”Mäns våld mot kvinnor ett samhällsproblem”

– Det finns ett strukturellt mönster som tillåter män att utöva våld. Lagen förbjuder våld mot kvinnor, men vi på kvinnojourerna ser att den inte fungerar i praktiken.

Det säger Christin Weikel Lindberg som arbetar på Kvinnojouren Ada i Göteborg.

Kvinnojouren Ada startade 1978. Det innebär att det är en av de första kvinnojourerna i landet. Idag bedriver de bland annat skyddat boende, telefon- och juridikjour.

– När kvinnojourerna startades fanns inte mäns våld mot kvinnor på agendan. Kvinnorörelsen har lyft våldet till en politisk fråga, och det har bidragit till ny lagstiftning. Men problemet med mäns våld har inte försvunnit eller blivit mindre, säger Christin Weikel Lindberg.

Idag uppmärksammas ändå våldet, också från politiskt håll. 2007 fattade regeringen beslut om ”en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor”. Men det har inte gett något resultat. När ansvariga ministern Nyamko Sabuni ställs till svars för bristerna i en intervju i Sveriges Radio vägrar hon att ta politiskt ansvar för situationen. Myndigheters ovilja att agera för utsatta kvinnor, som har lett till flera dödsfall som kanske hade gått att förhindra, skylls istället på enskilda tjänstemän.

Oviljan att gå till botten med problemet märks också på andra sätt. I januari 2012 fick Socialstyrelsen i uppdrag att granska och utreda fall där män och kvinnor dödats i en nära relation. Uppdraget kallades i stolta ordalag för en ”haverikommission”. Men hittills har inte ett enda fall där en vuxen man eller kvinna mördats granskats.

Kvinnojouren Ada är en feministisk förening. De ser att mäns våld mot kvinnor är en del av en större maktordning.

– Män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, konstaterar Christin Weikel Lindberg. Hon betonar att det inte räcker med välskrivna riktlinjer och handlingsplaner, så länge den här ojämlika maktordningen består.

– Man kan inte åtgärda våldet om man inte ser att det är strukturella orsaker som ligger bakom, som leder till att kvinnor inte tas på allvar och att våld ignoreras. Utsatta kvinnor möter också motstånd i sina kontakter med rättsväsendet och olika myndigheter. På det viset säger samhället att våld ändå är okej.

I debatten om mäns våld ställs ofta frågan varför kvinnan inte väljer att lämna sin partner tidigare. För många kvinnor är valet att bryta relationen en lång process.

– Det är inte bara att gå. Vi måste komma ihåg att det inte handlar om ett vanligt förhållande med ”lite våld då och då”. Ofta har det varit en lång tid av psykisk terror som har trappats upp. Det leder till att kvinnan saknar självkänsla och hon har ofta isolerats både ekonomiskt och socialt. Då är det svårt att få kraft att lämna, och många ser inte möjligheten till ett liv utanför förhållandet.

– Dessutom finns det en rädsla för vad som ska hända om man lämnar. Och den rädslan är inte obefogad. Att lämna förhållandet är, tillsammans med att göra en polisanmälan och att få barn, faktorer som ofta leder till ökat våld.

Om paret har gemensamma barn kompliceras situationen ytterligare. Christin Weikel Lindberg berättar att kvinnan kan stanna kvar i förhållandet för att skydda dem, även om det kan framstå som paradoxalt. Men om hon bryter upp från relationen måste barnen umgås med pappan när hon inte är närvarande.

– Sen så har en del helt enkelt inte kommit dit ännu att de är redo att avsluta förhållandet. De älskar mannen. Att ta beslut om att lämna är en process för oss alla.

– Men kvinnor brukar bryta relationen till slut. Det kan bara ta tid, tillägger hon.

Kvinnojourer kan bistå med hjälp både innan det avgörande beslutet är fattat och efter. Kvinnojouren erbjuder exempelvis samtalsstöd som kan stärka kvinnans självkänsla och motivera henne att avsluta förhållandet med en våldsam partner. Men beslutet om att lämna eller inte måste tas av kvinnan själv.

– Vi stödjer kvinnan i det beslut hon tar. Men vi hjälper till med information om hur anmälan går till och vad hon i så fall kan vänta sig. Fast det är kvinnan som måste leva med beslutet, så det måste vara hon som bestämmer, säger Christin Weikel Lindberg.

