på 28 miljarder kronor för första kvartalet i år. Det är ungefär 300 miljoner kronor om dagen. Och 10 miljarder mer än samma kvartal förra året.

Vinsterna i svenska företag har sammanlagt stigit med 18 procent på ett år.

Detta är inte rimligt. Kapitalismen är inte rimlig.

Därför behöver vi en arbetarrörelse som står fri från både sossefack och medelklassens karriärsambitioner. En arbetarrörelse som förstår att frågan står klass mot klass.

Bland svenska fackföreningar finns förstås ett lysande undantag. Det stridbara Hamnarbetarförbundet attackeras just nu av arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. I spetsen för attacken går skurkföretaget APMT i Göteborgs hamn där ledningen bland annat vägrar erkänna Hamnarbetarförbundets demokratiskt valda skyddsombud.

I grunden handlar konflikten om arbetares rätt att själva välja vilken facklig organisation de ska tillhöra. Och attacken mot Hamnarbetarförbundet är en attack mot oss alla. Det handlar om union-busting. Ett försök att knäcka ryggen på en stridbar arbetarorganisation.

Mot detta försök till union-busting finns bara ett svar: Arbetarsolidaritet.

Därför har Proletären de senaste månaderna organiserat en insamling till stöd för Hamnarbetarförbundet där arbetsplatser runt om i landet visar sin solidaritet. Kommunistiska Partiet har också valt att skänka årets insamling på Röd Front till Hamnarbetarförbundet. Det är så vi visar vårt helhjärtade stöd till förbundets föredömliga kamp mot arbetsgivarnas gangstermetoder.

Innan 1 maj är över ska Proletärens insamling vara uppe i hundra tusen kronor.

Vi kommunister säger: Allt stöd till hamnarbetarna!

Det pågår ett krig i Sverige mot oss som bygger landet. Inte bara från arbetsköparna utan också från de politiker och tjänstemän som har gjort det till sin uppgift att förvalta den orimliga kapitalismen.

I decennier har regeringar, oavsett politisk färg, monterat ner välfärdssamhället, och det är vi arbetare som får dras med konsekvenserna.

Vi ser alla hur vård, skola och omsorg försämras. Vi ser att det är kaos på järnvägen och i posthanteringen.

Och när vi arbetat ett helt yrkesliv belönas vi med usla pensioner. Sverige har aldrig i modern tid haft så många pensionärer som ligger under EU:s officiella fattigdomsgräns på 10.800 kronor i månaden.

Därför säger vi kommunister: Skrota pensionssystemet! Alla ska ha en dräglig pension.

I lokalpolitiken är det inte mycket bättre ställt. Kommuner satsar mer på turistvänliga evenemang än på ett drägligt liv för invånarna. Bostadsområden för människor med låga inkomster förfaller och drabbas hårt av ökad kriminalitet.

Samtidigt som de rika stänger in sig i segregerade överklassgetton med skattesubventionerat tjänstefolk. De slipper leva med baksidorna av det samhälle de varit med om att skapa.

Svagheten i den nyliberala politiken visade sig inte minst under flyktingkrisen. Statens beredskap för att ta emot nödställda människor var dålig och Bert Karlsson och hans kompisar kunde skära guld med täljkniv på sina privata flyktingboenden.

De borgerliga partierna var snabba med att utnyttja situationen och drev igenom att uppehållstillstånd skulle knytas till arbete. Vilket gör tusentals människor livegna i förhållande till sina arbetsköpare.

Sverigedemokraterna kan gotta sig åt att samhällsdebatten förs på deras planhalva så att ingen uppmärksammar deras djupt arbetarfientliga politik.

Och Vänsterpartiet är upptagna med att leka tvärtomleken med Sverigedemokraterna och prata om en påstått strukturell rasism i det svenska samhället. Istället för att ägna sig åt arbetarklassens konkreta villkor.

Riksdagspartierna vill göra flyktingkrisen till en fråga om värderingar. Debatten handlar om vem som står på den goda sidan och vem som står på den onda sidan.

Men vi kommunister vet att frågan står klass mot klass. Det enda sättet att bekämpa rasism, splittring och sociala problem är planmässiga satsningar på integration och arbete åt alla. Att vi rustar upp fattiga bostadsområden och återupprättar det gränsskydd mot vapen och knark som vi hade före EU-medlemskapet.

Öppna era hjärtan, sa Fredrik Reinfeldt innan han förlorade valet. Men vi löser inga samhällsproblem med öppna hjärtan. Samhällsproblemen löser vi när Reinfeldt och hans kompisar i rikemansgettona öppnar sina plånböcker.

Jag säger: Kapitalismen är inte rimlig! Kapitalismen är ett krig mot människovärdet, mot anständigheten och mot förnuftet.

