Hoppa till huvudinnehåll
Av
Chefredaktör

Sorg, ilska och frustration i Biskopsgården – "Kommunpolitikerna tar inte ansvar!"

Två unga män dödades och fem skadades när två maskerade personer öppnade eld på en krog i förorten Biskopsgården, Göteborg. Vad kan göras för att stoppa den tragiska utvecklingen? Politikerna måste börja lyssna på förorten, menar de som Proletären pratat med.


Göteborgsförorten Biskopsgården är skakad efter förra veckans brutala dödsskjutning på kvarterskrogen Vår krog och bar. Sorgen, men kanske framförallt frustrationen och ilskan, låg tät över Vårväderstorget dagarna efteråt.

Få av de boende i området som Proletären pratat med är förvånade.

– Nej, inte alls, säger Inger Johansson, medlem i Kommunistiska Partiets förening i Biskopsgården. Och det kommer att fortsätta. Politikerna har satsat miljoner säger de, men bara på polisarbete. Det kan inte lösa något i grunden. Till och med polisen själva säger att det långsiktiga arbetet, att förhindra rekryteringen till gängen, inte är polisiärt. Det är politikernas ansvar!

På fredagen besökte statsminister Stefan Löfven Biskopsgården och Vårväderstorget. Det blev en ”aggressiv stämning” rapporterar flera medier. Som om Stefan Löfven skulle ha hotats av gäng. Men det var ungdomar som ville ha svar från statsministern. Vad gör ni åt det här? Hur många ska behöva dö?

Stefan Löfven hade inga svar. Han stod helt tyst medan upprörda – inte aggressiva – ungdomars frågor och krav östes över honom.

Dagen efter Löfvens besök samlades runt 200 personer på den manifestation som Kommunistiska Partiet tillsammans med idrottsföreningen Santos Cruz Azul hade kallat till. Inger Johansson höll ett personligt tal riktat mot de politiker som svikit om och om igen. Mot Socialdemokraterna som styrt Göteborg i 30 år, som kallar sig arbetarparti men skiter i förorterna och hellre satsar på innerstaden och den redan välmående överklassen.

Efter huvudtalarna fick andra boende i området möjligheten att tala. En av de som tog chansen var Angelica Riquelme. Hon har bott 30 år i området och tänker bo här livet ut. För Proletären beskriver hon ilskan över de styrande politikernas nedskärningar.

– Dom stänger fritidsgårdar, säljer ut lokaler och lägger ner Folkets hus. Varför? Vi skattebetalare betalar politikernas lön!

Att vara tyst är inget alternativ för Angelica Riquelme.

– Jag kommer från ett land där diktaturen härjade. Jag kämpade där, och jag kommer att kämpa här.

Efter manifestationen stannar Proletären kvar på torget. På ett kafé, mitt emot Vår krog och bar, värmer sig flera som varit på manifestationen och det blir snart diskussioner mellan borden.

I ett hörn sitter Tuncay Cakir med sin son. Han gick förbi manifestationen, berättar han, men deltog inte. Senast han demonstrerade var på Socialdemokraternas första maj för många år sedan, men det gör han aldrig om igen. Idag har han ingen tilltro till politiker, oavsett politisk färg.

– De kan ta sina feta plånböcker och gå hem till sig. Det enda de är duktiga på är att prata.

Han påpekar att man inte bara kan skylla på samhället men tycker att det behövs fler idrottslag och mer fysiska aktiviteter för ungdomar.

– Men jag har inga lösningar. Det har bara blivit sämre. Det här är extremt. Folk jag känner har blivit nermejade. Oskyldiga människor!

Liksom flera Proletären pratar med vill Tuncay Cakir inte vara med på bild. Diskussionerna fortsätter på caféet. En fråga som inte går att undvika är invandringspolitiken, som nämns kritiskt.

Men kritiken tycks mer handla om att politikerna inte tar ansvar, och tillsätter de resurser som krävs för integration, än att det är invandringen i sig som skulle vara problemet.

