30 år av hyreshöjningar

Ny statistik från Statistiska Centralbyrån, SCB, visar för första gången genomsnittshyran för lägenheter i alla rikets kommuner.

En genomsnittlig månadshyra för en tvårumslägenhet ligger på 5141 kronor. För en trerumslägenhet är den 6324 kronor

Hyrorna varierar dock mellan olika regioner; i Göteborg ligger genomsnittshyran för en trerumslägenhet på 6381 kronor, i Uppsala ligger den på 6698 kronor och i Stockholm och Malmö är den ännu högre; nästan 7000 kronor (6972 och 6984 kronor respektive).

Gemensamt är att de stiger hela tiden.

Under det senaste årtiondet har hyreshöjningen varierat från 0,7 procent till 3,3 procent från år till år, vilket kanske inte låter mycket – men utvecklingen följer inte på något sätt löne- eller prisutvecklingen. SCB:s statistik visar hur hyresutvecklingen mätt i förhållande till konsumentprisindex (KPI) stigit i häpnadsväckande oproportionerlig grad.

Från att i stort följt speglat utvecklingen av KPI framtill mitten av 1980-talet steg årshyran per kvadratmeter markant kring 1990. Och har så fortsatt att stiga.

För att förstå varför hyrorna blivit så höga behövs en historisk överblick.

En stor del de bostäder vi har idag kom till under tioårsperioden 1965 till 1975, Under dessa år byggdes det 1005578 bostäder i Sverige. Därav benämningen ”miljonprogrammet”.

Många av dessa fastigheter är idag misskötta men man bör ha i åtanke att det var miljonprogrammet som avskaffade efterkrigstidens bostadsnöd i Sverige och att de nybyggda lägenheterna ansågs oerhört moderna med tidens mått. Många arbetare i Sveriges städer bodde långt in på 1960-talet i undermåliga bostäder, utan varmvatten och inomhustoalett.

Men det allra viktigaste med miljonprogrammet var att samhället för första gången i stor skala tog ansvar för människors boende, genom lägenhetsbyggen som finansierades med offentliga medel och sedan förvaltades av allmännyttiga bostadsbolag.

Det problem som borgerligheten såg med miljonprogrammet var att det inte genererade tillräckligt med pengar när husen väl stod klara.

Under 1980-talet flyttades gränsen för det politiskt möjliga allt längre åt höger och nyliberala krafter fick mer eller mindre monopol på problemformuleringen. En rad välfärdsområden utsattes för attack – däribland bostadspolitiken.

Men det värsta var inte att Moderaterna, Timbro och Svenskt Näringsliv (då SAF), hade initiativet – utan att Socialdemokraterna, ”arkitekterna” bakom miljonprogrammet, hakade på.

Den sociala bostadspolitikens haveri löper därmed parallellt med välfärdsstatens upplösning. Det började i mångt och mycket med den skattesänkning som genomfördes 1990-1991 (i borgerlig media kallad ”Århundradets skattereform”), som bland annat finansierades med sänkta bostadssubventioner.

I princip betydde detta att staten och samhället lämnade ansvaret för bostadsförsörjningen i privata händer.

Under regeringen Bildt togs 1993 också ett beslut om att kommunal fastighetsförvaltning inte längre skulle omfattas av den så kallade självkostnadsprincipen (det vill säga att syftet inte var att gå med vinst, utan att återinvestera eventuellt överskott i verksamheten).

Detta ledde till att flertalet kommuner tvingades ombilda sina allmännyttiga bolag till aktiebolag, tänkta att drivas enligt kapitalistiska principer. En stor del av allmännyttan började också säljas ut.

Den förändrade bostadspolitiken fick två huvudsakliga konsekvenser för vanliga människor; dels att hyrorna sköt i höjden – marknadsanpassningen ledde till att de höjdes med nästan 50 procent åren 1991-1997 – och dels att bostadsbyggandet fullkomligt havererade. 1992 färdigställdes 37254 lägenheter runtom i landet. Tre år senare var siffran nere i 8039.

När situationen var som värst 2001 (året med efterkrigstidens bottennotering i nybyggnation; 6074 lägenheter) insåg till och med den socialdemokratiska regeringen att krisen var ett faktum. Ett investeringsbidrag för bostadsbyggande (som främst gynnade marknadskrafterna) infördes och med hjälp av den något högre konjunkturen i mitten av tvåtusentalet började faktiskt lägenhetsbyggandet öka.

Detta tog dock stopp redan 2006 efter den borgerliga valsegern. Regeringen Reinfeldt avskaffade bidraget, vilket fick förödande effekt på byggandet och till följd av lågkonjunkturen som följde i finanskrisens spår kom det nästan till att upphöra.

I ett kapitalistiskt samhälle är byggtakten ryckig och går upp och ner med konjunkturerna. Men problemet är dock inte enbart att det byggs för lite, utan att det nästan uteslutande byggs för höginkomsttagare.

Marknaden har ingen socialpolitisk ambition, den vill åt de snabba pengar som bostadsrätterna genererar. Därför omvandlas också gamla hyresrätter till bostadsrätter i en rasande rakt – sedan 1990 har antalet bostadsrätter i det totala beståndet ökat med hela 50 procent, alltmedan antalet hyresrätter har minskat.

Ett annat borgerligt dråpslag kom 2011, med den så kallade Odellagen, uppkallad efter den kristdemokratiske bostadsministern Mats Odell, som slog fast att ”kommunala bostadsbolag skall bedriva verksamheten efter affärsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav”. Det vill säga att de var tvungna att gå med vinst.

Samtidigt avskaffades också den hyresnormerande roll allmännyttan haft och hyrorna skenade återigen iväg. Allt detta syns tydligt i SCB:s statistik – siffrorna speglar de politiska besluten och marknadskrafternas ökade inflytande.

Det är en utveckling som med socialdemokratins goda minne drivits på av fastighetsägare och borgerliga politiker, en utveckling som visar att det blir sämre för arbetare och vanliga människor om marknaden får bestämma.

En utveckling som visar att bostadsproblemet inte kan lösas med kapitalismens spelregler.