Otrygghet och välgörenhet går hand i hand

Med några få dagar kvar till julafton trängs människor i de köpcentrum som är vår tids tempelplatser. Handeln kräver sin årliga tribut och reklammakarna vet att profitera på mänskliga känslor och behov för att kapitalet ska växa. Kärlek, trygghet och gemenskap. Allt är till salu. 

Närmare 75 miljarder kronor väntas vi handla för i december. Julhandeln som varje år slår nya rekord ligger då och då till grund för en moraliserande diskussion om vårt påstådda överflöd. I år får vi till exempel veta att decemberhandeln är större än den beräknade kostnaden för invandring och integration under hela 2016. Naturligtvis en bestickande jämförelse. 

Men vilka är det som vältrar sig i överflöd? Och hur många är det som i juletid vandrar genom marknadstemplen med dåligt samvete för att pengarna inte heller i år räcker till det som står överst på barnens önskelistor? 

Julhandeln diskuteras alltid som en klumpsumma. Det är alltid ett odefinierat och klasslöst vi som gemensamt borde skämmas för den överdrivna konsumtionen. 

Lösningen på skulden stavas inte sällan välgörenhet. Julen borde vara en tid för omtanke och generositet, heter det. Bara några hundralappar gör stor skillnad och behoven är enorma. Människor saknar rent vatten och dör av sjukdomar det redan finns bot för. Människor flyr från krig, förtryck och klimatförändringar. Barn saknar bostad och skola. 

Är det då inte rimligt att någon i din familj avstår från en julklapp som ändå inte är särskilt genomtänkt, köpt i stressen mellan jobbet och bussen? 

Detta moraliserande perspektiv utgår från en falsk motsättning mellan varukonsumtion och välgörenhet, när välgörenhet i själva verket är en naturlig och självklar del av både kapitalismen och det borgerliga samhället.

När du skänker tre hundra spänn till Rädda Barnen i din systers namn istället för att ge henne en salladsskål i julklapp har du likt förbannat konsumerat. Den enda skillnaden är att du köper känslomässig tillfredställelse istället för en pryl.

Samtidigt som decemberhandeln ökar varje år, ökar också svenskarnas konsumtion av välgörenhet. Förra året skänktes över sex miljarder kronor till de organisationer som granskas av Svensk insamlingskontroll. En ökning med två miljarder kronor på tio år.

Välgörenhet har under kapitalismen utvecklats till regelrätt industri. ”Kapitalisten vet, att alla varor, hur simpla de än ser ut och hur illa de än luktar, i anda och sanning är pengar och därtill undergörande medel för att av pengar göra mera pengar”, skriver Marx om pengarnas förvandling till kapital.

Eftersom välgörenhetsindustrin exploaterar både de nödställdas livssituation och givarnas i grunden sunda impuls att hjälpa skulle det kunna vara på sin plats att parafrasera Marx: Kapitalisten vet att alla mänskliga relationer, hur de än ser ut, i anda och sanning är medel för att av pengar göra mera pengar.

Det tydligaste exemplet är när de riktigt stora kapitalisterna skänker till välgörenhet i stor skala. Nu senast Facebooks grundare Mark Zuckerberg som i adventstider meddelar att han skänker bort nästan hela sin förmögenhet för att ”förstärka mänsklig potential”.

Rubrikerna och bilderna på Zuckerberg tillsammans med fru och barn skapar myten om den godhjärtade miljardären som nu plötsligt har kommit underfund med vad som är viktigt i livet.

Bakom rubrikerna döljer sig en krassare sanning. Zuckerberg har i praktiken bara fört över sina aktier till ett separat vinstdrivande bolag som möjliggör att han slipper betala skatt. Om han väljer att skänka pengar kan han själv välja ändamål och behåller på så sätt makten över sitt kapital.

Välgörenhet är för kapitalisten en inträdesbiljett till politiskt inflytande, massmedial uppmärksamhet och en plats i societeten. Därmed blir välgörenhet också en demokratisk fråga. Ska människors välmående vara beroende av miljardärernas godtycke eller ska kapital beskattas så att de folkvalda kan besluta om hur resurserna bäst fördelas?

Ett annat exempel på hur välgörenheten utgör en naturlig del av kapitalet är de tv-sända insamlingsgalor som regelbundet ockuperar sändningstiden. Här tjänar mediebolagen storkovan på relativt billiga produktioner som dessutom ger företaget goodwill. Telekombolagen profiterar på att förmedla betalningarna, reklambranschen håvar in sitt och musikbranschen får gratis lansering av sina artister.

Välgörenhetsindustrin erbjuder också rikliga karriärmöjligheter för en ömhjärtad medelklass. Generalsekreterarna i organisationer som Rädda barnen och Röda korset får månadslöner på över 90.000 kronor och det är bara toppen på det isberg som är välgörenhetens administration.

Tio procent av de medel som samlas in till de granskade organisationerna går till omkostnader.

Ideologiskt kan välgörenhet betraktas som en del av det borgerliga samhällets falska medvetande. Samtidigt som kapitalismen och imperialismen orsakar det stora flertalets orimliga livsvillkor är de lösningar som erbjuds individuella. Den enskilda julfiraren ska med sina hundralappar ansvara för att ett barn i ett fattigt land får skolgång och rent vatten.

Liberalen skyr de kollektiva lösningarna som pesten och därför finns det heller ingen motsättning i att liberalen både kan angripa de offentliga välfärdssystemen och framhålla vår moraliska skyldighet att skänka pengar till nödställda.

Otrygghet och välgörenhet är bara två sidor av samma borgerliga mynt. Vilket naturligtvis också är förklaringen till att liberalen kan försvara människors rätt att tigga på gator och torg men aldrig framhåller människors rätt att slippa tigga för livets nödtorft.

I början av december skickade fackförbundet Vision ut ett pressmeddelande om att Svenska kyrkans diakoner går på knäna. När den kommunala socialtjänstens resurser inte längre räcker till landar människor i nöd hos kyrkan och diakonerna får en tuffare arbetssituation. Vision bejakar de ”viktiga samhällsinsatser” som kyrkans anställda utför och kräver att personalmängden anpassas till arbetsmängden.

I detta pressutskick ställs välgörenhetens plats i samhället på sin spets. Att kyrkorna ser som sin uppgift att lindra jordelivets plågor är ingenting nytt. Men i samma stund vi accepterar att människor behöver kyrkans välgörenhet för sin överlevnad säger vi också att mat och tak över huvudet inte är en mänsklig rättighet.

Mot den borgerliga välgörenhetstanken måste vi ställa radikala klasskrav på gemensamt finansierade välfärdssystem där ingen människa tvingas lita till de bättre bemedlades godtyckliga generositet.

Välgörenhet kan varken lösa eller lindra den misär som kapitalismen skapar. Och profitörer som Zuckerberg kommer aldrig frivilligt att släppa kontrollen över sina miljarder.