De står enade för att alla ska kunna bo kvar

– Det handlar om vem som ska få bo här och vilken typ av stadsdel vi ska ha, säger Hanna Lindgren.

Vi träffar henne och Anneli Nedholm dagen efter ett möte i form av en workshop med samverkansgruppen för de boende och deras hyresvärd Wallenstam.

Wallenstam deltog med sju representanter och verkar ha insett att det inte går att bara köra över de boende. Men det är tack vare hyresgästernas gemensamma kamp.

– Det känns som att de förstått lite grann nu, säger Anneli Nedholm och berättar att deras samverkansgrupp är sprungen ur de stormöten som de boende anordnade under våren efter att hyresvärden meddelat planerna på stamrenoveringar och upprustningar. Med upp till 40-procentiga hyreshöjnigar som följd.

– Vi har ingen köksfläkt, arbetsytorna är efter 60-talsmått och de kommer och tejpar saker som gått sönder. Så plötsligt säger de att allt ska bytas, säger Hanna Lindgren.

Som i så många andra miljonprogramsområden, inte minst privatägda, har underhållet halkat efter. Både Anneli Nedholm och Hanna Lindgren vill därför gärna ha renoveringar. Men påpekar att underhåll och stambyten ska ingå i hyran.

– Man blir besviken. Våra lägenheter förfaller, visst är originalköken fina, men de måste tas om hand, säger Anneli Nedholm som tycker att hyresgästerna borde få välja även en lägsta renoveringsnivå, stambyten utan hyreshöjning.

Hanna Lindgren påpekar att Wallenstam, och många andra hyresvärdar, försöker använda bruksvärdet för att motivera höjda hyror. Bruksvärdet användes tidigare för att sätta rimliga hyror, men har nu snarare vänts emot hyresgästerna. Allt mer räknas som ”standardhöjande”.

För hyresgästerna i Vita Björn innebar det att Wallenstams erbjudande om omfattande renoveringar, mer än bara stambyten, skulle innebära kraftigt höjda hyror. Visst skulle de boende få tycka till, men det rörde detaljerna, snarare än de grundläggande frågorna.

– Wallenstam ville ha en ”referensgrupp”. Men vi vill inte bara välja vilka luckor vi ska ha i köken, vi ville prata om större frågor än så.

De boende var mer intresserade av hur omfattande renoveringarna – och därmed hyreshöjningarna – skulle bli. Metoden är inte ny och brukar kallas renovräkningar.

Hyresvärdar genomför standardhöjande renoveringar för att kunna höja hyran kraftigt. Så kraftigt att många av de boende inte kan stanna kvar.

När Wallenstam kallade in hyresgästerna på stormöte för att informera om planerna i början av året, anade många vad som var på gång.

– Det hade ryktats om det innan, säger Hanna Lindgren som innan hon och hennes familj flyttade in i området förra hösten hade försökt ta reda på om hyreshöjningar planerades.

– Vi flyttade för att vi inte hade råd med vår förra lägenhet, och jag ville försäkra mig om att det inte skulle bli hyreshöjningar.

Hon blev lovad att det inte skulle bli något ”nytt Pennygången”, bostadsområdet i  Göteborg där hyresvärden Stena ville lyxrenovera och höja hyran med 60 procent.

– Men det fanns inget bakom de orden.

Under våren fortsatte dialog och möten med Wallenstam. Referensgruppen blev till en samverkansgrupp och de boende ställde kravet att ”alla ska kunna bo kvar”. Wallenstam backade och erbjöd en minsta renoveringsnivå med hyreshöjning på 15 procent.

– Då kallade vi in ett stormöte. Vi var oroliga och kände att många nog skulle acceptera den nivån. Det var ju det hyresgästerna på Pennygången fick efter två års kamp, berättar Anneli Nedholm.

– På stormötet kom över hundra hyresgäster. Och alla ville kämpa vidare! Alla sa att ”även om jag kan, så vill jag ha grannarna kvar!”

Hanna Lindgren och Anneli Nedholm återkommer flera gånger till Pennygången. Kampen på Pennygången, som Proletären bevakat, har blivit ett exempel. Både för hyresvärdarna och hyresgästerna.

– Pennygången var moraliskt uppbyggligt. Det går att förändra saker, säger Hanna Lindgren och berättar att de även fått tips och praktisk hjälp av boende på Pennygången.

– Vi tar vid där Pennygången slutade. Frågan är mer i ropet nu. Och Wallenstam vill inte ha dålig publicitet, fortsätter Anneli Nedholm som tror att hyresvärdarna tvingas ta större hänsyn vid renoveringar nu.

I Vita Björn låg Wallenstams bud på minst 15 procents hyreshöjningar kvar. Genom debattartiklar i lokaltidningarna och genom att delta i utfrågningar och offentliga möten fortsatte de att sätta press.

– Vi har en fördel i att vi bor i en stadsdel där många har stor kunskap om sådana här saker. Vi har läst på och ibland känt oss mer pålästa än Wallenstams representanter, säger Anneli Nedholm.

Trots att segern inte är vunnen och trots att de har en höst av fortsatt kamp framför sig är de optimistiska. På vägen har de fått viktiga erfarenheter och lärdomar om solidaritet och sammanhållning

– Vi bildade svalelag, berättar Hanna Lindgren.

– Två till tre personer i varje trappuppgång ansvarade för att alla boende snabbt fick information, och anordnade mindre möten för de boende. Det är ett sätt att snabbt kunna mobilisera ett område men också att skapa sammanhållning.

Kampen i Vita Björn är inte vunnen. Men Hanna Lindgren och Anneli Nedholm ser ändå positivt på framtiden och hoppas att deras kamp ska leda och inspirera andra.

För frågan handlar om så mycket mer om bara Vita Björn. Till grund för hyresbolagens försök att höja hyrorna ligger bostadsbristen.

– Hade vi kunnat välja och vraka då hade det varit en annan sak, säger Anneli Nedholm.

De så kallade renovräkningarna, bostadsbristen och den svenska bostadspolitiken i stort hör alltså ihop. Och i kampen för rimliga hyror finns också visionerna om en annan bostadspolitik, om en allmännytta som sätter behovet av bostad främst.

– Alla borde garanteras en bostad, slår Hanna Lindgren fast.

– Enligt min uppfattning borde det inte vara kapitalistiskt styrt, det borde inte behöva vara vinstdrivande, fortsätter Anneli Nedholm.

Regeringen och bostadsminister Mehmet Kaplan har också konstaterat att marknaden inte kan lösa bostadsbristen. Och nyligen presenterade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ett gemensamt förslag på stöd till renoveringar genom att omfördela delar av ROT-avdraget till hyresrätter.

Tanken är att hyresvärdar som inte annars skulle renovera ska uppmuntras att göra det, med ”rimliga” hyreshöjningar. Hanna Lindgren tycker inte att förslaget är helt oproblematiskt.

– Såklart är det bra med stöd till områden som förfaller men hyresbolagen tar ju redan ut vinst! Hyresgästerna har redan betalat. Ska då skattebetalarna betala igen?

Några dagar efter intervjun träffar vi Hanna Lindgren och Anneli Nedholm på gården i Vita Björn. Solen skiner, barnen leker på lekplatsen och gårdskatten Kino jagar löv i buskarna. De berättar om hur husen, när de byggdes, planerades noggrant för att främja gemenskap och umgänge.

– Ikväll ska vi ha möte igen och diskutera hur vi ska gå vidare, säger Hanna Lindgren samtidigt som hon hejar på några grannar.

Vita Björn är än så länge ett område där alla kan bo. Och det är tack vare hyresgästernas gemensamma kamp.