Om kvinnan tar steget att lämna sin partner kan hon få plats på jourens skyddade boende. Kvinnojouren Ada har ett kollektivt skyddat boende med fyra rum. Här är det i princip alltid fullbelagt.

Ett skyddat boende på en kvinnojour är bara en tillfällig lösning. När kvinnan ska ut i samhället igen och leva ett normalt liv kan det behövas stora samhälleliga insatser för att hon ska få trygghet.

– Det talas mycket om kvinnojourerna när det handlar om mäns våld. Men jourerna är bara en liten – tillfällig – del av lösningen. Hela samhället måste förändras. Det räcker inte med akuta skyddslösningar. Idag handlar det mest om att släcka bränder. Det behövs så mycket mer.

Som exempel på bristande samhälleliga insatser nämner Christin Weikel Lindberg otryggheten som kvinnor möter när de lämnat det skyddade boendet och att kvinnan ofta själv får försöka hitta en ny bostad. Det kan vara en snudd på omöjlig uppgift i en stad med bostadsbrist som Göteborg. Detta är en anledning till att många kvinnor idag blir kvar i skyddsboenden orimligt länge. Kvinnan kan också bli ansvarig för att barnens umgänge med pappan fungerar, och det är sällan möjligt utan att riskera att utsättas för våld.

– Det saknas skydd. Det leder till att kvinnor, och ibland också barn, fortsätter att utsättas för våld. Hotbilden mot dem kvarstår länge. I slutändan kan det leda till att kvinnan dödas om inte samhället sätter in rätt resurser.

Varje år mördas statistiskt sett 17 kvinnor av sin partner. Det utgör vart femte fall av mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång som sker i Sverige. I ungefär hälften av fallen har kvinnan polisanmält mannen vid tidigare tillfällen.

Christin Weikel Lindberg efterlyser en attitydförändring och mer kunskap, också inom de myndigheter som ofta kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor.

– Det finns kunskap om statistiken som säger hur många som utsätts för våld i hemmet, men det är som att tjänstemännen inte tror att just kvinnan de har framför sig är en av dem. Ansvaret skjuts bort, och man ser inte helheten.

Förutom mer kunskap måste också polisens och rättsväsendets arbete förbättras. Det visar inte minst den granskning SVT:s program Veckans brott nyligen genomförde. 250 våldsutsatta kvinnor från hela Sverige skrev till programmet om hur de upplevt bemötandet från polisen. Bara en tredjedel ansåg sig ha blivit bra bemötta.

– Det måste genomföras bättre brotts-utredningar så att fler män kan dömas. Samhället måste visa att mäns våld mot kvinnor är brottsligt, och att det straffas. I praktiken är det väldigt få som döms, säger Christin Weikel Lindberg.

Statistiken bekräftar det Christin Weikel Lindberg berättar. Mörkertalet när det gäller våld i nära relationer är mycket stort, men av de runt 15.000 fall som årligen anmäls är det bara en femtedel som klaras upp. Ännu färre leder till åtal.

Christin Weikel Lindberg berättar att långt ifrån alla kvinnor som söker sig till Kvinnojouren Ada polisanmäler sin partner.

– Många av dem ser inte att det skulle leda någonstans. Vissa vill inte anmäla för barnens skull. I praktiken är det dessutom så att en anmälan inte innebär trygghet för kvinnorna någon längre tid. Ibland kan det till och med vara farligt för dem att anmäla.

På kvinnojouren får Christin Weikel Lindberg möta kvinnor med helt olika bakgrund. Det finns ingen typisk för-övare, och det finns inget typiskt offer. Alla samhällsklasser, religioner och yrkesgrupper är representerade. Det som förenar är istället samhället vi lever i – patriarkatet.

– Jag tror att allt har en koppling till att män är överordnade och kvinnor underordnade. Det är en helhet från kvinnors lägre löner till hur man blir behandlad som bibehåller de strukturella skillnaderna. Det här maktförhållandet återskapas hela tiden.

– På lång sikt tror jag på förändrade attityder och normer för hur kvinnor och män ska vara. Redan på dagis och i skolan måste vi börja tala om våld och förändra könsrollerna. Den aggressivitetsnorm som gäller för män måste brytas, säger Christin Weikel Lindberg.