Sedan tidigare har vi bestämt träff med Daniel Rojas, 25, rörläggare och uppvuxen i området. Han hade tänkt se Barcelona-Manchester City på Vår krog och bar den tragiska onsdagen. Men han hade fotbollsträning och eftersom han redan missat en halvlek gick han hem istället.

– Det första jag tänkte när jag hörde nyheten var att det är stor risk att jag känner de som är offer, berättar han samtidigt som cafédiskussionerna fortsätter på borden bredvid.

– Alla känner alla här. Någons bror, någons kusin och så vidare. Jag började ringa vänner och fick snabbt veta vilka som blivit skjutna.

Han är inte förvånad över det som hänt, för det har hänt förut. Men han är, som alla andra, chockad över brutaliteten.

Vad är orsakerna till att det kan ske? Daniel Rojas funderar.

– Du kan ställa frågan till tio olika personer och få tio olika svar. Men jag tror att det är en politisk fråga. Satsa på området! Mer resurser i skolan men också på ideella föreningar, som Pantrarna eller idrottsföreningar, säger han.

– Politikerna måste också börja tro på det folk som bor här säger.

Stefan Löfvens besök på fredagen blir ett tydligt exempel.

– Han påstod att han lyssnade men det gör han ju inte.

Inte heller Daniel Rojas vill ställa upp på bild och vi lämnar kaféet med de livliga diskussionerna.

Inger Johansson, huvudtalare på lördagens manifestation, har bott i Biskopsgården i 40 år och har sett hur nedskärningarna och arbetslösheten breda ut sig. Och i takt med den hopplösheten.

Det är inte heller första gången hon berättar för Proletären om situationen i området. När två unga män sköts ihjäl på öppen gata i norra Biskopsgården för två år sedan lovade politikerna mer resurser till polisen. Inte mycket har blivit bättre sedan dess.

– Politikernas långsiktiga satsning tycks bara vara att polisen ska ”samarbeta bättre” med oss i området. Kraven på jobb och en bättre skola skiter de i! Sossarna verkar bry sig mindre än polisen som ju faktiskt säger att det måste vara politikernas ansvar.

Det har också blivit något fler poliser i området och Inger Johansson menar att det förstås är en polisiär fråga att stoppa de befintliga gängen.

– Men vad händer med ungarna som växer upp nu? Det kommer att fortsätta.

Det som behövs är resurser.

– Och resursfördelningen måste bli en helt annan. Projektpengar pumpas ut, men sen tar det stopp. Det måste utgå från behoven!

Kommunistiska Partiet i Biskopsgården har upprepat dessa krav under många år. Och Proletären har många gånger skrivit om hur politikerna sätter budget före behov. Trots att det finns pengar.

Göteborgs kommun har i åratal gått med miljarder i överskott. Och pengar satsas. På projekt i innerstaden. Från lyxiga operahus, till pariserhjul och nu senast det enorma projektet Västlänken.

De styrande politikernas snack om att spara och att det inte finns pengar är falskt. Om det inte finns i kommunkassan eller i statskassan måste det vara deras uppgift att fixa fram pengar. För Sverige är inget fattigt land.

Här finns enorma rikedomar. Men pengarna fördelas extremt orättvist. De rika har blivit allt rikare och storföretagen gör miljardvinster.

Men förorten kommer inte att få något utan kamp menar Inger Johansson.

– Min vision är att människor börjar kämpa. Vi måste ge oss på de ansvariga i kommunen!

• Hur då? Vad skulle kunna göras?
– Protesterna måste riktas mot de ansvariga, mot politikerna i kommunhuset. Vi borde demonstrera på Gustav Adolfs Torg! Vi som bor här, föräldrar och ungdomar, har ju redan ställt krav på olika möten. Fler jobb, mer resurser i skolan och mer fritidsverksamhet!

Det är självklara och enkla, men så viktiga, krav som Inger Johansson lyfter fram.

– Det gäller förresten inte bara Biskopsgården, det gäller hela Göteborg. Och hela Sverige!