Åtta personer äger idag mer än halva jordens befolkning tillsammans.

Jag säger det igen: Åtta personer äger mer än halva jordens befolkning tillsammans.

Kom inte och säg till mig att det är ett rimligt system!

Kom inte och säg till mig att det är anständigt eller förnuftigt!

Kom inte och säg till mig att vi lever i den bästa av världar!

Samtidigt som en procent av jordens befolkning vältrar sig i lyx lever miljoner människor utan tillgång till de mest grundläggande tillgångar. Vatten, mat, skola, sjukvård, bostäder.

Och västvärlden med USA i spetsen har i decennier fört en aggressiv krigspolitik för att behålla kontrollen över resurserna. Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien. Listan kan göras lång och lidandet för de miljontals människor som drabbas är oändligt.

Trots krigsvansinnet driver eliten i Sverige en politik som för oss närmare krigsalliansen Nato. I september kommer Nato-trupper till Sverige för att delta i övningen Aurora 17 och vi kommunister deltar tillsammans med andra organisationer i protesterna i Göteborg.

Vi säger: Nato ut ur Sverige! Riv upp värdlandsavtalet! Inga kärnvapen på svensk mark!

I debatten om de flyktingar som kommer till Europa och Sverige talas väldigt sällan om varför människor flyr. Men vi kommunister pekar ut krigspolitiken och imperialismen som ansvariga. Och här har alla riksdagspartier blod på sina händer. Även Vänsterpartiet som talar så vackert om humanism och antirasism röstade för den svenska insatsen i Libyen.

Det är hyckleri på högsta nivå. Som om flyktingarnas liv blir värda något först när de kommer hit till Sverige.

Vi kommunister talar klarspråk och säger att det är Natos krig och västvärldens krigspolitik som skapar flyktingströmmarna. Det är krigspolitiken som gör Sverige till ett mål för terrorism likt den vi såg i Stockholm för några veckor sedan. Samma dag som terrordådet bombade USA det syriska luftvapen som används för att bekämpa terrorismen. Några dagar senare står politiker som stödjer USA:s Syrienpolitik på Sergels torg i Stockholm och beklagar att terrorismen har skördat offer på svensk mark. Som sagt: Hyckleri på högsta nivå.

Det pågår ett krig i Sverige mot oss som bygger landet. Vårt enda försvar är en självständig arbetarrörelse som ser till arbetarklassens intressen. Vi måste göra det själva. Den politiska och ekonomiska eliten kommer aldrig att se oss som något annat än arbetskraft.

Det är dags att vi tar tillbaka det som är vårt.

En bra början är striden om arbetstiden. Kommunisternas krav på sex timmars arbetsdag handlar i grunden om hur överskottet från produktionen ska fördelas. Ska det gå till vinster åt aktieägare och direktörer som redan badar i pengar, eller ska det gå till att göra livet bättre för dem som arbetar?

En person idag kan producera lika mycket som tjugo personer för hundra år sedan. Samtidigt som många människor går arbetslösa blir de som har jobb sjuka av stressen.

Det finns helt enkelt ingen vettig anledning för oss att arbeta 40 timmar i veckan. Resultatet är bara att rikedom samlas på hög hos ett fåtal redan rika.

Socialdemokratin och LO-facken låtsas inte om att det finns ett samband mellan arbetstiden och arbetslösheten.

Kommunal säger att rätten till heltid är en viktigare fråga för deras medlemmar, och låtsas inte om att en arbetstidsförkortning automatiskt skulle förvandla deltidstjänster till heltidstjänster. En direkt omfördelning av samhällets resurser till lågbetalda och ofrivilligt deltidsarbetande kvinnor.

Men det är här skon klämmer. Omfördelning kräver att frågan ställs klass mot klass, och det är inte LO-facken villiga att göra. De tycker att arbetarna själva ska betala för kortare arbetstid genom att avstå lön.

Men vi arbetare har redan betalat. Med ökad arbetsbelastning, högre tempo på arbetsplatserna, med ofrivilliga deltider och otrygga anställningar.

Vi har redan betalat, samtidigt som vinstfesten på företagens bolagsstämmor bara fortsätter.

Vi har redan betalat, och nu är det dags att ta tillbaka det som är vårt.

Därför säger Kommunisterna: Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön!

Det enda som kan lösa samhällets problem, det enda som kan ge oss framtidstron tillbaka, är en planerad ekonomi som utgår från människors behov och inte från företagens vinstintresse. En ekonomi där de som arbetar också har makten.

Vi kommunister kallar det socialism. Och du är mer än välkommen att bli en del av kampen. Klass mot klass.

Röd Front, kamrater!

Jenny Tedjeza

Tal på Röd Front i Halmstad

KLICKA HÄR för bilder och klipp från årets Röd Front-arrangemang.